linaschultzberg

Godmorgon mitt herrskap. Fredagsmorgonen den 30 december kryper framåt medan jag bakar en kaka och dricker en kaffe eller två undertiden. Ja, kakan bakar sig ganska bra på egen hand i min värdelösa ugn, och med tanke på att ugnen inte håller mer än 100 grader ungefär så tar den god tid på sig att bli färdig, vilket ger mig mer tid till kaffedrickande under "bakningen". När någon frågar mig vad jag gjort mina första fyra vakna timmar på det här dygnet kan jag med gott samvete svara att jag har bakat, och med tanke på antalet timmar kommer dem tro att jag har fyllt hela frysen med olika godsaker, bullar och kakor i stora lass, men icke sa nicke och hej tjolahopp som Pippi sa, för jag sitter bara och väntar på en enda ynka apelsinkaka med poppyseeds i. Om än en god sådan. Det är faktiskt underligt hur kakorna kan bli så väldigt jättemycket bättre än någonsin tidigare för att man gräddar dem på (allt för) låg värme i fyra timmar istället för normaltemperatur i 40 minuter. Jag kanske inte ska vrida och vända så mycket mer på detta faktum, och absolut inte klaga, för jag har aldrig förut lyckats med en enda liten sockerkaka, och nu blir varenda en superduperdundergod och saftig. Inte kunde man tro att en kaka som gräddas i fyra timmar blir saftig inte, åhå nej. Men även det är ett faktum. Dålig ugn - bra kaka. Bra ugn - dålig kaka. Ni som har möjligheten kan ju välja själva. Själv har jag inget val. Jag har heller inte temperaturvalet när jag ska rosta min sötpotatis eller grilla min baconlindade mozzarellakyckling, vilket faktiskt leder till mycket mer trubbel än vad kakbaket gör. Att vänta på maten i ugnen tills långt in på småtimmarna, för att sedan inte ens orka hålla upp ögonlocken tillräckligt för att äta den. Nej, kanske är det inte så bra med en trasig ugn trots allt..

För att komma till saken (som ugnen i och för sig aldrig gör) så vill jag berätta om morgondagens äventyr. Nyårsafton 2011. Men först, bakgrundshistorien till morgondagen. Vi hade ju ingen snö i år, ingenstans i hela landet snöade det 2011. Och en julhelg utan snö och kyla men med solsken och hetta var väl inte en höjdare för någon av oss utlandssvenskar precis. Alla svenskar boende i Australien som jag känner var faktiskt lite besvikna på Australien under just juldagarna visade det sig efter en intern undersökning oss emellan. Och vi hade inte några som helst svårigheter att nämna vad det var som egentligen saknades: Snö, givetvis. Skidåkning i Idre för vissa, skidåkning i Sälen för andra. Julpynt i tomteformat, där tomten bär röd rock och tomteluva istället för shorts och keps. Familjen, också ganska givet då julen är en tid att fira med nära och kära. Kylan. Alla som brukade hata den svenska bittra kylan mer än någonting annat saknade att snoret frös fast i näsan när man drog in luft därigenom och samtidigt råkade vara lite förkyld. Konstigt, eller hur. Personligen saknade jag mest att åka skidor, även om familjen också är en viktig del i julen. Att susa ner för en allt för brant backe, när man har råkat tagit fel avfart för att hamna i fel nedfart. Känslan av storhet när fötterna domnat av innuti pjäxorna för länge sedan, men man pallrar sig upp i liften en gång till ändå, bara för att hinna ett sista åk innan backen stängs för kvällen. Ingen vet egentligen varför dem tvingar sig själva att stå på skidorna lite längre än vad fötterna tål, men alla verkar göra det ändå, av någon konstig anledning. Kanske är vi för snåla för att låta liftkortet ligga oanvänt i några timmar, kanske vill vi bara passa på att åka så mycket vi kan när vi väl har chansen. Kanske har några av oss helt enkelt det där storvansinnet i kroppen. Storvansinnet som gör att vi alltid måste visa oss bäst, uthålligast, otröttast på att åka upp och ner för en jävla backe, gladast över att ha skidsnygg ny slalomhjälm. Jag vet inte, men jag saknade iallafall hela grejen med Sälen, lagomstora pjäxor som verkar krympa mer och mer ju fler timmar som passerar, imma på dem jättefula skidglasögonen, svetten i hårfästet efter dem där extra storvansinnesåken, varm (oftast bränna-dig-på-tungan-het) choklad i termos som luktar unken källare och iskalla fingrar oavsett vilka jävla supervantar man än investerat hela sin månadslön i. Eftersom vi inte fick chansen att njuta av allt detta i år grät jag floder hela december månad, med ett kort uppehåll över julafton, då ingen ändå brukar ta sig till backen. Sen, som blixt från klar himmel, fick vi en nyårsinbjudan som uppfyllde alla våra drömmar och kompletterar alla våra vintersaknader. Nästan.

