linaschultzberg

I morse slog mig tanken: here we go again. Jag tror att det är dags nu. Att fortsätta med bloggen. Bloggvärlden betydde en gång för länge sen mycket för många nära och kära till mig. Dem dagarna då jag inte närvarade vid födelsedagar och midsommarfiranden, eftersom att avståndet till Sverige var allt för långt. Dem dagar då jag trodde att New York var mitt nya hem och nya liv. Dem dagar då jag ville berätta för omvärlden att jag hade det bra och var lycklig i tillvaron. Dem dagar då jag ville säga att det var fullständig kaos i helvetet, men att det gjorde mig starkare. Kanske även idag kan det skänka en del skratt och glädje. Eftersom att min adress rör sig runt om hela världen så vill jag ge mina anhöriga detta. En liten inblick i hur livet idag ter sig. Efter Amerikavistelsen tröttnade jag på att resa runt, ville stanna hemma, vara med människor jag älskar. Tröttnade på att lära mig nya saker, på att alltid vara i en helt ny omgivning, på att alltid lära länna nya människor, på att alltid börja om och att alltid känna mig lite vilsen. Jag älskade Sverige och tryggheten med allt vad Sverige för mig innebar. Jag hittade i hela staden. Jag visste vilka affärer jag gillade bäst. Jag visste vad olika banker hade för service. Jag visste hur jag kunde hitta ett jobb. Jag visste vilket cafe som hade bäst kaffe. Jag visste vilken väg som var snabbast hem från jobbet. Jag visste var dem bästa badställena låg, jag visste till och med vart sjön bröt från grund till djup. Jag kunde visa turister vägen och frågade aldrig var jag skulle gå av bussen någonstans. Jag visste nästa allt. Jag kände mig överlägsen i min lilla hemstad. För ett ögonblick trodde jag att Sverige var min framtid för evigt. Ett riktigt hem. Raslösheten som annars spökade var som bortblåst, eller så vilade den bara väldigt djupt, i min annars så äventyrliga kropp. Någonstans djupt inne visste jag dock alltid att jag inte var klar där och då. Rastlösheten greppade efter ett drygt år tag om mig igen, visade mig allvaret i att verkligen göra vad man drömmer om, och här står jag idag. På andra sidan jorden, full av glädje och hopp om framtiden. Australien behandlar mig väl och jag trivs för första gången bättre än någonsin tidigare. I följande inlägg kommer ni så småning om att förstå varför. Kanske lever jag min dröm just i denna stund. Kanske har jag fel. Det är just det som är skönheten med livet; du vet aldrig riktigt vart det tar dig om du är beredd att följa med dess vind.