Lunchmys a la ensam.
Igår fick jag och Fredrik en ny granne. Ben är hans namn, och 27 är hans år. Ben har krulligt hår och en hund som ser livsfarlig och människoätande ut. Hur som haver, eftersom australiensare är lite speciella på alla sätt och vis så bjöd granne Ben, inte överraskande, över sig själv till oss första kvällen i Sherwood. Trillade smidigt över stakeket och in på gården runt klockan tre och berättade att han hade tänkt dricka öl och kolla på ruggby hos oss runt klockan fyra, halv fem. I chock över hans framfusiga beteende nickade vi (Tusse och jag) i samspel, och bestämde att jo, ikväll visas finalspelet i ruggby i vårat vardagsrum. Och det gjorde det. För att vara denna händelse sanningsenlig så gjorde detta att Fredrik blev riktigt överlycklig. Att vi har en granne som älskar att prata skit, dricka öl och kolla på sport har min älskade inget emot. Tvärtom. Och om jag också ska erkänna sanningen oangående detta faktum så är det riktigt trevligt att ha en granne i sina bästa ( fortfarande unga!) år här i krokarna. Våran närmsta granne dessutom. Knappa 500 meter, mätt dörr till dörr. (ingen panik, jag mätte innan han flyttade hit, jag smyger inte omkring med måttband utanför hans hus!) När Ben och Fredrik hade druckit okänt antal öl alutade matchen och långt in på kvällen fortsatte småpratetom allt mellan himmel och jord. Fredrik har fått en bästa vän, och det är jag glad för. Att jag fick den som blev över, den hungriga hunden, gör mig mindre uppspelt, men ändå glad. Nu har våran by ökat befolkningen från fyra till sex (inräknat hunden) individer.
I denna stund sitter jag vid mitt nya matbord och pillar i mig apelsiner till lunch. Igår förmiddag när vi var på utflykt hittade vi ett övergivet skjul, innehållande överblivna prylar. Jag räddade ett urgammalt (och ack så rangligt) bord, tre röda stolar, en verktygslåda i plåt och en rostig pillerburk ifrån det dystra livet i skjulet. Mot Fredriks protester. Jag fortsätter att intala mig att han bara inte ser skönheten i gammal skrot. Jag slipade bort den ruggigt ruggiga färgen från stolarna, och vips så har vi världens finaste matsalsmöbler, även om bordet vinglar rätt rejält imellanåt. Man kan inte kräva för mycket av ett gammalt avdankat bord, som tillhört någon som befunnit sig flera generationer bort, och som övergetts i en gammal lada. Bara sådär. Dessutom är det ihopfällbara ben på bordet, ihopsatta med gångjärn och hasp, så jag har inte hjärta att skylla vinglet på bordet i sig, utan själva snickaren. Och egentligen så är det vinglet i bordet, som ser till att man måste fylla på en mindre andel kaffe i kopparna för säkerhets skull, som ger möbeln charm. Verkligen. Och det ska jag försöka förklara för mannen i huset senare idag, för numera är detta bord husets käraste ägodel. Mitt hem är mitt rike. Så är de bara. För övrigt så har snickarlådan börjat tjäna som kryddställ i mitt kök. Jag hoppas att den medelrostiga och väldigt skeva verktygslådan njuter av sin nya syssla, för både mina kryddor och mina ögon njuter. Jag får för en gångs skull vara glad över att min pappa inte är i närheten av mig, för hade han varit det så hade han med största säkerhet länsat hela mitt hus och sålt på Ebay. Plötsligt har han fått en Ebay-mani, och säljer allt antikt som kommer i hans väg. Underligt. Hade jag haft mer antikt än vad jag själv behöver så hade jag utan tvekan börjat samla på hög. Kanske i ett antikt garage?
Samtidigt som jag sitter och spiller kaffe över mitt vingliga bord så kommer en del funderingar krypande. Kryper långsamt uppför ryggraden och etsar sig fast i hjärnan. Framtidstankar. Tankar om framtiden. Det jag menar är att tankarna om det fortsatta livet är allt bra underliga ibland. Fastän nästan alla jag älskar eller tycker om bor på andra sidan jorden så kan jag inte slita mig, ifrån mitt nya och totalt främmande liv, för att styra kursen hemåt. Fastän jag saknar tryggheten i att kunna känna mig helt "hemma" och fastän jag saknar glädjen i att ha familjen i närheten, så kan jag inte förmå mig att byta tillbaka till det jag hade en gång förut. Livet i landet jag föddes till. Ibland funderar jag på vad som skulle ha hänt med mig om jag hade gjort andra val i livet. Om jag hade tackat nej till USA, tackat nej till Australien, tackat nej till allt som format mig till den jag har blivit. Vem hade jag varit då? Hade jag varit samma som nu, fast utan vilja och nyfikenhet? Eller hade jag varit någon helt annan, kanske färdigutbildad och redo för andra utmaningar? Jag blir helt snurrig när dessa tankar sätter fart. Jag blir ännu mer snurrig när jag inser att jag oftare och oftare refererar till huset i Australien, när folk pratar om "hemma" . Fast å andra sidanså har jag ju inget hem i Sverige, så det är inte konstigt. (Om man inte räknar mamma eller pappas hus, men det gör man inte om man inte bott där på flera år.) Jag har ett par kartonger stående på en adress i Sverige, en adress som jag inte ens minns. Och det är allt jag äger. Innehållet i kartongerna, och kartongerna i sig. Inte mycket att kalla "hem" om du frågar mig.
