linaschultzberg

Här sitter jag en regnig tisdagsmorgon och känner mig lycklig i själen, fastän kroppen tar det hela väldigt tungt idag. Igår hade jag min personliga träning och efter 45 minuter med slit, styrketräning och övningar som jag aldrig har bemästrat förut känner jag min nästan gråtfärdig, både psykiskt och fysiskt utmattad. Och spyfärdig. Jag vaken grät eller spydde, after all, men det var nära till båda. Idag, dagen efter, känns det som att den psykiska utmattningen har lagt sig, medan min kropp inte kunde säga detsamma. När jag vaknade imorse frågade min kropp mig om jag var okej, och så fort jag vände mig om för att dricka lite vatten kände jag att nej, jag mår fan inte okej! Det känns som att jag har blivit överkörd utav en buss. En skolbuss med tjocka mellanstadiebarn som dricker chokladmjölk rakt ur förpackningen påväg hem från affären. En skolbuss med en chaufför som inte riktigt är van vid alla dessa skrikande barn i bussen, så han förvirrat kör fram och tillbaka över lilla mig som ligger där under, krossad och mosad, innan han kommer på hur han ska göra för att svänga ut från den lilla skolgården. Krossad och mosad, det är så det känns. Min rygg är så trött att jag har svårt att bära upp min egen överkropp, no kidding. Mina armar släpas mot marken och benen, ja benen är inte ens med oss in i köket denna morgon, dem ligger kvar i sängen för dem kan inte resa sig upp, än mindre gå några steg. Så idag ska jag lyxa till det med 90 minuters massage hos en Thailändsk dam inne i stan som Mia är stamkund hos, oberoende prisklass! Det är jag värd. Ps. I förrgår insåg jag att min viktminskning var ett faktum och dessutom att dessa kilon har tagits oavkortat från mina bröst, som innan detta inte var gigantiska men som efter detta snarare börjar likna man-boobs! Jag kanske får offra en BH-storlek för att få till min resterande drömkropp, antar jag. Game on princess säger jag! För att ta detta till andra bredgrader, höhö, så har ni säkert hört att min flytt till min nya lägenhet inte riktigt gick som den skulle. Planen om ett eget rum i en liten, mysig, gosig lägenhet gick inte riktigt i lås, om vi säger så. Hela planen låste sig, rättare sagt. Jag skrev på ett falskt kontrakt, blev av med dryga 5000 svenska kronor, och står fortfarande utan rätten att få dem tillbaka. Återigen påminns jag om att detta inte är lilla trygga Sverige, utan att jag är ute och fladdrar runt i stora vida världen nu. Kanske är jag mer blåögd än vad som är blåögt nog för mitt eget bästa, kanske är vissa människor bara vansinnigt idiotiska. Här står (sitter, min rygg klarar inte av att stå upp) jag iallafall idag med en betydlig summa mindre pengar, som jag hellre hade slängt i sjön än på hyresvärden, och mamma får gång på gång påminna mig om att pengar är ju bara pengar, när allt kommer omkring! Tack mammsing, du är bäst på pepp-talk, det vet du! (Jag älskar och saknar dig) Tack för att jag har andra människor omkring mig också, som får lyssna på mina elaka historier om hyrevärdar och ta emot mig med ett "I'm so sorry it didnt work out babe, let me make you a cup of tea" när jag faller. Jag förstår att du som kallar mig just "babe" inte kommer kunna läsa detta jag skriver ändå, men jättestort tack iallafall! Sååå, med min utflytt får min bästa rumskompis Mia vidga sin umgängeskrets vare sig hon vill eller inte, för hon har nu fått en ny rumskompis, som för tillfället bor i vårat vardagsrum på ett tvåsitssoffa i väntan på sängen där min ben fortfarande ligger kvar och värker! (Jag flyttar ut på torsdag, och är väldigt exalterad över att få flytta in med min bästa kollega Wiona) Den ryska strippan Olga är kaxig och oförskämd och inte alls våran typ, och min lilla Mia har redan konstaterat helt sanningsenligt att "jag tycker då inte om den nya tjejen för fem öre". Och ja, ni läste rätt; hon är en rysk strippa. En rysk strippa som jobbar på en av de mest berömda strippklubbarna inne i Sydney. Inte en strippklubb med bara lite naket, kanske en liten miniatyr-bikini med pärlor och paljetter, nej nej nej, nu pratar vi helt spritt språngande naken. När vi frågade om hennes framtidsdrömmar svarade hon att hon vill jobba som frilansande journalist, men att det är för dåligt betalt. När vi frågade om hennes mamma visste vad hon jobbade med i Australien svarade hon "Min mamma var också dansare när hon var yngre". När hon frågade mig vad jag jobbade med svimmade hon på plats, och jag fick fånga denne 180 cm långa, pinnsmala, skitsnygga, men aj aj aj så dumma strippan i mina stackars uttröttade omuskulösa armar! Sen fick hon lov att rusa, hon hade ett nattskift att genomföra. Ja juste, hon jobbar 8-5 (nattetid alltså), så Mia slipper ju se henne 23 av 24 timmar på dygnet. Den går om varandra där vid soluppgången, när min bästa personliga tränade kilar ner till gymmet för en lång dag på jobbet, och vår strippa Olga kryper ner i sängen efter en säkert ännu längre natt på jobbet. Och ja, jag tycker kanske det är lite komiskt att Mia nu bor med den andra strippan sedan hon kom till Australien för två år sedan, men jag tycker faktiskt lite synd om Olga också, som drömde om ett liv som journalist i Australien men som jobbar som "dansare" på en strippklubb som är mest populär för att sälja prostituerade bakom ryggen på polisen. (För jo, det är faktiskt där hon jobbar, på den värsta strippklubben av dem alla!)

