linaschultzberg

Jag vet hur jag har hållt er på sträckbänken i flera veckor, nära på månader. Och jag är ledsen över det, kära vänner och familj. Jag vet att min uppdatering har varit så gott som obefintlig den senaste tiden, och jag skulle kunna skylla på det faktum att jag bor måndag-fredag hos en familj i skogen, som inte har internetuppkoppling (som för övrigt är sant) men jag skulle också kunna bara be om ursäkt och ge er en kort sammanfattning av december månad, här och nu. Jag vet hur ivriga ni (mestadels mamma, pappa och Denise!) blir när jag håller på såhär, hattar och slappar, med min resebloggning och er uppdatering som håller er lite närmare till dit jag är. Här kommer hela december månad i kortversion, med ett eller annat utsvävningsförsök. Jag hoppas det håller er varma ett tag. Håll hårt i hatten, för december var en minst sagt vildtämjd månad detta år. Here we go:

Det är första veckan i december som jag börjar på mitt ny-gamla jobb som barnflicka hos familjen Hall. Efter mina otroligt oslitsamma veckor på GrainCorp känns det kul att ha två snart-tonåringar att tämja dagarna i ända och lite till. Olivia och Madelene är fantastiska på alla sina sätt, mamman och pappan i familjen lika så. Jag har det otroligt roligt, vi klipper och klistrar från morgon till kväll. Jag är återigen 10 år, med sax och limmstift i högsta hugg. Jag bor hos familjen måndag-fredag, i brist på färdmedel fram och tillbaka dagligen då våran bil precis gått sönder efter en liten vattenlek i leran som Fredrik bestämt skulle ut på. (Ja, han åkte ner i leran på åkern och snurrade runt en eftermiddag då det hade regnat i flera dagar i sträck, fick vatten i motorn på ett eller annat sätt och kastade därmed bort alla våra sparpengar som vi investerat i våran Land Rover Discovery) Lik bra var väl det, så mycket soppa som den krävde utav oss. Nu stod den stendöd på uppfarten, mer eller mindre bortglömd och jag installerade mig i ett extrarum hos flickorna i huset med obefintligt telefontäckning. Ingen kunde nå mig, alla trodde jag hade rymt, men på fredagskvällen kom jag tillbaka till den moderna verkligheten igen.  Jag passade på att använda telefonuppkopplingen extra mycket den kvällen.

