linaschultzberg

Sant som någon har sagt det, för här sitter jag med ett knäckt och väldigt rått ägg på huvudet. Det luktar hemskt illa, det erkänner jag, men jag gör det för en god sak. Efter att ha levt farmlivet i över tre månader och duschat inklusive tvättat håret i vatten från en liten insjö/damm så ser jag ut som ett fågelbo i hela huvudet. Minst sagt. Jag googlade på huskurer för "frissit fågelbohår" och hittade en länk till en superblonderad brutta i sina bästa år, som påstod att ägg och olivolja skulle hjälpa mig att bli av med skatorna som lägger sina ägg mitt på skallen på mig för tillfället. Med tanken på hennes bild där hon avslöjade att hon var en superblonderat brutta på arton år medelbrun utväxt och brun utan sol fläckvis över bröstkorgen så kan jag ha gjort ett stort misstag nu, när jag sitter här och luktar sur och ogräddad sockerkaka från min super-dunder-kur. Hennes hår ser inte speciellt friskt och fräscht ut, det måste jag säga, och att ta skönhetstips från odjuret är kanske inte det smartaste, det slog mig precis. Och ja, tanken slog mig givetvis strax efter att jag smetat i blandningen i håret. Eftersom det var ett rent helvete att få i smeten utan att klibba ner hela badrummet ( jag lyckades inte riktigt, för Fredrik råkade få en släng äggsmet på både tandborsten och deodoranten, oturligt nog) ger jag det nu ett försök, trots mitt lilla skönheten-odjuret-misstag. Ps. Det har droppat äggula i mitt ansikte oavbrutet i en timme nu, jag borde kanske ge upp ändå. "lämna den hemmagjorda hårinpackningen i håret under hela dagen, och skölj sen noga ur... Bla bla bla bla bla" - HELL NO, det droppar ju på min näsa. Och det luktar... ägg... rent ut sagt! Kanske är denna huskur inte anpassad till Australiens klimat. Kanske är den bäst för kalla Sverige-vintrar, då håret brukar bli frissigt och fult. Kanske är det värmen (strax över 30 grader i skuggan för tillfället)som ger fel dropp och rinneffekt. I guess so. Nu ska det ur! Fågelbo eller ej, tjohej!

Hej och förlåt. Hej för att det var länge sen sist. Förlåt för samma anledning. Jag skulle kunna säga att jag ska bättra mig, att jag ska lova att skiva ett inlägg från denna sida av jorden minst varannan dag, att jag ska ringa veckovIs, att jag ska skicka bilder och berätta hur jag har det. Jag skulle kunna säga vad som helst, men om jag lovar att göra ovanstående tll punkt och pricka så skulle jag ljuga. Jag harför övrigt haft två fantastiska veckor, bed beök ibåde storstaden Sydney och mellanstorstaden Toowoomba. Vi har bott flott på fina (och alldeles för dyra, när jag tänker efter!) hotel, vi har ätit gott och promenerat vid havet. Förra helgen, som spenderades i Sydney, var full av liv. Vi besökte Imax i Darling Harbour och såg där en film, på världens största bioduk. Enligt Fredrik var det det grymmaste vi gjort, enligt mig var filmen skitdålig. Det beror på hur man ser saken, kom vi överrens om. Vi åt tapas i hamnen och var ännu en gång överrens - Sydney har för många turister (trots att vi var yttterligare två) för att det ska kännas genuint och mysigt. Miljonstaden, med miljontals invånare, känns trots sin turistfälliga charm som ett bättre alternativ än Sherwood-farmen. På någon sätt, jag vet inte vilket, trivs jag bättre med folk omkring mig. Jag trivs bätte där det finns gatlampor, så man kan uppehålla sig utomhus även efter att solen gått ner. Jag trivs bättre där det finns kaffe tillgängligt i varje gathörn, för pulverkaffe smakar kattmat. Jag trivs bättre där folk inte känner alla de möter på gatan, för ärligt, jag personligen har ingen lust att stanna och prata med varenda människa på stan om ditt och datt. (Oftast utbyts information om hur mycket regn vi/grannen fick förra veckan, annat hett ämne är "har ni varit på baren nått sen sist?" eller "hur långt har ni kommit, ligger ni före oss, när börjar ni skörda, hur många tusen hektar med vete har ni i år?" Jag skiter fullständigt i svaren). jag trivs bättre där kläderna behåller den färgen de var i från början, istället för att snabbt tar en damm-brun färg från all lera här ute på landsbyggden. Jag trivs där folk ler oskyldigt till varandra på gatorna, och snabbt möts utan att stanna. Där folk är artiga men inte onödigt trevliga så det känns fejkat. Jag tror ni förstår poängen. I bilen hem från Sydney slog det oss - varken Fredrik eller jag är menade att vara bönder. På samma resa bestämde vi oss - vi flyttar in till staden och återgår till dem vi brukar vara, och trivs med att vara - kaffedrickarna, cafehängarna, restaurangperfektionisterna, stadsjoggarna som inte stannar vid rött vid övergångsställen utan spurtar, paret som ler och håller hand under gatöamporna på kvällspromenaden. Så. Bestämt. Det känns skönt. Sydney eller annan storstad, planen är inte riktigt fulländad ännu. Vi satte ut ett datum tre månader framåt, ett dstum som för mig kommer förändra livet jag lever nu. Tack och lov.

