Ett statement till er där hemma
Hej på återseende, och välkomna tillbaka till mitt liv, säger jag till er där hemma, ni som bor och lever på andra sidan jorden men som gärna har ert lilla öga på mig här borta ändå. Jag vet, jag vet, jag vet (förlåt mig mina synder!!) att ni har legat på sträckbänken alldeles för länge denna gång, och jag vet att jag borde skämmas (och det gör jag också) ordentligt för att jag inte inkluderar er och introducerar er till mitt liv här borta i Australien numera. Jag ska skriva en lista senare på varför det har blivit som det blivit, varför jag droppade ur bloggningen redan för ett helt år sedan och vad som skulle kunna räknas som en ursäkt och en bortförklaring. Men inte nu, för nu ska jag ge er en uppdatering. Med råge. Först vill jag bara göra en enda sak klart för er, så vi slipper ta den diskussionen senare, om samma sak skulle uppstå vid annat tillfälle: Jag kan inte lova att det inte kommer hända igen. Blogg-försummandet alltså. Såja, nu kör vi!
Fast mitt senaste år, eller iallafall mina senaste nio månader, får vi nog ta i snabbspolning, så jag inte missar allt solsken som min enda lediga dag denna vecka ska bjuda på. Och förresten så har mina senaste nio månader varit mindre intressant än resten av mitt liv i Australien, ändå.
Vi får väl börja någonstans efter att vi landade i Melbourne stad efter en hel del semester och äventyr (!!!!!!!) utefter den sydöstra kuststräckan av Australiens vacka land: Vi (jag och Fredrik menat i denna stund) föll pladask för Melbourne så fort vi kom dit, och skrev kontrakt på en lägenhet relativt fort. Jag började jobba på ett halvdant cafe med halvdana ägare efter ett par dagar, och gick dit med ett halvdant leende för att tjäna min halvdana lön under ett par halvdana månader. Medan vi knöt nya kontakter i landet långt borta försummades kanske kontakter i Svea riket, och plötsligt inser man vilka vänner och bekanta som verklign betyder någonting för dig. Människorna som man inte behöver ringa varje månad, men som alltid kommer stå vid din sida och försvara er vänskap ändå. Tack gode gud för alla dem fina vännerna som jag har välsignats med.
Jag bytte jobb ganska strax därefter, och både arbetskamrater och pengar flödade in. Jag skrattade dagligen medan jobbet tuffade på, och snabbt som attan hade jag ställt mig i samma position som så många gånger tidigare- positionen då man gör ett bra jobb på jobbet och på grund utav folks förväntningar tar på sig både mer jobb och mer ansvar än planerat. Jag jobbade som assistent manager vid sidan av min manager och vi var ett riktigt radarteam, minst sagt. Och vi hade roligt, 99 av 100 dagar! Jonny C, född samma år som min mamma och tog hand om lilla mig som en extra Australiensisk pappa när livet rasade samman efter cirkus ett halvår på Nacional Vino som det så fint hette.
Sammanraset i sig berodde inte på jobbet utan på det faktum att jag och Fredrik hade nått vårat utgångsdatum. Efter närapå tre hela år tillsammans tog vi skilda vägar i livet, och att våga släppa taget och stå helt ensam i ett nästintill främmande land var inte det enklaste jag gjort, så att säga. Hela resan till Australien fick en ny mening, och hela livet tog en ny vändning. Trots hjärtesmärta tog jag mig i kragen, när jag stod i valet och kvalet om att lämna Australien bakom mig och bege mig hemåt igen eller att stanna kvar ensam, och stannade. Jag inser idag att du förstår aldrig hur stark du egentligen är förrän att vara stark är ditt enda val.
Jag sa upp mig från jobbet, vi sa upp kontraktet på den gemensamma lägenheten och jag sa upp framtiden med mannen jag trodde jag en dag skulle gifta mig med. Sen bokade jag en enkel flygbiljett, köpte en gigantisk resväska och packade ner hela mitt liv. Veckorna efter stod jag på Melbourne flygplats med destination Sydney på biljetten, och tårar som brände i ögonen. Att packa ner allt jag ägde och hade och flytta ifrån det enda jag älskade var en utmaning större än alla tidigare utmaningar i mitt liv, men det dödade mig inte och därför levde jag i tron om att det gjorde mig starkare när jag väl landade i min nya stad. När jag ser tillbaka på det hela vet jag att jag hade rätt- det gjorde mig faktiskt starkare. Och jag dog inte.
Idag bor jag med Mia, den svenska tjejen jag lärde känna för över ett och ett halvt år sedan i Mooloolaba, i ett litet hus i Coogee. Den östra delen av Sydney innerstad, strax intill Cooge beach. Jag fick ett jobb som är fantastiskt, och ännu en gång får jag jobba med ett gäng helt underbara människor.
