linaschultzberg

Härmed meddelas det och ni att jag inte avslutar bloggen, trots omständigheterna. Ansökan om att avsluta bloggen fick avslag, utan ytterligare förklaringar och skäl. Tydligen. Jag antar att jag inte fick "ytterligare förklaringar och skäl" på grund utav pappa inte hade tid att skriva ut dom. Förklaringarna och skälen. Men hur som helst. Back on track. Idag fick jag min första lön, sedan jag flyttade till farmen, så nu ska jag strosa ner på staden och shoppa loss! Eller skulle ha gjort, om det hade funnits en stad, och om "strosen" till stan hade varit kortare än 9 mil sisådär. Det finns i och för sig en liten hörnbutik i närheten. 4 mil härifrån. Good enough. "Om man glömmer köpa mjölk eller bröd eller så, när man är i stan" säger grannarna. Aldrig i hela ljuva livet att jag skulle åka 8mil tur och retur, på grusväg, för en liter mjölk. Eller en limpa. 1. Det är grusväg de första fem milen härifrån=inte en lek. 2. Det är inte säkert att det är öppet när man väl kommer dit ändå, fastän det är inom öppettidernas tider. Landsbutikerna stänger när de känner för att stänga, och när det ändå inte kommer så många kunder.. Jag begriper inte varför dem ens besvärar sig med att öppna, för ärligt, kommer det någonsin någon? Och vad räknas som "för lite folk" för att kunna stänga igen för dagen? 1, 2, 5? Jag tvivlar på att det ens kommer in fem kunder om dagen. Låt mig förtydliga: fem kunder skulle betyda 1/4 av alla människor som bor inom en 5 mils radie. Och inte kan väl 1/4 av byn ha glömt mjölken i stan? Varje dag?! Nej. Inte möjligt. 3. Om man kommer för sent (alltså inte försv av alla) är brödet ändå slut, så får man nöja sig med någonting annat ur deras generösa sortiment: mjölk, ägg, smör, kex, ketchup eller bindor (vilket man ändå inte kan äta), fastän man åkte dem där förbaskade 4 milen för brödet som man glömde köpa i stan. Jag undrar vad Fredrik skulle säga om han öppnade lunchlådan en dag och hittade 50 små kex med smör och ost på, istället för en stor och mumsig tonfiskröra-macka. Sjävlvklart med en lapp nerstoppad, för attförklara situationen. "Brödet var slut på våran corner shop, men, var glad över att dem hade kex, anars hade din lunch blivit än mer chockerande: bindor med smör och ost. Enjoy." Mitt råd lyder: stäng våran corner shop. Ni gör min ingen tjänst. Storhandling 1 gång i veckan, välkommen in i mitt liv. Välkommen. Varmt välkommen. Verkligen.

På tal om tonfiskmackor, igår märkte jag att jag hade mixat och trixat så mycket i köket att jag hade råkat ge mig själv Fredriks tonfisk-lunch, och Fredrik min ost-och-gurk-lunch. På bröd, givetvis. (För vi handlar på storaffären, där det alltid finns bröd i hyllorna, så man slipper alternativa alternativ när brödet är slut!) Eftersom jag inte är så förtjust i tonfisk efter att ha sett ett fiskeprogram (av misstag- dosan var tillfälligt försvunnen) om just tonfisk, så bestämde jag mig för att dela med mig av min lunch till någon som uppskattar den mer. Nej, inte Fredrik. Mina go-grisar. Grisarna äter direkt ur handen. Gulligt tyckte jag, tills att jag såg deras tänder. (Underligt att jag inte har sett dem förut, dem är ju ändå ganska stora och synliga!!!) Mums vad dem smaskade i sig Fredriks tonfisk. Blev helt uppspelta, sprang runt, knuffade varandra, slickade på gallret, och skrek om mer. Tror jag. Idag när jag gick förbi svinstian, på väg till tvättlinan för att plocka ner tvätten som har hängt ute i regnet inatt, visslade en gris på mig. Jag gick närmare för att kolla om det verkligen var så att hon hade visslat. Kan grisar vissla, liksom? Hör och häpna, men då viskade en gris till mig att "snälla kan vi få en tonfiskmacka idag också?" Sen blinkade hon med ögat, som i ett försök att få mig på fall. För att få mig att mjukna. För att få mig att gå och göra en tonfiskmacka till henne. Jag skrattade mig hem. Högt. Mina grisar kan viska. True story. Partly.