linaschultzberg

Jag inser varje dag nuförtiden vilket fantastiskt liv jag har. Vilket kanske är bra, om man tänker efter. Att man förstår hur mycket livet är värt, att man uppskattar varje dag. Det har jag aldrig gjort förut, men idag gör jag det. Var eviga dag. 

 

Gårdagen spenderades i klänning och tillsammans med ett gott gäng tjejer och killar. En liten lätt start med middag ala lax och vin hemma hos våran mästerkock Hanna. Också gott, givetvis! Två glas vin, it easily knocks me off my feet. Sant som någon har sagt det. Har man varit strikt alkoholfri fram til 23 blir två glas vin en myckt större mängd än vad man skulle kunna tro. (Det värsta här är att jag till och med pratar om otroligt lågprocentig viner, dem som benämns som "light" på hyllan!)

 

I alla fulla fall (men inte så full dock) tog vi oss till Double bay och dansstället strax innan midnatt, fastän vi missade tåget hela två gånger. Den lilla pojkgruppen anlände och vips så flög tiden iväg. Plötsligt tändes taklamporna (ja, precis som på minidisco på lågstadiet!) och vakterna ville ha ut oss. Inte oss som i mina vänner speciellt, utan oss som i alla människor i hela lokalen. Tack och lov! Så vi gick och kön till taxin var hundra miljoner meter lång så vi väntade, helt enkelt. Vi skickade iväg pojkarna i första taxin, in mot vidare party, men bad vår egen chaufför, han i taxin bakom, köra oss hemåt istället. Här sitter jag nu, klockan åtta, och undrar varför man kan må så bra och vara så lyckli, när man bara har hunnit sova i max 3,5 timmar. Och jag tror jag vet svaret: om någon i din närhet vid uprepade tillfällen nämnt "I like you just the way you are, please dont ever change" så vet du att du duger. Att folk uppskattar att du inte är som alla andra. Att någon håller dig kär. Mer om detta senare, nu måste jag småjogga till jobbet inom kort, för att inte komma sent denn vackra söndagsmorgon. Halleluja och prisa gud, ellr liknande. Hej.