linaschultzberg

I väntan på Fredrik och regn dansade jag regndansen ute i trädgården. När jag tröttnade gick jag in och gjorde en smörgås som slungade mig 10 år tillbaka i tiden. Året blev 2001 och jag satt 12 år gammal på kökssoffan i min pappas kök, med en micro-macka framför mig. Mumsande. Smaskade. Detta eviga smackande. Micro-mackor (denna gång gjord i smörgåsgrill i saknad av micro!) med vitlökssalt har en otroligt underlig verkan på mig, det måste jag säga.. Denna resa bakåt i tiden hade aldrig tett sig så, om jag inte hade valt att slänga på lite vitlökssalt på brödet, innan jag värmde micro-mackan i smörgåsgrillen. Vitlökssaltat, myten, legenden, så att säga. Alla de frukostar jag ätit i min pappas kök har tydligten satt sina tydliga spår, o ja. Jag hällde ut resterande salt som fanns kvar i burken i papperskorgen, för att slippa längta hem, om jag vid senare tillfälle skulle få för mig att jag är sugen på micro-macka med vitlökssalt.

Efter att jag slängt ut saltet och därmed förstört smaksättningen på våran middag diskade jag. Genom fönstret ser jag plötsligt hur det gegnar, det bara öser ner. Öser som aldrig förr. Har gud för första gången på 22 år svarat på mina böner? Jag rusar ut genom dörren för att skynda mig att plocka in filtar och kuddar från gräsmattan där jag tidigare på dagen solbadat i min ensamhet och nakenhet. (Inte helt naken! Herregud vi har ju grannar! Om än väldigt långt borta!) Stannar blixtsnabbt, halvvägs igenom i ett gigantiskt språng nerför farstun, och inser att gud som så många gånger förr har struntat i mig och mina önskningar. Tänker att han kanske inte hör mig nu, när jag bor så långt borta. Tänker att Australien lär väl också ha en gud? Tänker att han kanske inte förstår svenska, guden som härskar här i krokarna. Tänker att gud lyssnar nog inte på folk som inte ber regelbundet utan bara i nöd. Sånna som jag. "Jag har nog aldrig varit så riktigt bortglömd" som allas våran Orup brukade säga. Jag inser att det inte regnar. Inte ens duggar. Jag undrar lite snabbt vem som har flyttat vattenspridaren såpass långt till höger att jag kan se vattnet genom köksfönstret. Jag är arg på gud för att han lurade mig med fusk-regn, men samtidigt lite glad. Kanske är det "han där ovan" ändå, som räddat mig ifrån att orsaka ännu en översvämmning på gräsmattan?