Vi fortsätter resan som planerat. Vi campar. Tältar. Lagat mat i gaskök varvat med öppen eld. Kissar på stinkande dass. Diskar i floder och bäckar. Kommer nära till djuren, blir ett med naturen. Lite så, fastän jag överdrev aningen angående hur mycket jag känner mig ett med naturen. Jag är helt ärlig när jag säger att jag älskar att sova i mitt biltakstält mitt ute i vildmarken, sitta snustrött framför en öppen eld till inpå småtimmarna med älskade Fredrik. Jag riktigt njuter av att grilla, lukta rökdykare dag ut och dag in, somna till havet och vågornas brus när det tillåter. Jag medger härmed också hur mycket jag hatar att klättra ner för stegen för att nattkissa när regnet står som spön (bokstavligt talat) i marken, vilket det faktiskt gjorde varje dag de tio första dagarna i vårat campingliv. Hur jag hatar att vänta på vattnet att koka upp över det där förbannade gasköket, hur jag hatar toaletter utan vatten (läs dass!) och arga campinggubbar med argare campingkvinnor som man stöter på emellanåt. Sen sist har vi fått njuta av blandad camping. Några nätter precis intill havet, med mysigt brus och vågor som slår in över stranden både morgon och kväll. Några nätter på ett bondgårdsliknande ställe, med råmande kor inpå husknuten (om man nu kan kalla det husknut när det egentligen är ett simpelt tält). Och vi har som sagt stött på alla typer: en del sura pensionärer som klagar på allt de möjligen kan tänka på, en del fantastiska människor som delar både mat/restips och erfarenheten med glädje.

