linaschultzberg

Idag åkte vi til staden, för det är vad man gör om helgen. Det sorgligaste med att vara direktimporterad från Sverige, och har hunnit leva loppan i bland annat kaffestaden Stockholm, är att kaffet här är nästintill obefintligt. Det som kallas kaffe smakar inte kaffe, utam skit. När jag påstår att kaffet från McDonalds är det godaste kaffet i trakten känns det som att vi har dragit det lite för långt. Som att vi borde flytta tillbaka in i civilisationen, där man kan ta en kaffebeställning och sedan servera den utan att skämmas. Ibland vet jag inte varför jag är här.

På vägen hem, efter en kopp uselt kaffeblask, var det kolsvart. Tiden då kängrua härjar som bäst. Vi lade hastigjeten lågt, för aäkerhets skull. Fredrik påstår att han kör saktare för atthan tänker på miljon iförata hand, men jag vet attäven han har respekt för Australiens väglag vid kvällstid. Max 95 hela vägen. Likförbannat lyckas vi. Fredrik ställer sig på bromsen och jag slår pannan i frampanelen. Det smäller till rejält under bilen sekunden efter att en känguru springer fram framför oss. Ett jättelikt gupp, som om vi skulle ha kört över något riktigt stort. Sagt och gjort, vi har kört ihjäl våran första kängru. Att vi har klarat oss i fem månader utan att köra på en enda är för andara osannolikt, medan vi höll tummarna och hoppades att vi aldrig skulle behöva göra det. Någonsin. Vi hade inte turen med oss denna gång. Vi stannar bilen några meter fram, betraktar skadorna på vänster kofångare och går sedan för att kolla till kängrun, se till så att den inte ligger efter vägen och lider av skador. Stendöd. Jag blir ledsen, av någon anledning mer ledsen än jag hade trott. Jag ser någonting ligga längre bak på vägen och ber Fredrik köra dit så vi kan kolla vad det är. Det är ett ben, bekräftar Fredrik. Ett kängruben som slitits av. Jag är inte så säker. Vi kör fram. Det är inget ben. Det är en kängrubebis. Död. Jätttedöd. Blodig. Måste ha flugit väldigt långt när den slungades ur mamma kängrus pung. (Inge snusk nu, den som sitter på magen på kängrumammor!) Nu börjar jag nästan att grina. Minikängrun som ligger framför oss och är lika stor som en PET flaska fick bara några ynka dagar livet. Tills mamma kängru tog sig ett skutt ut i vägen en fredagskväll. Då vi åkte hem. Hela vägen hem är underlig. Jag har en underlig känsla i magen. Känner mig som en mördare. Snyftar till. Somnar i sätet efter en stund. Snyftandes.

Väl hemma på farmen tycler Fredrik att vi ska svänga förbi grisarna och kolla hur dem mår, nu när mamma gris är gravid och allt. När vi svänger in och stannar bilen märker vi att vi inte längre har tre grisar i hagen, utan tio. Sju små, nyfödda rackare, piper i kör. Trängs i en stor hög, försöker komma åt maten, försöker klamra sig fast vid mamma gris (Även kallad "Gris-gris" på grund utav Fredriks dåliga fantasi!!!!), när syskonen puttas. Några så otroligt vackra kultingar. Ljusrosa och lena som silke. Små, små, små trynen, helt skrynkliga. Åh, vilken lycka. Vi får lyfta upp vissa små knyten, som hamnat på fel sida om mamman sin, för att visa den vägen till maten och värmen. Ser till att alla får sig lite mat och mys. Dem äter och sover om vartannat. Jag ler. Mamma gris är tacksam när Fredrik hjälper henne att lägga sig till rätta i sitt för dagen nybyggda revir och näste. Nöffar tack för all hjälp när vi vandrar hem med en varsin grisunge under armen. Nej, det där var lögn. Vi stal ingen, även om jag gärna hade haft en liten griseknoa i famnen ikväll. Även den lika stor som en PET flaska. Lika liten som en PET flaska. Det är underligt hur liv kommer och går här på jorden. Vi såg två liv slockna illa kvickt, medan sju andra liv precis påbörjades. Jag antar att det är aå livet fungerar. Död och födsel. Slockna och tändas. Ikväll är jag ledsen och glad i samma stund. E herrans blandning av känslor. Godnatt.