Nyår med en bästa vän
Nyår 2011/2012 blev en fullständig succe, med mer eller mindre förändringar i en allt för planerad plan. Tältning, fiskning och grillning i världens minsta lilla by stod på schemat, och lät för all del ganska mysigt om än inte speciellt nyårsaktigt. Det slutade trots detta i storstad, världens finaste fyrverkerishow i hamnen, högklackat, snorkling, och dessutom en dag på Australiens största vattenpark.
I sista sekund, på självaste nyårsafton faktiskt, susade vi i våran lilla buse till bil iväg mot kusten, med drömmar om sandstrand och turkosa vattenbryn. 6 timmar senare kunde vi med leende på läpparna blicka ut över havets vågor som rullade in. Som jag har saknat sanden mellan mina tår. Som jag har saknat lukten av tång och saltvaten. Som jag har saknat fullproppade strandpromanader.
Eftersom klockan redan hunnit blivit ganska mycket när vi kom fram till Brisbane checkade vi snabbt in, bytte om till finklänningen på en parkering och slängde på klackskor och slips i farten, påväg ner mot hamnen. Restaurangbesök med utsikt över vattnet, där båtarna lade till eller lättade ankar om vartannat. Folkmassor med spänning och förväntan i blicken. Gästlistor, finklädda människor, skål här, skål där, hurra. Vi promenerade i drottningsparken när skymningen smög sig på, lyssnade på livemusik som ekade perfekt mellan klipporna från andra sidan hamnen när klockan närmade sig tolvslaget. Mitt på en gågata klev jag med den sylvassa klacken på en vilsen orm, som snabbt kastade sig upp mot mitt ben och skrämde livet ur både mig och resterande folk på samma gata. Människor i restaurangen brevid, med glasvägg ut mot gatan, slickade sina nyårsvackra ansikten mot rutan för att se stadsslingraren som förvånat oss alla och slingrat sitt kalla skinn mot mitt smalben i ilska. Inget bett, allting gott. Jag tror dock inte någon någonsin varit så nära en giftorm i det fria förut utan att ha blivit biten. Jag spillde ut Fredriks kaffe i ett vålsamt sving när jag insåg att en orm slingrade över min fot, men Fredrik var bara glad över att vi inte behövde spendera nyårsafton på akuten.
Vi vandrade med folkströmmen över bron, nådda andra sidan hamnen (South bank parkland) och insåg att vi hamnat mitt i mittpunkten och därmed också nedräkningen till fyrverkerishowen som lockade miljoner (till antal) människor varje ny invigning av varje nytt år. Fyrverkerishowen som pågick i minst 20 oavbrutna minuter var de finaste (och förmodligen mest påkostade) jag sett under mina 22 år. Även fast mina fötter hade domnat av i mina high heels redan innan tolvslaget så var jag glad i hjärtat och pirrig i magen. Jag fnittrade hela promenaden hem, av lycka och av upprymdhet. Av tanken på att 2012 skulle bli ett fantastiskt år. Av tanken på att vi inom kort skulle kunna flytta tillbaka ut till kusten och livet, folket, staden, rörelsen igen. Av tanken på att jag hade världens finaste man vid min sida, i min hand, i mitt liv. Och konstigt nog också på grund utav tanken på att det var myggfritt på kusten, i skillnad till kryllet av insekter (både krälande, krypande och flygande) på landet.
Vi spenderade två dagar till utmed kusten. En dag på fantastiska Stradbroke Island (goggla den ön) där vi snorklade i turkosa vatten från morgon till kväll. Jag fick äntligen använda mina sprillans nya simfötter, cyklop och snorkel från Mares, och det var fantastiskt. Vi simmade runt och lekte i vågorna som små fiskar, lika spända på äventyr som barn är förväntansfulla på julaftonens morgon. Vi testade flera fina stränder runt hela ön, och vid dagens slut var både tår och fingrar minst sagt russinliknande. Dagen efter spenderade vi i vattenparken, utanför Brisbane, vid namn Wet and wild. Det var vattenruschekanor I hundratals, människor i tusentals och leenden i miljontals. Det var ett paradis för vuxna, så jag bara undrar vilken himmel barnen befann sig i. Kanske hade vi lika roligt som barnen vi såg, kanske hade vi till och med roligare. Det var givetvis köer som vissa varade i tmmar. Enligt mig var det trots allt värt det, enligt Fredrik mindre värt, eftersom han beslutade sig för att "nästa gång vi är där" ska han köpa plastringarna av småungarna för tio dollar styck när dem är påväg upp i trappan, istället för att köa för en egen ring att åka i. Alla har vi våra metoder, o ja. Efter ännu en dag med russinfingrar tuffade vi hemåt igen. Bort från havet, hem mot myggen. Den dagen började jag räkna ner till att vi flyttar tillbaka ut mot kusten. Exakt den 28e januari är vi på resande fot igen. Hurra.