Efter två veckors camping (med fåtal varmvattenduschtillfällen därmed) nådde vi Melbourne. Staden vi redan tidigt i juni förra året förälskade oss i, under en veckotrip ala flyg ner dit med några vänner vi känner. Och staden gav oss inte mindre nöje och glädje denna gång, tro mig. Vi beslutade ett kort stop i campingen, med tanke på att staden är ganska campingovänlig och på grund utav att ryggen förtjänar ett par nätter i en säng sådär efter 14 dagar av relativ (allt är relativt såklart) hårt underlag. "Nunnery accomodation" bestämde vi. Billigt, men relativ (som jag sa, allt är relativt) hyfsat ställe med bra läge, ändå. Förvåningen mötte oss redan i dörren, då en dubbelbokning av vårat budget-rum hade skett, i personalens ouppmärksamhet. Vi fick den lite udda frågan "är ni ett kärlekspar?" och plötsligt stod vi med en nyckel till ett superfint dubbelrum i vårt förfogande, som plåster på såren för krånglet vid incheckningen. I vårat budgetrum med våningssäng slängde dem in två svettiga backpackers, medan vi kunde slänga oss, trötta efter camping i enbart regn, på den underbara dubbelsängen i den finare, lite avskilda, delen av byggnaden. Som ett rent under, som om dem kunde se på våra slitna ansiken att vi behövde en uppgradering, som om de tyckte att vi förtjänade det bästa av det bästa efter våran naiva campingidee. Vi kanske behövde det, vi kanske också förtjänade det. Jag sov som en prinsessa de kommande tre dagarna, och njöt av både varmvatten i duschen och nybakat bröd varje frukost på terassen.

Under dagarna njöt vi även av vad underbara Melbourne kunde erbjuda, vilket inkluderade en hel del mysiga cafeer, promenader i den idyliska stadsdelen Fitzroy men också mycket fin snorkling kring St Kildas pir och inlinesåkning i parker såväl som strandpromenader. Alla hjärtans dag i år var min finaste alla hjärtans dag någonsin, kanske för att jag har fördelen att ha den finaste mannen någonsin och lever livet mer än någonsin precis som jag behagar. Jag saknade dock min resterande familj hemma i Sverige. En liten bror fick ställa upp som privat blombud, vilket åtminstånde gav min mamma ett litet leende och en gnutta av kärlek från landet långt borta. Pappa fick ingen blomma, men han fick ju i allafall en dotter som följer sina drömmar, så det får väl räcka för i år, antar jag. Å andra sidan, pappa är nog ingen blomtyp. Han är nog mer en "örttyp". Jag slår vad om att han hellre skulle önskat sig en planta gräslök före en bukett blommor. Jaja, det tåls att tänka på tills nästa års alla hjärtans dag. (Då bör jag nog vara på G hemåt igen, förresten. För tänka sig, det har gått nästan ett helt år i Australien redan, utan att man ens hunnit blinka).

Hurra för rena campare, för i förrgår duschade vi i varmvatten för första gången på över en vecka efter många dagar på resande fot, med övernattning på sunkiga rastplatser efter Australiens vägar. Det är kanske inte något man vanligen brukar kalla ren lyx, men sanningen är att det känns ganska lyxigt med varmvatten och duschbås på en betalcamping, såhär efter kallvattenduschar på stränderna under den senaste tiden, sedan vi lämnade vårat trygga hem för äventyret vi nu lever. På "lyxcampingen" i huvudstaden Canberra hade vi tältgrannar av alla dess slag och fick där en massa fina restips från en rörmokar-granne i en lastbil som varit hans permanenta boende de senaste 15 åren (vilket visade på att vårat tältboende den kommande månaden säkert inte är helt omöjligt ändå!) 

Huvudstaden bjöd på fler aktiviter, som en huvudstad sig bör. Krigsmuseet som Fredrik så gärna ville besöka besöktes, jag tvingades med på en 90 minuter lång guidad tur till råga på allt, och memorerade därför alla årtal som guiden nämnde, för att fördriva tiden lättare. Fredrik var nästintill lyrisk när vi kom ut, så jag antar att besöket fullföljde sitt syfte ändå. 
Vi besökte som tidigare planerat årsöppningem av parlamentet i parlamenthuset senare på eftermiddagen, vilket tvärtemot krigsmuseet var helt fantastiskt. Premiärminister Julia Gillard svarade på de andra partiernas frågor, i en ton som aldrig hade förekommit i riksdagshuset i Sverige. De andra partierna grillade Gillard med sina frågor, gjorde allt för att håna ledningen och skrattade när hon berättade om de nya ideerna som skulle genomföras under kommande år. Parlamentarier skrek åt varandra, elaka ord slängdes genom salen precis varenda minut, och en man blev utvisat från sittningen på grund utav sitt beteende. Kanske kunde man tro att gränsen gick vid det skede då premiärminister fick lov att skrika fram sina förslag för att göra sig hörd, men nej, inte här. Inte i Australien. Det vildaste parlamentet i världen, förmodligen. Jag trodde inte trodde att vuxna människor som ska företräda landet kunde bete sig som småungar och fortfarande ha respekt hos folket, men jag hade visst fel, så jag gapskrattade därför (med resterande besökande) åt hela situationen under hela mötet.

