linaschultzberg

Latest news är att jag har blivit stucken utav Australiens farligaste skorpion. Death Stalker Scorpion. (Dödförföljare-skorpionen, för er som är nybörjare på inom engelska språket och precis lärt er säga hund, katt och godmorgon på engelska). Även kallad Yellow desert scorpion, vilken är rankad som nr 5 av världens mest giftiga djur. (Av alla de 1000+ sorterna av skorpioner har endast 25 gift som är giftigt för människan. Dessa 25 tillhör familjen Buthidae, och ja, däribland hittar vi även min lilla parvel. Aj aj aj,) Men jag lever. Nätt och jämnt, om jag får analysera smärtan jag kände och fortfarande känner. Hela den här skorpionhändelsen är underlig. Spännande men hemsk på samma gång. Det började igår eftermiddag, när Fredrik kom hem från jobbet och bad mig följa med och hugga ved. Jag traskade ut i trädgården och letade reda på mina trädgårdshandskar, för att jag villle skydda händerna i storskogen. Hoppade glatt in i bilen. Sträckte mig ner på golvet för att plocka hansken som ramlar ner. Hoppade, mindre glatt denna gång, en decimeter rakt upp i luften när något högg tag i mitt pekfinger. Skrek till och fläktade med armarna medan smärtan ökade drastiskt. Trodde jag hade stuckit mig på en kniv eller något annat spetsigt, som kanske hade kunnat ligga på golvet i bilen. Tittade på golvet. Konstaterade att det inte fanns någon kniv där.. Tittade på fingret. Inget blod. Började fatta aningar om att vi hade ett aggressivt djur i bilen, skrek åt Fredrik (som tyckte jag var löjlig som skrek som en barnrumpa på grund utav någon liten sticka i fingret) att stoppa bilen. slängde mig ur. Fredrik hörde nog paniken i min röst när jag tyst darrade fram ett "mitt finger har domnat av", för plötsligt hade han tjockhandskarna på sig och letade igenom passagerrarsätet efter misstänkta bovar. Inom kort hörde jag ett "Åh fyfan, hoppa in i den andra bilen Lina!" samtidigt som han plockade fram en gul, nästan genomskinlig skorpion från utsidan av mina trädgårdshandskar. Susade iväg till våra grannar, Ann-Marie och Ray, för lite Australiensisk experthjälp. Dem nekade bestämt till att det fanns skorpioner i området, trodde att det måste ha varit något annat. En geting, en fästing, hade jag ont, sved det? Jag svarade att hela min hand dunkade i takt med pulsen och att jag inte längre hade någon känsel i den, och jo, visst gjorde det ont, jag hade aldrig förut kännt en liknande smärta. Fredrik visade den döda skorpionen som han förvarade i matlådan och Ray drog för andan. Djupt. Då vände sig Ann-Marie utan ett ljud efter telefonen och ringde SOS. Inom några minuter var jag redan påväg till akutmottagningen där läkare redan stod och väntade på mig. Jag upprepade under hela bilfärden för mig själv "Andas lugnt, andas lugnt, andas lugnt, ingen panik, ingen panik, ingen panik" fastän paniken var ganska tätt inpå just då. När vi kom fram till sjukhuset hade jag domnat av i hela armen, i iallafall upp till armbågen, och hade knappt någon känsel över huvud taget i fingrarna. Efter okänt antal värktabletter, blodprov, sprutor, och tryckförband kvarstod bara en observationstid. Och där låg jag på en bår i ett tomt sjukhus och funderade på hur det kunde gå som det gick. När jag hade rätt blodvärden fick vi åka hem igen. Jag hade en kompress på handen, som skulle pressa ut giftet åt rätt håll. Jag hade sticksår och plåster på hela armen, efter nålstick och stelkrampssprutor. Jag var illamående och otroligt trött. Jag hade inte längre panik utan skrattade nästan (log) åt upplevelsen. Armen var fortfarande utan känsel, men jag hade blivit lovad förbättring. Dem sa att domningarna skulle avta och att känseln skulle komma tillbaka inom tre dygn. Så fort giftet var borta från kroppen helt. Jag somnade igår kväll med en känsla av hjälplöshet, då jag varken kunde röra vänsterarmen som var förgiftad eller högerarmen där jag hade fått stelkrampssprutor. Idag är jag ledig från jobbet, utav samma anledning. Min vänsterarm lyder inte alls, och det känns som att en stor stark man har sagit mig med knyten näven på den andra överarmen. Jag har svårigheter att öppna toalettdörren, hålla i böcker, och vrida på vattenkranen i köket när jag vill koka kaffe, men det är bara att gilla läget. Om tre dagar kanske jag kan koka kaffe på egen hand igen. Det är en omöjlighet att knäppa med fingrarna (jag provade nyss, det funkar inte alls, haha!) och ännu mer omöjligt att klä på sig kläder utan att se ut som en fullfjädrad dåre. Detta inlägg har skrivits under en mycket långdragen period, och med endast höger långfinger. Därav avslutar jag nu och återkommer då alla armar och ben mår bättre. Kram.