linaschultzberg

Ända sedan jag flyttade till Australien har jag varit livrädd för att bli biten av en orm. Om man blir biten av den giftigaste, brunormen, dör man inom en timme om man inte får motgiftet. Om man andas i normaltempo och behåller pulsen normal så blodet pumpar lagom fort, vill säga. Andas man fortare och låter pulsen stiga över normalgränsen går det fortare än man ens hinner säga "brunorm". Nästan iallafall. När jag fick den här informationen på en in-case-of-emergency-kurs var jag på väg till flygplatsen igen, i ovilja över att behöva leva i skräck under hela min vistelse här. Som att få ett dödsbesked visste jag att jag skulle dö, men den turen jag har med mig 500 dagar om året. Jag var minst lika rädd för spindlar, dödliga som odödllig. Jag visste inte vilka som var vilka, för att vara ärlig. Kände att det var onödigt att lära sig vilka som var farliga och vilka som var husdjur. Jag bestämde mig för att förakta dem alla, vända ryggen mot dem alla. Jag lovade Fredriks mamma, Kerstin, att skaka skorna ordentligt varje gång innan jag satte på mig dem, ifall det skulle ligga någon spindel och trycka nere i tån. Jag skakade och skakade, våldsamt, hela första veckan. Under följande tre veckor skakade jag sporadiskt, ett lite mer lättsamt skak, ungefär varannan gång. Efter fyra månader kom jag plötsligt på att jag inte hade skakat skorna på hela tre månader. En enda gång. Jag gick raskt iväg och skakade ett gäng skor i hallen. Sen glömde jag bort det igen. Nu var det fler än tre månader sedan jag först glömde skak-regeln, och jag lever än. Australienare är minst nervösa, slänger med handen och säger "äh, baby, det är ingen fara" fast det betyder livsfara ibland. Tydligen blir man bara sjukt sjuk av de flesta spindlar, man dör inte av så många arter, men det vore ändå skönt att inte bli dödligt sjuk, trots att det är en garanti på att man blir frisk igen. Tycker jag. Så, ormarna hotade mig mer, enkelt sagt. Nu är det vinter pch 25 grader varmt, men tydligen duger inte det för ormarna. Det är för kallt, så dem har gått i ide. Ja trodde brunbjörn i snöiga sverige gick i ide, men det är tydligen fler som följer samma spår. Hur som helst, om en månad börjar sommarhalvåret. Men tanke på att vi har mer än en timmes vild ambulansfärd till närmsta sjukhus OCH till råga på det bor mitt i en skog (ormnäste x1000!) närmar sig döden, sakta men säkert. Trodde jag. Tills idag. Räddningen är nära. Och kvick. Bor man såhär lantligt som jag gör får man specialbehandling. Minst sagt. Ringer jag SOS efter ett ormbett (eller något annat allvarligt, som hjärtattack eller spindelbett) skickas en specialambulans. Ett ambulansflygplan. Jag har hört en del om Australiens flygdoktorer, åh jo, men kunde aldrig för mitt liv tänka mig att jag skulle hamna så helskotta snett i landet att det skulle röra sig om mig och akutflygplan. Det finns en doktor-flygbas relativt nära (5 mil) så inom några minuter efter mitt nödrop kommer det landa ett flyg på min gård. Skön information och skön service. Så slipper vi lantbor dö utan vidare, för att ambulanserna inte hann fram inom tidsramen. Jag fick även förklaringen till varför det finns landningsbanor titt som tätt, ungefär varje kvadratmil, i detta område: det finns mycket brunorm i trakterna. Landningsbanorna behövs. Betryggande eller ej, jag vet inte riktigt längre. Skratta eller gråta. Jag behöver iallafall inte oroa mig längre. Nu är det country-style-living som står högst upp på listan. Hell yeeeeeeah (eller nått!)