Vi lämnade Canberra på eftermiddagen, i hopp om att hitta ett lämpligt ställe att sova på efter vägen. Vi hittade ingenting. Tillslut fick Fredrik nog och körde in på en mystisk liten avfart efter motorvägen, och vips stod vi på det mest spektakulära området du kan tänka dig, i en djup dal, precis brevid en flod och helt omringade av berg. Vi somnade sött med den vackaste utsikten någonsin. 

Imorse styrde vi kosan upp mot bergen som natten innan gett oss den finaste vyn för camping som vi kunnat drömma om. Snöiga berget heter faktiskt berget, om du översätter direkt till svenska från engelska. I Thredbo village, precis som svenska Sälen fast i miniatyrform, köpte vi våra vandringspass och en nödfalls-mössa, och började därmed vandringen uppför Australiens högsta berg. Mount Kosciuszko är 2,228 meter över havet, aningen högre än Kebnekaise, så vandringen till toppen tog oss bara några timmar. Några timmar av häpnansväckande vandring, dock. Ingen speciell skillnad mot ett fjäll i Sverige egentligen, men ändå så vackert. Och kallt. Vi nådde toppen och stod då i den kallaste temperaturen mätt sedan vi kom till Australien för snart ett år sedan. 8 grader plus, iskalla vindar, nödfallsmössan väl använd redan från bergets fot, och det kändes verkligen som hemma. Molnen låg otroligt lågt, några blåste faktiskt rakt över berget medan vi var där, och plötsligt stod vi mitt i ett förbiblåsande moln. Det kändes lite som tjock dimma, men var i själva verket ett vanligt moln, vilket fick turistgruppen från Japan att klappa hårt i händerna. Dem klappade också hårt i händerna när Fredrik erbjöd sig att ta ett gruppfoto på dem, alla 25 Japaner tillsammans. Plötsligt hade Fredrik 25 kameror från 25 japaner framför sig, alla ivriga att få ett varsitt gruppfoto taget av hjälten. Efter 25 foton ville japanerna ta ytterligare 25 foton, fast med sina egna kameror på oss tillsammans med dem denna gång, så vi lät dem knäppa av sina små digitalkameror en efter en. Snart sitter vi på väggen i 25 japanska hushåll, vilket känns lite typiskt japansk turistfason. På vägen ner från toppen smaskade vi givetvis på japanska karameller vi fått som tack för hjälpen. Hade jag kunnat läsa japanska innehållsförteckningar hade jag förmodligen inte ätit dem alls, dem smakade lite som bark från ett träd, men som tur är är mina japanska kunskaper begränsade till "god morgon" och "jag heter Lina". 

