Tävling med solen
Strax innan sex varje morgon stiger jag upp. Fort därpå stiger också solen upp, sakta men säkert. Jag vinner varje morgon. Jag älskar den orangefärgade soluppgången som sträcker sig så långt min blick kan uppfatta minsta lilla träd. Jag har aldrig varit specellt facinerad av soluppgångar förut, men jag har i och för sig aldrig bott i ett paradis förut heller. Kaffekoppen i ett fast grepp i handen, Fredriks mysigaste Marco Polo kofta i kombination med pyjamasbyxor, and off she goes. Jag går ut och matar mina grisar. Mina älskade fina, små (eller stora, beroende på hur man ser på saken), rosa och grymtande grisar, som precis vaknat till liv av mitt vilda godmorgonrop från andra sidan gården! Jag frågar lite snabbt om dem har sovit gott, varför dem är täckta i lera och om dem är sugna på frukost. Mamma gris svarar oftast med ett högljudt grymtande. Jag antar att det betyder "skynda på med maten förfan, vi är (svin)hungriga! Haha. Svinhungriga. Nöff nöff. (Jag älskar att jag alltid skrattar högt åt mina egna skämt, fast jag sitter här ensam). Innan jag går pratar vi lite till. Rättelse: Jag pratar, dem äter. En vacker dag kommer mina små knorrar att grymta ren svenska, allt beroende på våra dagliga morgonkonversationer. I nuläge säger dem mest ouuh uuh uuh och smask, smask, smask. Jag kan inte för mitt liv förstå varför folk envisas med att säga "vad säger grisen? Nöff, nöff, nöff!" Jag har då aldrig hört en endaste gris säga så. Om någon har tid att fundera en extra gång på detta, redogör gärna svaret för mig vid senare tillfälle.
När jag sitter här och skriver om mina käraste vänner, grisarna, funderar jag plötsligt på hur i hela friden jag hamnade här. Här som på en bondgård, inte här som i köket i mitt vackra hus. (Ja, jag bor i ett hus med fem rum och kök, inglasad altan och vedkamin, hihi. Mitt i absolut ingenting förutom åkermark och träd). Mitt land heter Australien, mitt distrikt heter Queensland, min by heter Bungunya och min gård heter Sherwood. Googla på den ni! Jag menar, jag är ingen bondflicka. Jag är en stadstjej. Jag kan varken plantera grönsaker eller bygga hönsburar. Jag kan inte koppla om vattenledningar eller köra en skördetröska. Jag kan bedömma om cappuccinon på ett av innerstadens cafeer håller kvaliten eller inte. Jag kan ta en surfingbräda och småjogga ner till havet om vädret tillåter. Jag kan fönstershoppa när jag vet att jag måste spara pengar. Men jag kan rakt inte alla bonde-grejer. Grejer som är viktiga att kunna när man bor här. När stadstjejen för första gången högg ved på egen hand skrattade pappegojorna i takt med mina svordommar. Grannfrun tror att ett blomsterland kommer blomma vackert i mina rabatter om några veckor, medan jag sitter och skakar på huvudet åt fröpåsarna på köksbänken. Jag kan plocka citroner från mitt citronträd och göra citronpaj, fine, men strax där efter tar bondefrukunskaperna slut. Jag rensade ogräs hela förra veckan men är livrädd för dödliga spindlar. Det tar hemskt lång tid att rensa tiometersland om man har dödsångest under hela tiden, oja. Jag kanske kommer lära mig en hel del här ute på vischan, jag kanske rent utav kommer bli totalt frälst av allt lugn här på landsbyggden att jag bosätter mig här för alltid. Förmodligen inte. Lite fart och fläkt, annars får det vara för min del.
