Oktobermorgon och regndis i sikte
Så, jag är tillbaka i verkligheten nu. Jag har förvandlats från "vanliga jag" till "vanliga lantliga jag" efter att ha spenderat de två senaste veckorna på landsbyggden, utan varken mobiltelefontäckning eller internetuppkoppling tillgänglig. Det fanns inte en telefonmast så långt ögat kunde nå, och eftersom att huset jag bodde i omringades av enbart åkrar så såg jag ganska långt. Som nämnt, jag bodde i ett hus, och jobbade som barnflicka, åter igen. På något underligt vis så lyckas jag dras med i den svepan vart jag än vänder mig. Nanny-Lina. Söta rara barnkära Lina på nytt uppdrag. Två söta 10 åringa hade vår-lov från skolan, och i dessa trakter finns inget som heter "fritids", så där satt jag i två veckor, utan möjlighet att kontakta omvärlden, och klippte smällkarameller och pärlade pärlplattor. Målade tånaglar och spelade tennis. Bakade cupcakes och hoppade studsmatta. Åkte fyrhjuling och simmade i poolen. Sköt potatis med ett potatisgevär (det coolaste jag sett för övrigt!!!!!!) och fångade kräftor i dammen. Sådär höll vi på. Utan den minsta möjlighet till att läsa nyheterna från aftonbladets.se eller ringa Fredrik och säga godnatt. Men jag hade kul. Där vi satt och pysslade förvandlades jag åter igen till den jag var för 10 år sedan. Lina-pyssel-fia-med-limstiftslim-över-hela-mattan-och-glitter-på-kläderna. 12 år.
Under tiden jag spenderade hos familjen Hall, flickornas familj, började jag tänka på hur det skulle vara att leva som dom gör. Att duscha i medelbrunt dammvatten som färgar det vita porslinet i både badkar och handfat brunt (ser ingen mening att duscha i lortigt vatten från en lortig damm, då själva meningen med att duscha ligger i att bli ren och fräsch!) och att dricka vatten som smakar ganska starkt av jord, även fast det ser betydligt renare ut än vattnet i duschen. Att inte kunna ringa varandra utan att vara stationerad i huset där hemtelefonen finns (det är väl aldrig då man faktiskt är hemma som man behöver ringa någon om någonting?). Jag har svårt att se mig själv i den positionen då moderna lösningar och utevckling inte existerar, utan att man fortsätter leva som för 100 år sedan. Hämtar vatten i brunnen och tvättar kläderna i floden. Nej. BIG NO NO.
Jag minns så väl när jag fick min första mobiltelefon, en blågrå Nokia 3310, en sådan som alla hade. Det som var populärt, fråga mig inte varför. Jag minns hur jag växte upp med mobiltelefon, hur jag blev tonåring med en telefon, en egen telefon. Jag minns hur jag och alla andra tonåringar skickade sms till alla vi kände och inte kände, hur vi knöt nya kontakter över sms och hur vi kunde uttrycka både glädje och sorg i sms. Jag skrev mina "jag älskar dig"-sms med min första telefon, och jag skrev mina första "jag hatar dig, du är dum i huvudet, hör aldrig av dig mer"-sms med samma telefon. Jag levde med min telefon, den var nyckeln till ungdomen, för oss från 80-talet. Jag har så mycket minnen från när jag var 15, och en hel del av dem innefattar en mobiltelefon. Konstigt nog. Lycka, glädje, kärlek, svek, nyfikenhet, förälskelse. Allt som en tonåring ska känna och uppleva. Allt kom som ett paket med telefonköpet. Jag skrev mina "jag tror jag är kär i dig"-sms och jag fick mina "hur känner du inför mig?"-sms. Jag fick "du är sötast i världen"-sms som gjorde mig glad. Jag fick mina "jag känner inte samma sak för dig"-sms som gjorde att jag grät floder. Jag fick "vill du ses"-sms från någon snygg gymnasiekille när jag gick på högstadiet, vilket ledde till både lycka och förälskelse. (Och ilska, i ett senare skede!) Jag fick "vi-fick-MVG-på-religionsprovet-ska-vi-fira-med-en-pizza-ikväll?"-sms, som gjorde mig förvånad. Jag upplevde alla stunder i mina tonår med en telefon, och jag älskade det. Mobiltelefonen spelade en stor roll i mina tonår, avslöjade saker som annars inte skulle ha avslöjats, fick människor att uppleva känslor som annars aldrig, i verkliga livet och ansikte mot ansikte, skulle ha upplevts. För det är jag innerligt tacksam. Jag skänker nu en tanke till Olivia och Madeline Hall, som aldrig kommer få uppleva detta, i brist på mobiltelefontäckning. Flickorna som har hela sin tonårstid framför sig, men som kommer att gå miste om den smaskigaste delen i tonåren: den pirriga känslan i väntan på att den snyggaset killen i skolan ska skicks ett svar till din telefon....