I sista sekund, på självaste nyårsafton faktiskt, susade vi i våran lilla buse till bil iväg mot kusten, med drömmar om sandstrand och turkosa vattenbryn. 6 timmar senare kunde vi med leende på läpparna blicka ut över havets vågor som rullade in. Som jag har saknat sanden mellan mina tår. Som jag har saknat lukten av tång och saltvaten. Som jag har saknat fullproppade strandpromanader.
Eftersom klockan redan hunnit blivit ganska mycket när vi kom fram till Brisbane checkade vi snabbt in, bytte om till finklänningen på en parkering och slängde på klackskor och slips i farten, påväg ner mot hamnen. Restaurangbesök med utsikt över vattnet, där båtarna lade till eller lättade ankar om vartannat. Folkmassor med spänning och förväntan i blicken. Gästlistor, finklädda människor, skål här, skål där, hurra. Vi promenerade i drottningsparken när skymningen smög sig på, lyssnade på livemusik som ekade perfekt mellan klipporna från andra sidan hamnen när klockan närmade sig tolvslaget. Mitt på en gågata klev jag med den sylvassa klacken på en vilsen orm, som snabbt kastade sig upp mot mitt ben och skrämde livet ur både mig och resterande folk på samma gata. Människor i restaurangen brevid, med glasvägg ut mot gatan, slickade sina nyårsvackra ansikten mot rutan för att se stadsslingraren som förvånat oss alla och slingrat sitt kalla skinn mot mitt smalben i ilska. Inget bett, allting gott. Jag tror dock inte någon någonsin varit så nära en giftorm i det fria förut utan att ha blivit biten. Jag spillde ut Fredriks kaffe i ett vålsamt sving när jag insåg att en orm slingrade över min fot, men Fredrik var bara glad över att vi inte behövde spendera nyårsafton på akuten.
Vi vandrade med folkströmmen över bron, nådda andra sidan hamnen (South bank parkland) och insåg att vi hamnat mitt i mittpunkten och därmed också nedräkningen till fyrverkerishowen som lockade miljoner (till antal) människor varje ny invigning av varje nytt år. Fyrverkerishowen som pågick i minst 20 oavbrutna minuter var de finaste (och förmodligen mest påkostade) jag sett under mina 22 år. Även fast mina fötter hade domnat av i mina high heels redan innan tolvslaget så var jag glad i hjärtat och pirrig i magen. Jag fnittrade hela promenaden hem, av lycka och av upprymdhet. Av tanken på att 2012 skulle bli ett fantastiskt år. Av tanken på att vi inom kort skulle kunna flytta tillbaka ut till kusten och livet, folket, staden, rörelsen igen. Av tanken på att jag hade världens finaste man vid min sida, i min hand, i mitt liv. Och konstigt nog också på grund utav tanken på att det var myggfritt på kusten, i skillnad till kryllet av insekter (både krälande, krypande och flygande) på landet.
Vi spenderade två dagar till utmed kusten. En dag på fantastiska Stradbroke Island (goggla den ön) där vi snorklade i turkosa vatten från morgon till kväll. Jag fick äntligen använda mina sprillans nya simfötter, cyklop och snorkel från Mares, och det var fantastiskt. Vi simmade runt och lekte i vågorna som små fiskar, lika spända på äventyr som barn är förväntansfulla på julaftonens morgon. Vi testade flera fina stränder runt hela ön, och vid dagens slut var både tår och fingrar minst sagt russinliknande. Dagen efter spenderade vi i vattenparken, utanför Brisbane, vid namn Wet and wild. Det var vattenruschekanor I hundratals, människor i tusentals och leenden i miljontals. Det var ett paradis för vuxna, så jag bara undrar vilken himmel barnen befann sig i. Kanske hade vi lika roligt som barnen vi såg, kanske hade vi till och med roligare. Det var givetvis köer som vissa varade i tmmar. Enligt mig var det trots allt värt det, enligt Fredrik mindre värt, eftersom han beslutade sig för att "nästa gång vi är där" ska han köpa plastringarna av småungarna för tio dollar styck när dem är påväg upp i trappan, istället för att köa för en egen ring att åka i. Alla har vi våra metoder, o ja. Efter ännu en dag med russinfingrar tuffade vi hemåt igen. Bort från havet, hem mot myggen. Den dagen började jag räkna ner till att vi flyttar tillbaka ut mot kusten. Exakt den 28e januari är vi på resande fot igen. Hurra.
Kommentarer
Trackback