Trots detta så är jag här, och i vissa stunder trivs jag otroligt bra, fastän jag blir rastlösast i världen på några få timmar ensam i huset. Därför har jag- bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam, drrrrrrrrrrr (det där var en trumvirvel) - skaffat mig tio kacklande höns att umgås med i framtiden. Dem levereras nästa vecka, wiho. Om min älskade mamma hade varit här nu hade hon med retsam ton garanterat påstått att "Då kan ni kackla ihop, du och hönsen" det svär jag på! Om hon någonsin kommer på besök hit så tänker jag låsa in henne i hönsburen, för hon kan minnsan också det där med kackel, mor min! Hihi. Ägg kommer vi att få överblivna mängder av, men vad gör man inte för lite liv här på gården! Fredrik påstår att det är just äggen som är poängen men hönsen, men jag tror honom inte. Han vet inte hur det är att vara rastlösa mig, bosatt på en vetefarm- tio mil ifrån närmsta stad och civilisation. Jajjemän! (Igår var vi där och handlade, eftersom det är där närmsta affär ligger, och när jag tänker på att det är samma sträcka som att åka Borlänge-Gävle för att handla matvaror blir jag mörkrädd!) På tal om mörkrädd så fick jag en nattlampa av Fredrik igår, för att våga gå igenom hela vårat stor hus för att kissa mitt i natten, som jag borde gå och slå av genast, för nu lyser solen för fullt genom fönstren. Vacker dag, ingen blomplantering ska få förstöra den, no way!
När jag sitter här och skriver om mina käraste vänner, grisarna, funderar jag plötsligt på hur i hela friden jag hamnade här. Här som på en bondgård, inte här som i köket i mitt vackra hus. (Ja, jag bor i ett hus med fem rum och kök, inglasad altan och vedkamin, hihi. Mitt i absolut ingenting förutom åkermark och träd). Mitt land heter Australien, mitt distrikt heter Queensland, min by heter Bungunya och min gård heter Sherwood. Googla på den ni! Jag menar, jag är ingen bondflicka. Jag är en stadstjej. Jag kan varken plantera grönsaker eller bygga hönsburar. Jag kan inte koppla om vattenledningar eller köra en skördetröska. Jag kan bedömma om cappuccinon på ett av innerstadens cafeer håller kvaliten eller inte. Jag kan ta en surfingbräda och småjogga ner till havet om vädret tillåter. Jag kan fönstershoppa när jag vet att jag måste spara pengar. Men jag kan rakt inte alla bonde-grejer. Grejer som är viktiga att kunna när man bor här. När stadstjejen för första gången högg ved på egen hand skrattade pappegojorna i takt med mina svordommar. Grannfrun tror att ett blomsterland kommer blomma vackert i mina rabatter om några veckor, medan jag sitter och skakar på huvudet åt fröpåsarna på köksbänken. Jag kan plocka citroner från mitt citronträd och göra citronpaj, fine, men strax där efter tar bondefrukunskaperna slut. Jag rensade ogräs hela förra veckan men är livrädd för dödliga spindlar. Det tar hemskt lång tid att rensa tiometersland om man har dödsångest under hela tiden, oja. Jag kanske kommer lära mig en hel del här ute på vischan, jag kanske rent utav kommer bli totalt frälst av allt lugn här på landsbyggden att jag bosätter mig här för alltid. Förmodligen inte. Lite fart och fläkt, annars får det vara för min del.
Trots detta så är jag här, och i vissa stunder trivs jag otroligt bra, fastän jag blir rastlösast i världen på några få timmar ensam i huset. Därför har jag- bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam, drrrrrrrrrrr (det där var en trumvirvel) - skaffat mig tio kacklande höns att umgås med i framtiden. Dem levereras nästa vecka, wiho. Om min älskade mamma hade varit här nu hade hon med retsam ton garanterat påstått att "Då kan ni kackla ihop, du och hönsen" det svär jag på! Om hon någonsin kommer på besök hit så tänker jag låsa in henne i hönsburen, för hon kan minnsan också det där med kackel, mor min! Hihi. Ägg kommer vi att få överblivna mängder av, men vad gör man inte för lite liv här på gården! Fredrik påstår att det är just äggen som är poängen men hönsen, men jag tror honom inte. Han vet inte hur det är att vara rastlösa mig, bosatt på en vetefarm- tio mil ifrån närmsta stad och civilisation. Jajjemän! (Igår var vi där och handlade, eftersom det är där närmsta affär ligger, och när jag tänker på att det är samma sträcka som att åka Borlänge-Gävle för att handla matvaror blir jag mörkrädd!) På tal om mörkrädd så fick jag en nattlampa av Fredrik igår, för att våga gå igenom hela vårat stor hus för att kissa mitt i natten, som jag borde gå och slå av genast, för nu lyser solen för fullt genom fönstren. Vacker dag, ingen blomplantering ska få förstöra den, no way!
Kommentarer
Trackback