Huvudstaden i Australien är inte storslagen precis. Det är en mycket trevlig stad, liknar lite Örebro på något vis, men är inte hisnande fantastisk på något vis. Någonting som däremot är både hisnande och fantastiskt är parlamentshuset. En otrolig byggnad, med så mycket mer lagar, regler och normer på samma plats än vi någonsin kunnat fastställa i hela Svea rikes land tillsammans. En guidad tur i riksdagshuset räckte inte för Fredrik, så idag ska vi på årsöppningen av parlamentet, för att se premiärministern Julia Gillard och möjligen oppositionsledaren Tony Abbot tillsammans med landets övriga 150 parlamentariker i livesändning. Enligt informationsbyrån i parlamentshuset har vi action att vänta oss, där folk står och skriker på varandra, stampar argt i golvet när ingen lyssnar och kastar papper omkring sig i protest. Som ni märker, parlamentet i Australien är inte riktigt lika fjantigt som i Sverige. Inte lika stelt, lika mesigt, lika dött. Ingen här är likgiltig, alla vill ha sin röst hörd. Jag hoppas informationsgubben har rätt angående tempo och action, för att kompensera upp den urtrista morgonen jag kommer få genomlida på krigsmuseet först. Såja, nu skriker världens finaste pojk att krigsmuseet välkomnar oss med öppna armar, så det är väl bara att kliva ur bilen och strosa genom rum med kanoner och ubåtar ett tag för hjärtats skull nu. Hålla god min, le brett mot guiden, fråga väsentliga frågor om marinsoldaternas uppgifter, låssas vara måttligt intresserad. Bara för att. Bara för att kanske sedan kunna locka med Fredrik på någon av mina favoritaktiviteter i senare skede. Balettakademins årsföreställning i Sydney operahus, möjligen?

Ännu en perfekt dag med fantastisk snorkling, denna gång runt Broulee Island. (Googla bilder på det, så förbannat fint!) Flera meter djupa kristallklara vatten med massvis med pyjamasfisk och annat fint. En hel del folk fiskade/snorklade med harpun, och inspirerade mig till att börja med spearfishing. Jag tror på något sätt att det kanske skulle vara en fiskesort för mig, eftersom jag brukar få myror i kroppen av vanlig sitta-i-båt-med-metspö-fiske. Och jag gillar ju snorkling mer nu än någonsin förut. Idag hörde jag att snorkling runt Broulee ön skulle vara som att ha ditt eget akvarium att simma runt i, och visst tusan var det som att leka i ett akvarium allt. Grottor hit och dit, stora stimm med fiskar i alla dess färger och det alldeles turkosa vattnet. Snäckor, sjödjur, allt du kan drömma om. Det är svårt att förklara livet där under för någon som inte sett det med egna ögon, den helt nya världen jag precis har upptäckt tydligen finns under vattenytan. Bilder finns, så det får ni se senare.

Kvällen spenderades nere vid floden, intill våran för dagen campingplats, på ett ställe jag inte ens vet vart det ligger. Jag sov sött i bilen när vi rullade in på campinen, därav disorienteringen för tillfället. Hur som helst, det rinner en bergsflod här brevid, där vi kastademacka med bästa mackstenarna jättelänge, och även badade lite. Sen blev det mörkt, och nu snarkar världens finaste Fredrik tätt intill efter en mycket lång men också underbar dag! Imorgon sätter vi fart mot huvudstaden Canberra, för att förhoppnngavis springa in i premiärministern Julia Gillard när hon strosar till jobbet i parlamentshuset. Godnatt.

Uppdateringen kommer denna vackra dag ifrån vårat mobila hem och en plats vid namn Batemans bay. Vi stannade till på en rastplats för övernattning strax utanför just Batemans bay, där mobil uppkoppling och internet lovades högt och heligt, men inget dera gick sig för. Därför kommer detta inlägg en dag försenat, men som det är sagt allt för många gånger tidigare, ett "bättre sent än aldrig" uttryck.  I skrivande stund har jag en känsla av att nästan explodera, på grund utav alla saker och upplevelser jag har att berätta från gårdagens äventyr.  Vi började resan från Bombi igår morse med inställning på att komma nästan hela vägen till huvudstaden Canberra innan dagens slut, med fåtal stopp och pauser efter vägen. Det gick inte riktigt efter planerna och dagen lärde oss två viktiga saker: 1. Planera inte hela raka resrutten i förväg. (Du missar alla godbitar om du inte stannar och frågar lokalbefolkningen om godbitarna som bjuds på)  2. Försök inte snorkla med skäggstubb. (Det läcker in vatten i cyklopet fortare än du anar, vilket är ett störande moment när du försöker njuta av allt det vackra under vattenytan, menar Freddan).  

