linaschultzberg

Pyssel som i att gräva upp halva tomten med grävmaskin och fylla i med grus istället. Pyssel som i att kratta löv. Pyssel som i att bädda rena lakan i sängen. Pyssel som i att planera framtiden. (Ja, damer och herrar, den ser för tillfället mycket ljus ut). Sen pysslade vi inte mer utan bestämde oss för att njuta av resterande söndag. För det är det söndagar är till för, egentligen. Vi åkte som tidigare lovat på fyrhjuling-safari i Australiens vildmark, och visst var den vild, min fyrhjulingstur. Vildheten kanske berodde på att jag förlorade lottningen och därmed fick lov att kämpa mig fram med fyrhjulingen utan bromsar. Till viss del också på vildmarken. Jag körde rakt igenom en flock med vilt hoppande kängrus, och aldrig i livet har jag varit så nära djuren i naturen, utanför bilens dörrar. Aningen rädd, aningen exalterad! Vii susade fram över farmarens ägor, (som för övrigt sträcker sig flera mil åt alla håll), genom hage efter hage, genom grind efter grind, på smala små och röda grusvägar, över stora tomma fält, genom skog och djungel. Jag blev till och med tvingad att klättra upp för ett berg med fyrhjulingen, och oj oj oj vad jag svor på vägen ner, när jag påmindes om mina bromsars kapacitet. Och skrek. Denna gång bara rädd, inte exalterad alls. Vi upptäckte några få vattenhål i ödemarken, och en hel del gröna mini-papegojor. Vi hittade ett gammalt läger med hyddor och eldstad, och där satt jag förundrad och funderade på vem sjutton som hade slagit läger där. Där av alla ställen. Förmodligen någon som ville leva ensam, för det var verkligen in the outback, så att säga... Jag knäppte mina händer och hoppades att benresterna som låg där och skräpade tillhörde ett föredetta djur och ingenting annat. Mitt på en kulle gjorde vi ett fynd i mina ögon: en gammal, rostig plåtlåda med handtag och lock. Funderande spännen framtill och riktigt fin/antik pryl. Jag var nöjd. Mer än nöjd. Börjsde fantisera om vad den kunde användas till. Jag trodde det var någons verktygslåda, som kanska hade blivit bortglömd där, sedan sisådär 100 år tillbaka. På sidan var det stämplat "40mm MK55" med gul text, så Fredrik var snabb på noterna och rättade mig angående min verktygslåde-tanke. Det är en låda för ammunition. Kanske inte sådana lådor vi förvarar våran ammunition till våra vapen i nu för tiden, men absolut för länge sen. Jag tyckte den var fin, så jag tvingade Fredrik att spänna fast den på min fyrhjuling så jag kunde ta den med oss hem. And we did. Nu står den i vardagsrummet, med veckotidningar om inredning i. Om tidningarna hade förstått vad dem förvarades i hade dem blivit stolta. Dem är ju ändå inredningstidningar. Dem förstår sig på sånt som andra kallar kraffs av andra. Och den där plåtlådan för ammunition är nu en del av min inredning. Kraffsig eller ej. Vi googlade för övrigt på 40mm MK55" för att se vilken sorts ammunition som rymts där i, innan jag lade beslag på den, och det var inte några småsaker precis. Jag förstår plötsligt varför det stod att det hade varit "nio stycken" där i, trots sin medelstora verktygslåde-storlek.. Fler hade omöjligt fått plats! (För den som egentligen inte ville veta, eller för den som bara inte orkar googla, det var en jättestor kulspruta, så stor att den står på stativ/ben!) Efter att mina fortfarande stadsvana händer hade vecklat flera onda blåsor i handflatorna åkte vi hem. Fort. Vinden blåste i mitt hår. När vi kom hem visste jag inte ens om jag fortfarande hade några kläder på mig eller inte, med tanke på antalet grenar som hade slitit i mina kläder nerför sista branten. Weeeeewhoooo! (25km/h, givetvis). Tack för idag. Brum brum.