linaschultzberg

Helgen har varit fantastisk, jag och Fredrik har varit på äventyr i storstaden! (Och det är fortfarande bara enstaka människor som vandrar runt på gatorna, trots helgledighet. Detta kan med största sannolikhet bero på att storstaden inte är så folktät, trots allt!) Vi drack kaffe på något mysigt cafe, kaffet smakade skit och pannkaka, men betydligt myckett bättre än pulverkaffet jag trilskas med vareviga dag här hemma, så jag är mer än nöjd. Vi strosade i det minimaliska antalet afffärer som var öppna, av det redan fattiga utbudet av affärer över huvud taget. Vi köpte blommor och tjafs, trädgårdstjafs, så nu jäklar odlar jag potatis som en dåre. Jag har hört att potatis inte kräver så mycket speciella kunskaper, som jag för övrigt inte heller besitter, och att det är lätt att odla potatis även om man lutar mer åt hållet "stadstjej", så jag ger det nu ett försök. Cross your fingers for me, det här kan sluta hur som helst.

Nu vill jag berätta om min ulliga morgon, som till största del bestod av bää bää vita lamm. Jag och resterande farmare på farmen vallade får. Jajjemän, vallade får. Inte 1, inte 10, inte ens 100 - utan 400 stycken. Ulliga gulliga lamm, mindre ulliga men ack så gulliga får. Bää. Att valla får är, uppenbart, en easy peasy syssla för får är (också bevisat!) väldigt dumma djur. Mer eller mindre korkade, så att säga. Även fast dem är korkade är dem kvicka i sina små hovar. Och starka som djur. Kanske för att dem är just djur. Efter två timmars hårt slit och en hel del smitare så hade vi placerat exakt 400 ullbollar på ett lastbilsflak med fyra våningar. Vi sålde dem. Detta är lite av en snyfthistoria, för dem är så mulliga och tjusiga nu, efter att jag har matat dem dag ut och dag in, att dem ska bli lammfile. Kanske kommer dem säljas på min egen matvaruaffär. Jag ryster när jag tänker på att jag snart kanske sätter tänderna i Kajsa, Berit eller Arthur. Åh.... Plötsligt förstår jag grejen med att inte namnge sina får, så som stor-farmaren berättade för mig första dagen: det är lättare att äta upp dem om det bara var får. Inte vänner. Men dem är ju så söta. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om dem små stackarna när dem rullade iväg i lastbilen, påväg till slakt. För att iallafall ge dem en fin sista stund i livet klappade jag alla, varenda en av 400, lite snällt på huvudet, kliade dem bakom öronen och såg deras glädje i att någon älska dem. Iallafall nästan älskar. Det är svårt att verkligen älska någon sm stinker ulltröja. Det regnade inatt, (jippie!) och fårens decimetertjocka ull var dygnsur. Minst sagt. Klappade man får hårt skcätte det vatten. Detta resulterade i att mina händer nu stinker får och blöt ull. Jag undrar verkligen när denna lukt ska försvinna, för fy, den är inte gemytlig! Mitt kaffe, som jag avnjuter (försöker avnjuta) i denna stund smakar nästan som Fredriks tröjor luktar nytvättade, allt på grund utav denna morgon. Det är svårt att njuta av kaffet när man placerar världens mest illaluktande hand under näsan samtidigt som man dricker en klunk. Sugrör nästa. Vem har bestämt att man inte får dricka kaffe ur sugrör, va? Ibland behöver man hålla händerna så långt ifrån näsan som man kan, för att inte tuppa av. Jag skulle aldrig få för mig att be om ett sugrör till mitt kaffe på ett civiliserat område, men åh andra sidan hade ja aldrig haft det här "lukta-illa-som-fan-problemet" om jag bodde i en befolkad stad heller. Här ute på landet råder inga jag-är-coolare-än-dig-lagar, sådeså! Nu ska jag gå och måla ett hus. Förhoppningsvis luktar jag målarfärg ikväll. Och förhoppnngsvis är den lukten starkare än ullukten.