Donald och Peta med tre små knattar, grannarna på farmen brevid, har bjudit med oss på nyårsfirande i form utav camping, vattenskidåkning och fiskning vid en flod någon timme härifrån. Att spendera nyår i ett tält, med myggspray och korvgrillning vid brasan, känns som en ny upplevelse rakt igenom. Men så länge som jag får åka skidor, om nu denna gång på vatten istället för snö, så är jag nöjdare än tidigare. En helhelg med vattenskidor, bad och givetvis champagne och fyrverkerier på nyårsnatten med min älskade Fredrik, ja, kan jag egentligen be om så mycket mer? Som en mycket god vän sa till mig, angående vad man bör kräva av livet: "Du är på ett ställe som du gillar med någon som du gillar". Och jag antar att det är helt rätt. Jag är på ett underbart ställe med en underbar människa, så vad gör det väl egentligen om de traditioner som jag gillar så mycket är lite upp och ner för ett tag? Ingenting, I guess. Nu ska vi iväg och campa, hejdå.

Jag vet hur jag har hållt er på sträckbänken i flera veckor, nära på månader. Och jag är ledsen över det, kära vänner och familj. Jag vet att min uppdatering har varit så gott som obefintlig den senaste tiden, och jag skulle kunna skylla på det faktum att jag bor måndag-fredag hos en familj i skogen, som inte har internetuppkoppling (som för övrigt är sant) men jag skulle också kunna bara be om ursäkt och ge er en kort sammanfattning av december månad, här och nu. Jag vet hur ivriga ni (mestadels mamma, pappa och Denise!) blir när jag håller på såhär, hattar och slappar, med min resebloggning och er uppdatering som håller er lite närmare till dit jag är. Här kommer hela december månad i kortversion, med ett eller annat utsvävningsförsök. Jag hoppas det håller er varma ett tag. Håll hårt i hatten, för december var en minst sagt vildtämjd månad detta år. Here we go:

Det är första veckan i december som jag börjar på mitt ny-gamla jobb som barnflicka hos familjen Hall. Efter mina otroligt oslitsamma veckor på GrainCorp känns det kul att ha två snart-tonåringar att tämja dagarna i ända och lite till. Olivia och Madelene är fantastiska på alla sina sätt, mamman och pappan i familjen lika så. Jag har det otroligt roligt, vi klipper och klistrar från morgon till kväll. Jag är återigen 10 år, med sax och limmstift i högsta hugg. Jag bor hos familjen måndag-fredag, i brist på färdmedel fram och tillbaka dagligen då våran bil precis gått sönder efter en liten vattenlek i leran som Fredrik bestämt skulle ut på. (Ja, han åkte ner i leran på åkern och snurrade runt en eftermiddag då det hade regnat i flera dagar i sträck, fick vatten i motorn på ett eller annat sätt och kastade därmed bort alla våra sparpengar som vi investerat i våran Land Rover Discovery) Lik bra var väl det, så mycket soppa som den krävde utav oss. Nu stod den stendöd på uppfarten, mer eller mindre bortglömd och jag installerade mig i ett extrarum hos flickorna i huset med obefintligt telefontäckning. Ingen kunde nå mig, alla trodde jag hade rymt, men på fredagskvällen kom jag tillbaka till den moderna verkligheten igen.  Jag passade på att använda telefonuppkopplingen extra mycket den kvällen.