Vecka två, och det var fortfarande oväder och regn på menyn. Det regnade så mycket att vi blev inregnade. Kunde inte ta oss härifrån på grund utav att floden stod för högt och fick helt enkelt vänta in solen så floden sjönk tillräckligt för att kunna korsa med bil. När jag kunde ta mig till jobbet i mitten av veckan regnade jag in där istället och kunde inte ta mig hem, av samma anledning. Fredrik tog ett flyg ner till Adelaide och köpte en ny bil när han hade förlorat hoppet om våran trasiga Discovery på uppfarten. Vi uppgraderade till en Land Rover Freelander från år 2000 driven på diesel, och Fredrik fick äran att köra den hela vägen från Adelaide till Goondiwindi, under en tredagarsperiod. 200 mil, skön sovställning i bilen på parkeringsfickor, massvis med kaffe på bensinmackar och sen var han hemma och tänkte rädda mig från översvämningen hos familjen Hall. Tji fick han, för tillsammans regnade vi in åter igen. Vi passade på att grilla med Hall family och deras grannars familj, vilket i och för sig var trevligt. Dagen efter tog vi det vågade kortet och testade oss på en biltur mot hemmet, genom regn och vattendrag. Floder och oväder. Allt vatten som samlats på vägen och forsade som värsta vilda floden fick vi vandra igenom till fots innan vi vågade köra den nya bilen igenom. Det var tydligt att Fredrik inte hade någon som helst lust att förstöra bil nummer två med vatten i motorn, för han tvingade mig att vandra 300 meter genom midjehögt brungrumligt vatten. Barfota. "Fastställa djupet" kallade han det.  Vi klarade oss helskinnade igenom de första 60 minuterna, förutom att vi fick punka på ett backdäck och fick ta in hos en okänd man efter vägen för att kunna byta till extradäcket någonstans där mittemellan. Jag var hoppfull och ville hem efter över en vecka på jobbet. Hade vi klarat midjehöjden kunde vi klara vad som helst. Trodde jag. Så vi ropade hej alldeles för tidigt, för vi kom bara halvvägs hem den dagen. Vi kröp därefter igenom ett jätteströmt och alldeles för djupt vattendrag, klarade det med nöd och näppe och möttes av något liknande en sjö strax därefter. Jag testgick (simmade) sjön som bildats på vägen och konstaterade att det var nog ingen ide att ens försöka, samtidigt som jag fantiserade om framtidens bilar som kan både köra, simma och kanske flyga lite, om än bara korta sträckor. Så vi vände om, tänkte köra tillbaka till Halls för att sova en natt till hos våra räddare i nöden. Vattendraget vi precis hade korsat hade stigit overkligt snabbt och där satt vi nu fast på en plätt på 200 meter, omringade av stigande vatten. Jag var nära till mentalt sammanbrott, men Fredrik sa lugnt och försiktigt att där skulle vi tillbringa natten. Det gjorde vi också. Oskönt och trångt, myggigt och svettigt, godnatt. Jag sov inte en blund medan Fredrik snarkade i 6 timmar. Kl 4 på morgonen hade vattnet stigit lagom mycket för att väcka Fredrik och fråga om vi kunde åka hem, och vi åkte. Åtminstånde en liten bit. Infarten till huset liknade också en sjö, och senare konstaterades det att "infartssjön" nådde ett djup på 1 meter och en halvmeter. Jag ville lämna bilen, simma över och jogga hem. Fredrik ville sova några timmar till och se vad som hände. "Stiger eller sjunker, det är frågan" Så vi sov. Eller, han sov. Efter gryning någon gång kom våra grannar och räddade oss med sin monsterstora militärbil. Slutet gott, allting gott.

Vecka tre var skittråkig och ganska vanlig antar jag. Julen närmade sig mer stormsteg och jag hade ingen som helst koll på vilken årstid vi befann oss i. Solen stekte, barnen och jag badade i floderna som fortfarande rann över vägarna, jag missade lucia utan att ens märka det, och insåg i sista sekund att man inte säljer saffran i Australien. Lussebullar utan saffran kändes dumt att ens försöka, och när jag insåg att det inte heller finns sirap eller vispgrädde till knäck förlorade jag hoppet om 2011s jul. Snö kunde jag inte hoppas på i 40 gradershettan, och tomten visualiserades med surfbräda under armen, iklädd short och uppknäppt hawaiiskjorta. Kort och gott så bestämde vi oss för att inte fira jul detta år, eftersom den ändå var förstörd. Så. Inte en enda julklapp, inte en enda julmatsbit, inte ett enda pynt. Det kändes sorgligt men lite spännande att julen var så nära men känslan så långt borta. Mest sorgligt, för att vara ärlig. Jag vet att Fredrik tyckte samma sak, för han lyssnade på julsånger i smyg i köket.

Sista veckan i december är nu, och jag kan efter den gångna julhelgen bekräfta att det var min sämsta jul genom alla mina 22 år. Julafton i sig var ganska trevlig ändå, Fredrik och jag jobbade på vårat hemliga projekt nere i garaget mest hela dagen. (Mer om hemliga projekt senare!) Mitt i allting glömde jag nästan bort att det var julafton. Tack och lov påminnde systrarna Hall mig om att vi befann oss i helt fel land på helt fel tid det med ett godjul-sms skrivet på svenska. Jag log lite ändå. Att jag lyckats lära dem svenska fraser redan gör mig ganska stolt. För att inte glömmas - Olivia kan svara med meningen "Hej, det är jag" i min telefon och därmer lura Fredrik att det faktiskt är jag som svarat. Ganska imponerande svenskatalanger utav en 12årig Australienska om du frågar mig.