linaschultzberg

Solen hade legat pa sedan kl 5 imorse, graderna hade sedan lange natt over 40 celcius, och jag kunde skymta sma svettparlor i harfastet strax ovanfor oronen pa varenda javel. Det var minst sagt en svettig dag, en dag precis som sig bor i Australiens sommarland. En fin dag trots detta, ingen tvekan om saken. For att kunna anvanda airconditionen i matsalen pa GrainCorp maste man forst koppla kylen for att kunna anvanda det enda kontaktuttaget i hela rummet. Sa det gjorde vi. Nar vi insag att aven micron gar pa strom tog vi ett snabbt beslut - alla varmer maten snabbt och sen kopplar vi i airconditionen igen. Sa det gjorde vi. Sen vill nagon rosta brod, en annan ladda sin arbetsmobiltelefon, och en tredje ar orolig over att maten i kylen ska bli forstord. Vi bestammer att aircondition ar for mesar och later den darfor vila for dagen. Ett beslut som jag inte riktigt kunde forsta, i denna varme.

Hursomhelst, lunchen fortsatter och jag dricker en kopp varmt kaffe efter en varm lunch, och kanner hur svetten plotsligt borjar floda. Flode varre an tidigare, for att vara korrekt. Rinner langs min ryggrad och klibbar i min svank. Jag ar glad over att jag tvingas bara en orange reflexvast dagligen, for darmed kunde ingen se hur blot av svett min troja borjade bli. Efter enstaka minuter klarar jag inte en sekund till och kutar ut, for att motas av en annu varre hetta. Tanker snabbt pa hur jag ska kunna kyla ner mig sjalv. "Drick vatten, det hjalper alltid att dricka kallt vatten" ropar dem innifran koket nar jag har forklarat varfor jag star pa garden och viftar med armarna framfor mitt ansikte. Jag hamtar vatten men ser sanningen i vitogat - vattnet i kranen ar inte ett dugg kallare an jag ar. Jag later vattnet rinna i flera minuter, kollegorna tittar nyfiket pa. Jag undrar varfor alla stirrar, men sager inget. Efter ett tag brister hela matsalen ut i ett gapskratt och jag star som en idiot vid kranen med ett finger under det rinnande kroppstempererade vattnet i hopp om att det ska bli kallare inom kort. En gammal ser nog pa mig att jag inte fattar ett jota, for han forklarar det hela: Vattnet blir inte kallare an sadar hjartat, for vattentanken star ute i solen dygnet runt, som du kanske har sett? "Justfan, skit da!" svar jag hogt pa svenska och far minst lika konstiga blickar pa mig igen, men viftar bort dem med handen.

Jag tar ett par stora kliv till kylskapet, det enda stallet jag vet med sakerhet ar kyligt (om dem hade latit kontakten suttit kvar i uttaget, vill saga!) och raffar snabbt at mig tre av mina bananer. Jag klammer fast tva bananer mellan halsen och axeln, en pa varsin sida. Den sista bananen stoppar jag innanfor trojan, later den ligga och ge ifran sig kyla pa ryggen, medan jag star framatlutad 90 grader for att fa bananen att inte trilla av ryggen. Jag ar mycket nojd med min uppfinningsrika ide, som dessutom ger resultat, om an valdigt langsamt. Mina kollegor skrattarnastan ihjal sig nar dem upptacker min nittiograders position med bananerna mitt pa grasmattan. Jag ler lite tafatt, och ar glad att kunna ge nagon ett gott skratt medan jag sjalv kanner mig dodligt overhettad. Jag stannar i den givna positionen tills nagon plotsligt haller en hel flaska vatten over mitt huvud. Varmt vatten, givetvis. Den gesten ger mig en fulltrafflig ide och jag ber genast chefen, mest pa skamt, om en pool att svalka mig i pa lunchrasterna, dem dagarna da jag kanner pa mig att mitt blod har borjat smakoka innuti mig. End of discussion, imorgon kommer poolen att sta pa grasmattan. Antingen sa ar jag urgullig, eller sa ar min chef urkonstig. Jag vet inte vilket, men nu har jag iallafall en pool pa jobbet. Med tilltrade endast pa lunchrasten dock.

Jag vandrar sakta tillbaka till kontoret, fortfarande med dem kalla bananerna tatt emot kroppen. Tanker att bananer ska val anda inte forvaras i kylskap sa det var nog lika bra, och konstaterar att lite varme ska nog inte skada dem varre an dem ger mig nytta i nulage. Nu maste jag sluta skriva, det droppar fortfarande vatten fran mina klader och jag kommer forr eller senare att halka i polen som bildas nedanfor min stol om jag inte skyndar mig att torka upp den genast.