I denna stund sitter jag vid mitt nya matbord och pillar i mig apelsiner till lunch. Igår förmiddag när vi var på utflykt hittade vi ett övergivet skjul, innehållande överblivna prylar. Jag räddade ett urgammalt (och ack så rangligt) bord, tre röda stolar, en verktygslåda i plåt och en rostig pillerburk ifrån det dystra livet i skjulet. Mot Fredriks protester. Jag fortsätter att intala mig att han bara inte ser skönheten i gammal skrot. Jag slipade bort den ruggigt ruggiga färgen från stolarna, och vips så har vi världens finaste matsalsmöbler, även om bordet vinglar rätt rejält imellanåt. Man kan inte kräva för mycket av ett gammalt avdankat bord, som tillhört någon som befunnit sig flera generationer bort, och som övergetts i en gammal lada. Bara sådär. Dessutom är det ihopfällbara ben på bordet, ihopsatta med gångjärn och hasp, så jag har inte hjärta att skylla vinglet på bordet i sig, utan själva snickaren. Och egentligen så är det vinglet i bordet, som ser till att man måste fylla på en mindre andel kaffe i kopparna för säkerhets skull, som ger möbeln charm. Verkligen. Och det ska jag försöka förklara för mannen i huset senare idag, för numera är detta bord husets käraste ägodel. Mitt hem är mitt rike. Så är de bara. För övrigt så har snickarlådan börjat tjäna som kryddställ i mitt kök. Jag hoppas att den medelrostiga och väldigt skeva verktygslådan njuter av sin nya syssla, för både mina kryddor och mina ögon njuter. Jag får för en gångs skull vara glad över att min pappa inte är i närheten av mig, för hade han varit det så hade han med största säkerhet länsat hela mitt hus och sålt på Ebay. Plötsligt har han fått en Ebay-mani, och säljer allt antikt som kommer i hans väg. Underligt. Hade jag haft mer antikt än vad jag själv behöver så hade jag utan tvekan börjat samla på hög. Kanske i ett antikt garage?
Samtidigt som jag sitter och spiller kaffe över mitt vingliga bord så kommer en del funderingar krypande. Kryper långsamt uppför ryggraden och etsar sig fast i hjärnan. Framtidstankar. Tankar om framtiden. Det jag menar är att tankarna om det fortsatta livet är allt bra underliga ibland. Fastän nästan alla jag älskar eller tycker om bor på andra sidan jorden så kan jag inte slita mig, ifrån mitt nya och totalt främmande liv, för att styra kursen hemåt. Fastän jag saknar tryggheten i att kunna känna mig helt "hemma" och fastän jag saknar glädjen i att ha familjen i närheten, så kan jag inte förmå mig att byta tillbaka till det jag hade en gång förut. Livet i landet jag föddes till. Ibland funderar jag på vad som skulle ha hänt med mig om jag hade gjort andra val i livet. Om jag hade tackat nej till USA, tackat nej till Australien, tackat nej till allt som format mig till den jag har blivit. Vem hade jag varit då? Hade jag varit samma som nu, fast utan vilja och nyfikenhet? Eller hade jag varit någon helt annan, kanske färdigutbildad och redo för andra utmaningar? Jag blir helt snurrig när dessa tankar sätter fart. Jag blir ännu mer snurrig när jag inser att jag oftare och oftare refererar till huset i Australien, när folk pratar om "hemma" . Fast å andra sidanså har jag ju inget hem i Sverige, så det är inte konstigt. (Om man inte räknar mamma eller pappas hus, men det gör man inte om man inte bott där på flera år.) Jag har ett par kartonger stående på en adress i Sverige, en adress som jag inte ens minns. Och det är allt jag äger. Innehållet i kartongerna, och kartongerna i sig. Inte mycket att kalla "hem" om du frågar mig.
Kommentarer
Trackback
