linaschultzberg

I förrgår natt blåse det storm. Storm så det stog härliga till i Sherwood. Ännu en gång knäppte jag mina händer och bad till Gud, utan att egentligen veta varför. Kanske hoppades jag att han skulle höra min önskan om att vårat hus skulle stå kvar på samma ställe när vi vaknade morgnen efter den stormiga natten. Det blåse så hårt att det skrek i ventliationen. Jag befann mig i mitt livs värsta storm, regnet bara öste ner. Det kändes som att glasdörrarna till altanen skulle blåsa in och landa i ett vackert kras i vardagsrummet. Det blåste så fasligt att fogen emellan golvplankorna i trägolvet lossnade. Det sorgligt i det är att det faktiskt inte är ett skämt som skulle verka kul, eller ett uttryck. För att förstärka berättelsen. Nej, det hände faktiskt. Tro det eller ej. Det blåse så hårt att fogen mellan plankorna lossnade, hur ofta får man vara med om det, unudrar jag nu? Säkert inte allt för ofta (så jag antar att jag får ta vara på skräcken jag kände den natten, då jag varken kunde andas eller sova)! Ja, för er som undrar: vårat hus saknar, precis som alla andra hus i Australien, isolering underifrån. Och ja, vårat hus står på pelare, i förebyggande syfte för översvämningar som här härjar, precis som alla andras hus. Men ändå. fogn knakade till, och lossnade. Haha. På vägen till jobbet, dagen efter stormen, kunde jag omöljligt hålla mig på vägbanan. Vägbanan bestod av två decimeter röd lera och var ordentligt hal. Lagomt hal för att slira av vägen inte mindre än fyra gången. Jag kan meddela att det var obehagligt, men också att jag vande mig vid avkörningar redan efter andra gången. Att bedömma från spåren i leran så var jag inte den enda som kom hem efter jobbet med en lerig bil. Åhnej. Att bedömma detta utifrån spår är det enda vettiga, då det inte finns tillräckligt med bilar, för att ha mötande trafik. Om man hade ringt polisen hade han arresterat varenda kotte, för rattfylla, på spåren kors tvärt över vägen att bedömma.