Under tiden jag spenderade hos familjen Hall, flickornas familj, började jag tänka på hur det skulle vara att leva som dom gör. Att duscha i medelbrunt dammvatten som färgar det vita porslinet i både badkar och handfat brunt (ser ingen mening att duscha i lortigt vatten från en lortig damm, då själva meningen med att duscha ligger i att bli ren och fräsch!) och att dricka vatten som smakar ganska starkt av jord, även fast det ser betydligt renare ut än vattnet i duschen. Att inte kunna ringa varandra utan att vara stationerad i huset där hemtelefonen finns (det är väl aldrig då man faktiskt är hemma som man behöver ringa någon om någonting?). Jag har svårt att se mig själv i den positionen då moderna lösningar och utevckling inte existerar, utan att man fortsätter leva som för 100 år sedan. Hämtar vatten i brunnen och tvättar kläderna i floden. Nej. BIG NO NO.
Jag minns så väl när jag fick min första mobiltelefon, en blågrå Nokia 3310, en sådan som alla hade. Det som var populärt, fråga mig inte varför. Jag minns hur jag växte upp med mobiltelefon, hur jag blev tonåring med en telefon, en egen telefon. Jag minns hur jag och alla andra tonåringar skickade sms till alla vi kände och inte kände, hur vi knöt nya kontakter över sms och hur vi kunde uttrycka både glädje och sorg i sms. Jag skrev mina "jag älskar dig"-sms med min första telefon, och jag skrev mina första "jag hatar dig, du är dum i huvudet, hör aldrig av dig mer"-sms med samma telefon. Jag levde med min telefon, den var nyckeln till ungdomen, för oss från 80-talet. Jag har så mycket minnen från när jag var 15, och en hel del av dem innefattar en mobiltelefon. Konstigt nog. Lycka, glädje, kärlek, svek, nyfikenhet, förälskelse. Allt som en tonåring ska känna och uppleva. Allt kom som ett paket med telefonköpet. Jag skrev mina "jag tror jag är kär i dig"-sms och jag fick mina "hur känner du inför mig?"-sms. Jag fick "du är sötast i världen"-sms som gjorde mig glad. Jag fick mina "jag känner inte samma sak för dig"-sms som gjorde att jag grät floder. Jag fick "vill du ses"-sms från någon snygg gymnasiekille när jag gick på högstadiet, vilket ledde till både lycka och förälskelse. (Och ilska, i ett senare skede!) Jag fick "vi-fick-MVG-på-religionsprovet-ska-vi-fira-med-en-pizza-ikväll?"-sms, som gjorde mig förvånad. Jag upplevde alla stunder i mina tonår med en telefon, och jag älskade det. Mobiltelefonen spelade en stor roll i mina tonår, avslöjade saker som annars inte skulle ha avslöjats, fick människor att uppleva känslor som annars aldrig, i verkliga livet och ansikte mot ansikte, skulle ha upplevts. För det är jag innerligt tacksam. Jag skänker nu en tanke till Olivia och Madeline Hall, som aldrig kommer få uppleva detta, i brist på mobiltelefontäckning. Flickorna som har hela sin tonårstid framför sig, men som kommer att gå miste om den smaskigaste delen i tonåren: den pirriga känslan i väntan på att den snyggaset killen i skolan ska skicks ett svar till din telefon....
Kommentarer
Postat av: Karin Horne
Hej Lina! Härligt att du är tillbaka med bloggen igen, det är ett nöje. Sköt om dig, kramar från familjen Horne
Trackback