Vecka två, och det var fortfarande oväder och regn på menyn. Det regnade så mycket att vi blev inregnade. Kunde inte ta oss härifrån på grund utav att floden stod för högt och fick helt enkelt vänta in solen så floden sjönk tillräckligt för att kunna korsa med bil. När jag kunde ta mig till jobbet i mitten av veckan regnade jag in där istället och kunde inte ta mig hem, av samma anledning. Fredrik tog ett flyg ner till Adelaide och köpte en ny bil när han hade förlorat hoppet om våran trasiga Discovery på uppfarten. Vi uppgraderade till en Land Rover Freelander från år 2000 driven på diesel, och Fredrik fick äran att köra den hela vägen från Adelaide till Goondiwindi, under en tredagarsperiod. 200 mil, skön sovställning i bilen på parkeringsfickor, massvis med kaffe på bensinmackar och sen var han hemma och tänkte rädda mig från översvämningen hos familjen Hall. Tji fick han, för tillsammans regnade vi in åter igen. Vi passade på att grilla med Hall family och deras grannars familj, vilket i och för sig var trevligt. Dagen efter tog vi det vågade kortet och testade oss på en biltur mot hemmet, genom regn och vattendrag. Floder och oväder. Allt vatten som samlats på vägen och forsade som värsta vilda floden fick vi vandra igenom till fots innan vi vågade köra den nya bilen igenom. Det var tydligt att Fredrik inte hade någon som helst lust att förstöra bil nummer två med vatten i motorn, för han tvingade mig att vandra 300 meter genom midjehögt brungrumligt vatten. Barfota. "Fastställa djupet" kallade han det.  Vi klarade oss helskinnade igenom de första 60 minuterna, förutom att vi fick punka på ett backdäck och fick ta in hos en okänd man efter vägen för att kunna byta till extradäcket någonstans där mittemellan. Jag var hoppfull och ville hem efter över en vecka på jobbet. Hade vi klarat midjehöjden kunde vi klara vad som helst. Trodde jag. Så vi ropade hej alldeles för tidigt, för vi kom bara halvvägs hem den dagen. Vi kröp därefter igenom ett jätteströmt och alldeles för djupt vattendrag, klarade det med nöd och näppe och möttes av något liknande en sjö strax därefter. Jag testgick (simmade) sjön som bildats på vägen och konstaterade att det var nog ingen ide att ens försöka, samtidigt som jag fantiserade om framtidens bilar som kan både köra, simma och kanske flyga lite, om än bara korta sträckor. Så vi vände om, tänkte köra tillbaka till Halls för att sova en natt till hos våra räddare i nöden. Vattendraget vi precis hade korsat hade stigit overkligt snabbt och där satt vi nu fast på en plätt på 200 meter, omringade av stigande vatten. Jag var nära till mentalt sammanbrott, men Fredrik sa lugnt och försiktigt att där skulle vi tillbringa natten. Det gjorde vi också. Oskönt och trångt, myggigt och svettigt, godnatt. Jag sov inte en blund medan Fredrik snarkade i 6 timmar. Kl 4 på morgonen hade vattnet stigit lagom mycket för att väcka Fredrik och fråga om vi kunde åka hem, och vi åkte. Åtminstånde en liten bit. Infarten till huset liknade också en sjö, och senare konstaterades det att "infartssjön" nådde ett djup på 1 meter och en halvmeter. Jag ville lämna bilen, simma över och jogga hem. Fredrik ville sova några timmar till och se vad som hände. "Stiger eller sjunker, det är frågan" Så vi sov. Eller, han sov. Efter gryning någon gång kom våra grannar och räddade oss med sin monsterstora militärbil. Slutet gott, allting gott.

Vecka tre var skittråkig och ganska vanlig antar jag. Julen närmade sig mer stormsteg och jag hade ingen som helst koll på vilken årstid vi befann oss i. Solen stekte, barnen och jag badade i floderna som fortfarande rann över vägarna, jag missade lucia utan att ens märka det, och insåg i sista sekund att man inte säljer saffran i Australien. Lussebullar utan saffran kändes dumt att ens försöka, och när jag insåg att det inte heller finns sirap eller vispgrädde till knäck förlorade jag hoppet om 2011s jul. Snö kunde jag inte hoppas på i 40 gradershettan, och tomten visualiserades med surfbräda under armen, iklädd short och uppknäppt hawaiiskjorta. Kort och gott så bestämde vi oss för att inte fira jul detta år, eftersom den ändå var förstörd. Så. Inte en enda julklapp, inte en enda julmatsbit, inte ett enda pynt. Det kändes sorgligt men lite spännande att julen var så nära men känslan så långt borta. Mest sorgligt, för att vara ärlig. Jag vet att Fredrik tyckte samma sak, för han lyssnade på julsånger i smyg i köket.

Sista veckan i december är nu, och jag kan efter den gångna julhelgen bekräfta att det var min sämsta jul genom alla mina 22 år. Julafton i sig var ganska trevlig ändå, Fredrik och jag jobbade på vårat hemliga projekt nere i garaget mest hela dagen. (Mer om hemliga projekt senare!) Mitt i allting glömde jag nästan bort att det var julafton. Tack och lov påminnde systrarna Hall mig om att vi befann oss i helt fel land på helt fel tid det med ett godjul-sms skrivet på svenska. Jag log lite ändå. Att jag lyckats lära dem svenska fraser redan gör mig ganska stolt. För att inte glömmas - Olivia kan svara med meningen "Hej, det är jag" i min telefon och därmer lura Fredrik att det faktiskt är jag som svarat. Ganska imponerande svenskatalanger utav en 12årig Australienska om du frågar mig.