linaschultzberg

Jag har väntat på denna dag, ack som jag har väntat. Och fruktat. Fruktat att dagen, då jag vrider igång vattenkranen och endast ett littet fnysljud kommer ur den, skulle komma. Nu är den här. Vattnet är slut. Torka och svält. Kranen gav mig några deciliter innan den bestämt fnös till och slutade rinna. Vad gör vi nu? Vad dricker vi nu? När kommer det regna och fylla upp våran vattentank? Ska jag inte dricka vatten tills den dagen då regnet faktiskt faller igen? Och när det väl kommit en skvätt, ska jag dricka väldigt pyttesmå mängder då, för att förebygga återkommande fnysljud ur kranen som annars skvalpar glatt? Kaotiskt läge när jag och Fredrik brottas på vardagsrumsgolvet, för att göra upp om vem som verkligen är mest törstig i nuläge, och därmed får första klunken på flaskan som står färdigfylld i kylskåpet. Hade det inte varit så förbannat varmt i vårat hus ikväll så hade jag kunnat överleva iallafall några veckor till utan vatten, men så flitigt som Fredrik eldar i braskaminen så vet jag inte om jag ens klarar fem minuter till utan en klunk eller två. När han i morgon bitti upptäcker att någon har druckit upp allt vatten medan han sussade sött kommer han få skylla sig själv över att han försökte överhetta vårat hus med hjälp utav gummiträ. (Vilket är det vi faktiskt eldar med, inge björkved i sikte här, nej nej). Nu måste jag fortsätta att fajtas för min rätt till störst delen vatten ur den kvarvarande mängden i kylen. So long.