linaschultzberg

Vi fortsätter resan som planerat. Vi campar. Tältar. Lagat mat i gaskök varvat med öppen eld. Kissar på stinkande dass. Diskar i floder och bäckar. Kommer nära till djuren, blir ett med naturen. Lite så, fastän jag överdrev aningen angående hur mycket jag känner mig ett med naturen. Jag är helt ärlig när jag säger att jag älskar att sova i mitt biltakstält mitt ute i vildmarken, sitta snustrött framför en öppen eld till inpå småtimmarna med älskade Fredrik. Jag riktigt njuter av att grilla, lukta rökdykare dag ut och dag in, somna till havet och vågornas brus när det tillåter. Jag medger härmed också hur mycket jag hatar att klättra ner för stegen för att nattkissa när regnet står som spön (bokstavligt talat) i marken, vilket det faktiskt gjorde varje dag de tio första dagarna i vårat campingliv. Hur jag hatar att vänta på vattnet att koka upp över det där förbannade gasköket, hur jag hatar toaletter utan vatten (läs dass!) och arga campinggubbar med argare campingkvinnor som man stöter på emellanåt. Sen sist har vi fått njuta av blandad camping. Några nätter precis intill havet, med mysigt brus och vågor som slår in över stranden både morgon och kväll. Några nätter på ett bondgårdsliknande ställe, med råmande kor inpå husknuten (om man nu kan kalla det husknut när det egentligen är ett simpelt tält). Och vi har som sagt stött på alla typer: en del sura pensionärer som klagar på allt de möjligen kan tänka på, en del fantastiska människor som delar både mat/restips och erfarenheten med glädje.

Efter två veckors camping (med fåtal varmvattenduschtillfällen därmed) nådde vi Melbourne. Staden vi redan tidigt i juni förra året förälskade oss i, under en veckotrip ala flyg ner dit med några vänner vi känner. Och staden gav oss inte mindre nöje och glädje denna gång, tro mig. Vi beslutade ett kort stop i campingen, med tanke på att staden är ganska campingovänlig och på grund utav att ryggen förtjänar ett par nätter i en säng sådär efter 14 dagar av relativ (allt är relativt såklart) hårt underlag. "Nunnery accomodation" bestämde vi. Billigt, men relativ (som jag sa, allt är relativt) hyfsat ställe med bra läge, ändå. Förvåningen mötte oss redan i dörren, då en dubbelbokning av vårat budget-rum hade skett, i personalens ouppmärksamhet. Vi fick den lite udda frågan "är ni ett kärlekspar?" och plötsligt stod vi med en nyckel till ett superfint dubbelrum i vårt förfogande, som plåster på såren för krånglet vid incheckningen. I vårat budgetrum med våningssäng slängde dem in två svettiga backpackers, medan vi kunde slänga oss, trötta efter camping i enbart regn, på den underbara dubbelsängen i den finare, lite avskilda, delen av byggnaden. Som ett rent under, som om dem kunde se på våra slitna ansiken att vi behövde en uppgradering, som om de tyckte att vi förtjänade det bästa av det bästa efter våran naiva campingidee. Vi kanske behövde det, vi kanske också förtjänade det. Jag sov som en prinsessa de kommande tre dagarna, och njöt av både varmvatten i duschen och nybakat bröd varje frukost på terassen.

Under dagarna njöt vi även av vad underbara Melbourne kunde erbjuda, vilket inkluderade en hel del mysiga cafeer, promenader i den idyliska stadsdelen Fitzroy men också mycket fin snorkling kring St Kildas pir och inlinesåkning i parker såväl som strandpromenader. Alla hjärtans dag i år var min finaste alla hjärtans dag någonsin, kanske för att jag har fördelen att ha den finaste mannen någonsin och lever livet mer än någonsin precis som jag behagar. Jag saknade dock min resterande familj hemma i Sverige. En liten bror fick ställa upp som privat blombud, vilket åtminstånde gav min mamma ett litet leende och en gnutta av kärlek från landet långt borta. Pappa fick ingen blomma, men han fick ju i allafall en dotter som följer sina drömmar, så det får väl räcka för i år, antar jag. Å andra sidan, pappa är nog ingen blomtyp. Han är nog mer en "örttyp". Jag slår vad om att han hellre skulle önskat sig en planta gräslök före en bukett blommor. Jaja, det tåls att tänka på tills nästa års alla hjärtans dag. (Då bör jag nog vara på G hemåt igen, förresten. För tänka sig, det har gått nästan ett helt år i Australien redan, utan att man ens hunnit blinka).