Första stoppet på dagens resa blev Kiama med sitt berömda "blowhole" (Kan man översätta det till blåshål, mån tro?)  Hur som helst, en smal grotta in i berget precis vid havskanten sprutar under rätta väderförhållanden vatten från havet 60 meter rakt upp i luften genom ett annat hål i berget. En fantastisk show att se, när det faktiskt blåste rejält när vi var där. Kineser och japaner med kameror precis överallt. Själv valde jag att låna en bild från Google. Min Ipad tillåter fortfarande inte att ladda upp bilder på blogg.se, så bild på blowhole kommer senare. Alternativt, sök på Kiama blowhole på google.

Vi tuffade vidare mot Seven mile beach, och jo, det är faktiskt sju miles av sandstrand och turkosa vatten just utanför Seven mile beach naturreservat, där vi lagade lunch och emot lagen stal små snäckor från stranden. 

Dagens andra höjdpunkt var Hyams beach i Jervis bay, där man kunde njuta av både världens (jo, det är sant!) vitaste sandstrand och underbar snorkling i viken på samma gång. Vi snorklade lite på måfå i det kristallklara vattnet först, Fredrik mycket längre ut än jag vågade bege mig. En annan kille med snorkel simmade upp brevid Fredrik och pekade lite hit och dit, sedan simmade dem tillsammans iväg långt långt bort, mer under än över vatten, och såg fokuserade ut på något vis. Efter ett tag kom en otroligt lycklig kille upp i viken, med det största leendet jag någonsin sett. Fredrik hade simmat precis brevid en en meter i diameter stor rocka. (Ni vet den där stora platta fisken med svans som man kan klappa på Kolmården om man vågar, men som sticker dig med sin farliga svans om du retar den). Efter att han berättat att det var det häftigaste man kunde vara med om i snorkelväg tvingade jag honom att ta med mig ut i vattnet igen. För att kanske möjligen se en till rocka. Och inte illa pinkat, för det tog inte mer än några minuter för att även jag fick en livs levande rocka. "Åh herregud vad häftigt och "simma för livet" gick snabbt igenom mitt huvud samtidigt.  Efter att ha tittat lite för länge på en rocka i ett öppet hav bestämde vi oss för att simma in och låta hjärtat gå tillbaka till att slå i normalfart igen.  Och givetvis är djuren bra mycket kusligare/skräckinjagande/häftigare i vilda vatten än vad dem är i Kolmårdens trygga lilla bassäng.

Nu, äntligen, är vi (nästan) fullutrustade för att en resa utan dess like ska kunna börja. Vi hämtade idag upp ett importerat biltaks-tält utav en av landets importerade kineser, i utkanten av stan. Att den importerade mannen från Kina dessutom importerar sina tält från Kina gör bara saken löjlig och lite rolig. Hur som helst, tältet är på plats, och regnet bara ÖSER ner nu. Det är lite typiskt att det är spöregn första dagen som vi ska tälta, men å andra sidan så smattrar det mysigt mot tältduken i denna stund när vi befinner oss i krokarna kring Bombo Beach i New South Wales. Det var ett för min smak allt för dyrt tält, så det bör förmodligen inte regna in och göra mig både pissblöt och förbannad iallafall. Med lite myggspray och en rejäl sovsäck ska vi nog trots regnet sova gott inatt, sjuklingen och jag. Att vi vaknar upp med utsikt över havet är bara för härligt, lite som "the icing on a cake" och pricken över i. Godnatt. (En bild på ekipaget och vårat nya boende kommer imorgon i dagsljus). . 