Till råga på allt har jag även lärt känna massvis med andra människor, utöver mitt jobbumgänge alltså, och trivs så förbannat bra med hela livet. För första gången sedan jag flyttade till Australien trivs jag så bra att jag nästan funderar på att stanna för evigt. Skämt och sido, (för annars skulle jag väl få en otroligt vansinnig mormor på mig!) fast tanken om en framtid i Australien faktiskt slår mig lite då och då. Tacket för denna lycka går till dem i min nutida närhet, ni som gör att jag skiner lite extra och ler från öra till öra. Och givetvis ni på andra sidan, ni som förstår innebörden av livslång vänskap fastän avståndet är långt och eländigt ibland.
Fast mitt senaste år, eller iallafall mina senaste nio månader, får vi nog ta i snabbspolning, så jag inte missar allt solsken som min enda lediga dag denna vecka ska bjuda på. Och förresten så har mina senaste nio månader varit mindre intressant än resten av mitt liv i Australien, ändå.
Vi får väl börja någonstans efter att vi landade i Melbourne stad efter en hel del semester och äventyr (!!!!!!!) utefter den sydöstra kuststräckan av Australiens vacka land: Vi (jag och Fredrik menat i denna stund) föll pladask för Melbourne så fort vi kom dit, och skrev kontrakt på en lägenhet relativt fort. Jag började jobba på ett halvdant cafe med halvdana ägare efter ett par dagar, och gick dit med ett halvdant leende för att tjäna min halvdana lön under ett par halvdana månader. Medan vi knöt nya kontakter i landet långt borta försummades kanske kontakter i Svea riket, och plötsligt inser man vilka vänner och bekanta som verklign betyder någonting för dig. Människorna som man inte behöver ringa varje månad, men som alltid kommer stå vid din sida och försvara er vänskap ändå. Tack gode gud för alla dem fina vännerna som jag har välsignats med.
Jag bytte jobb ganska strax därefter, och både arbetskamrater och pengar flödade in. Jag skrattade dagligen medan jobbet tuffade på, och snabbt som attan hade jag ställt mig i samma position som så många gånger tidigare- positionen då man gör ett bra jobb på jobbet och på grund utav folks förväntningar tar på sig både mer jobb och mer ansvar än planerat. Jag jobbade som assistent manager vid sidan av min manager och vi var ett riktigt radarteam, minst sagt. Och vi hade roligt, 99 av 100 dagar! Jonny C, född samma år som min mamma och tog hand om lilla mig som en extra Australiensisk pappa när livet rasade samman efter cirkus ett halvår på Nacional Vino som det så fint hette.
Sammanraset i sig berodde inte på jobbet utan på det faktum att jag och Fredrik hade nått vårat utgångsdatum. Efter närapå tre hela år tillsammans tog vi skilda vägar i livet, och att våga släppa taget och stå helt ensam i ett nästintill främmande land var inte det enklaste jag gjort, så att säga. Hela resan till Australien fick en ny mening, och hela livet tog en ny vändning. Trots hjärtesmärta tog jag mig i kragen, när jag stod i valet och kvalet om att lämna Australien bakom mig och bege mig hemåt igen eller att stanna kvar ensam, och stannade. Jag inser idag att du förstår aldrig hur stark du egentligen är förrän att vara stark är ditt enda val.
Jag sa upp mig från jobbet, vi sa upp kontraktet på den gemensamma lägenheten och jag sa upp framtiden med mannen jag trodde jag en dag skulle gifta mig med. Sen bokade jag en enkel flygbiljett, köpte en gigantisk resväska och packade ner hela mitt liv. Veckorna efter stod jag på Melbourne flygplats med destination Sydney på biljetten, och tårar som brände i ögonen. Att packa ner allt jag ägde och hade och flytta ifrån det enda jag älskade var en utmaning större än alla tidigare utmaningar i mitt liv, men det dödade mig inte och därför levde jag i tron om att det gjorde mig starkare när jag väl landade i min nya stad. När jag ser tillbaka på det hela vet jag att jag hade rätt- det gjorde mig faktiskt starkare. Och jag dog inte.
Idag bor jag med Mia, den svenska tjejen jag lärde känna för över ett och ett halvt år sedan i Mooloolaba, i ett litet hus i Coogee. Den östra delen av Sydney innerstad, strax intill Cooge beach. Jag fick ett jobb som är fantastiskt, och ännu en gång får jag jobba med ett gäng helt underbara människor.
Till råga på allt har jag även lärt känna massvis med andra människor, utöver mitt jobbumgänge alltså, och trivs så förbannat bra med hela livet. För första gången sedan jag flyttade till Australien trivs jag så bra att jag nästan funderar på att stanna för evigt. Skämt och sido, (för annars skulle jag väl få en otroligt vansinnig mormor på mig!) fast tanken om en framtid i Australien faktiskt slår mig lite då och då. Tacket för denna lycka går till dem i min nutida närhet, ni som gör att jag skiner lite extra och ler från öra till öra. Och givetvis ni på andra sidan, ni som förstår innebörden av livslång vänskap fastän avståndet är långt och eländigt ibland.
Kommentarer
Postat av: MAndy!
Jag är glad att du är lycklig!!
Postat av: Linda Hurtig
Världens bästa Lina. Är så glad att du har det bra. Min längtan efter dig är stor men det känns bättre när jag vet att du har det så bra där borta! Då kan jag stå ut.
Trackback
