linaschultzberg

Det är en strålande vacker dag här i Coogee Bay idag, och jag har den där varma känslan av lycka långt ner i magen. Jag har ställt klockan på min lediga dag idag till halv sju, 6.30am, med flit. Jag har börjat förstått att jag snart är på hemgång nu (räknade till 161 dagar exakt igår!), och vill och ska därför ta vara på min tid här i solskenslandet extra noga från och med nu. Man vet ju aldrig när man kommer tillbaka nästa gång, eller ens om man kommer tillbaka någonsin. Det får dig att tänka till. Att drömma större, chansa vildare, älska djupare, men framför allt stiga upp ur sängen tidigare! Jag har laddat för en härlig långpromenad efter kustpromenaden som vi är lyckligt lottade att ha strax intill, men först är jag påväg till en mycket efterlängtad och uppskattad frukostdejt med två av Sydneys absolut bästa (på alla tänkbra sätt) tjejer, Hanna och Mia. Jag inser nu att jag glömde ta reda på viktig information angående vilket av alla cafeet vi skulle mötas på om en halvtimme, men det löser sig nog. Med lite magkänsla i magen kommer jag nog gå till rätt cafe, och om jag känner de där två fröknarna rätt så hamnar vi nog på samma lilla cafe som alla andra veckor ala frukostdejter. Black pony, på Coogee bay rd. Jag vet att muesli bara ar muesli, men dem har tammetusan den bästa mueslin på jorden! Testa den om ni någonsin är i krokarna. Nu ska jag sörpla upp mitt kaffe (ja, jag dricker en kaffe precis innan jag ska ner och dricka kaffe, annars är min morgon ganska säkert förstörd) och slänga upp mitt oroligt vildvuxna svall i en liten toffs, så jag kan traska ner till vattnet och få mig mitt fredagsmys fullbordat en gång för alla! 

 

En sista liten rad för denna gång är ett tack till er som aldrig gav upp hoppet om bloggens återkomst. Från noll läsare (eftersom det inte fanns ett enda ord att läsa under väldigt lång tid!) till 121 stycken på gårdagens, och säsongens första, inlägg. Jag kan inte be om en bättre omstart. Jag bugar och bockar. Och magen den kurrar. Hejdå!