Regnet smattrar mot fönstret och vi köper oss en ny tjocktröja lite spontant när kylan drar in över Sydney. Det är inte meningen att värmen ska lämna oss redan, sommaren är bara halvvägs, men här huttrar vi nu emellanåt. Ett nytt väderfenomen, med ett namn som jag precis har glömt, har härjat på Australiens östkust under en tid nu, och ja, därmed kommer vinterkylan mitt i sommaren. Och den beräknas stanna. Tills vinter tar över. Dock är vinterkylan inte värre än 20-25 grader, så hur mycket man får klaga på kyla måste kanske begränsas. Solen, bikinin och glasspinnen känns iallafall långt borta och utom räckhåll för tillfället, så imorgon flyttar vi härifrån i protest mot regnet och mörka moln. Ner mot soligare väder och delstaten Victoria, ala Melbourne city. Vädret i Melbourne har den senaste veckan toppat Sydney med tio grader varje dag, och den närmsta framtiden ser exakt likadan ut, så jag antar att vi gör rätt i att överge denna vackra stad. För denna gång. "It's not goodbye, but so long just for now", om jag får ge en liten gissning på hur detta kommer sluta. Sydney är som sagt en underbar stad med sina pittoreska små gator och makalöst fina parker, där samtidigt storstadslivet och bussines är det centrala. Som sagt så faller dropparna där uppifrån och Fredrik är dunderförkyld medan jag är bara normalt förkyld (sanningen är att vi båda två är minst lika förkylda egentligen, det enda som får Fredrik att låta dödssjuk är att han klagar precis så mycket som det sägs att män gör när de är den minsta tillstymmelse till sjuka), så dagen idag har sett ut precis som en dag i både förkylningens och regnvädrets tecken bör. Te, tv, te, tv, te. Soppa. Host. Snyt. Te. Slurp. Te. Snark. I ett försök att bedöva halsen och jaga bort bakterier beställde vi hem brännhet chili/vitlök/ingefära/citrongräs-soppa från thairestaurangen Tom-Yum Tum-Gang här intill. (Glebe Point Stree). Vi har redan sett resultatet av bedövningen i både mun och hals, och därmed är Fredrik otroligt nöjd med sin specialbeställda, superstarka förkylningssoppa. Nu är det bara att vänta och se om den även gör oss friska, krya och snorfria.

Gårdagen på Bondi Beach med svenska tjejen Mia var en strålande dag som dessutom bjöd på strålande sol. Och värme. Om jag säger att jag dricker tio liter vatten om dagen överdriver jag minimaliskt. Och trots att tio liter vattenom dagen inte är allt för långt ifrån sanningen så är man alltid törstig. Den eviga känslan av uttorkning, no matter what. This is Australia. 

Trots törsten utforskade vi igår kväll området runt omkring vårat för några dagar boende, kring underbara Glebe point. Underbara, med starkt betoning. Ett starkt rekommenderat och dessutom prisvärt boende är Glebe Village, på Glebe point road. Precis intill hamnen vid Blackwattle bay, i gångavstånd till ännu två underbara favorit-i-Sydney-områden, Darling Harbour och The rocks. (Jämförs bäst med Strandvägen och Gamla stan i huvudstaden).vi har över 40 mysiga restauranger på våran gata, och jag bara älskar att strosa från början rill slut och kolla, försöka att välja, på alla menyer. Fredrik och jag är alltid lite oense om valet angående mat, så efter mycket vandrande fram och tillbaka från billigaste thairestaurangen till dyraste italienska fine dining-restaurangen valde vi att beställa på olika ställen och ta med oss maten tillbaka till hostelet. Mysig och mer mysig dag/kväll. 

Även dagen idag spenderades med Mia. Lite sådär varje sekund som vi har tillfälle, medan vi ändå är i samma stad, tänker vi. Vi möttes upp vid Bondi Junction och vandrade hela vägen från Bondi till Coogee beach efter havskanten. Passerade vackraste stränderna vid Tamarama, Bronte och Clovelly beach, drog för andan för att det var så vackert. Och för att det var många uppförsbackar och branta trappor, givetvis. Tog några tafatta kort med en Ipad eftersom att kameran alltid enligt Freddan anses för tung för att få följa med på dagsutflykter. Gör mitt bästa för att dokumentera denna resa och upplevelse, men antar att det inte funkar när man njuter bättre av vad man gör om man slipper tänka på att ständigt genom dagen fotografera, i syftet "för att minnas". Hur mycket av det man verkligen upplever tar man in och verkligen minns om man hela tiden är bakom kameran, egentligen? En obesvarad fråga som vi låter vara obesvarad. Funderar starkt på att hyra in en personlig fotograf till framtida resor dock. För bekvämlighetens skull. Och er skull.