linaschultzberg

Idag äter vi middag sittandes i skräddarställning mitt på golvet, för åter igen är jag i flyttaget, därmed också utan möbler. Att det ekar högt mellan väggarna i vårt tomma hus är ett bra tecken, skulle jag tro. Äntligen, äntligen är vi på väg emot ett äventyr de flesta bara får drömma om, vilket gör mig lite extra lyckligt lottad, antar jag. I morgon bitti bär det av, med fullpackad bil och en ruggig förkylning, hå hå ja ja. Och självklart, man blir förkyld i Australien trots dess sinnessjuka klimat. Jag sitter i 45 graders värmebölja klockan åtta på kvällen och dricker en kopp hett te, hur dumt det än låter. Fredrik putsar sitt 18e fönster för dagen. Efter många om och men har vi låtit våran granne Ann-Marie bli huvudansvarig över våra älskade hönor, på obestämd tid. I morgon ska vi säga hejdå med tårar i ögonen. Till hönorna såklart. Inte till höns-ansvarige grannen. Jag kan inte förstå hur höns kan vara så fina och fantastiska djur, men jo, det är våra små. Jag trodde höns var dumma, lite korkade sådär, men nej, för våra höns lyssnar till sina egna namn och hoppar när man säger hoppa (om man håller en vindruva högt upp samtidigt som man säger hoppa, i och för sig). Med huvudvärk, halsont och lycka kryper jag nu ner inför sista natten i "outback Australia". Kanske ska vi inte kalla det "krypa ner", för så vitt jag vet har jag inte sovit en natt under ett täcke på snart fem månader. Hur som helst, godnatt och önska mig dundermycket lycka till att bilens golv inte brister imorgon med våran tunga men ack så välpackade last.