Jag borde kanske inte säga att jag inte har haft en trevlig tid på farmen, för det har jag, men jag har haft en ännu bättre tid i staden. Jag ska inte heller säga att jag ångrar mig, för det gör jag inte. Att ha bott mitt ute i ingenstans har gett mig andra perspektiv på Australien. Jag har sett tusentals kängrus, någon jag trodde existerade mestadels på film och delvis ute i skogen. Jag har fött upp griskultingar, jag har lärt mig köra både lastbil och traktor och bomullsplockare, jag har bott i mitt första egna hus, jag har haft en palm på gården, jag har odlat grönsaker som jag äter dagligen nu när dem växt upp, jag har suttit i timmar och gosat med ett nyfött lamm i famnen, jag har fått leva utan vatten då vattentanken plötsligt gapade tom i brist på regn, jag har sett dödliga ormar slingrar förbi, och jag har blivit stucken av världens giftigaste skorpion, vilket ledde till förlamad arm i fyra dygn. Jag har upplevt så mycket som jag aldrig hade upplevt om jag inte hade vågat testa något nytt och lämnat staden och kusten. Trots alla dessa fina upplevelser, att kunna höra vågorna slå mot klipporna och känna lukten av havet när jag vaknar på morgonen igen ska bli underbart. Mer än underbart. Nu har nedräkningen börjat, en gång för alla.

Så, jag är tillbaka i verkligheten nu. Jag har förvandlats från "vanliga jag" till "vanliga lantliga jag" efter att ha spenderat de två senaste veckorna på landsbyggden, utan varken mobiltelefontäckning eller internetuppkoppling tillgänglig. Det fanns inte en telefonmast så långt ögat kunde nå, och eftersom att huset jag bodde i omringades av enbart åkrar så såg jag ganska långt. Som nämnt, jag bodde i ett hus, och jobbade som barnflicka, åter igen. På något underligt vis så lyckas jag dras med i den svepan vart jag än vänder mig. Nanny-Lina. Söta rara barnkära Lina på nytt uppdrag. Två söta 10 åringa hade vår-lov från skolan, och i dessa trakter finns inget som heter "fritids", så där satt jag i två veckor, utan möjlighet att kontakta omvärlden, och klippte smällkarameller och pärlade pärlplattor. Målade tånaglar och spelade tennis. Bakade cupcakes och hoppade studsmatta. Åkte fyrhjuling och simmade i poolen. Sköt potatis med ett potatisgevär (det coolaste jag sett för övrigt!!!!!!) och fångade kräftor i dammen. Sådär höll vi på. Utan den minsta möjlighet till att läsa nyheterna från aftonbladets.se eller ringa Fredrik och säga godnatt. Men jag hade kul. Där vi satt och pysslade förvandlades jag åter igen till den jag var för 10 år sedan. Lina-pyssel-fia-med-limstiftslim-över-hela-mattan-och-glitter-på-kläderna. 12 år.

Under tiden jag spenderade hos familjen Hall, flickornas familj, började jag tänka på hur det skulle vara att leva som dom gör. Att duscha i medelbrunt dammvatten som färgar det vita porslinet i både badkar och handfat brunt (ser ingen mening att duscha i lortigt vatten från en lortig damm, då själva meningen med att duscha ligger i att bli ren och fräsch!) och att dricka vatten som smakar ganska starkt av jord, även fast det ser betydligt renare ut än vattnet i duschen. Att inte kunna ringa varandra utan att vara stationerad i huset där hemtelefonen finns (det är väl aldrig då man faktiskt är hemma som man behöver ringa någon om någonting?). Jag har svårt att se mig själv i den positionen då moderna lösningar och utevckling inte existerar, utan att man fortsätter leva som för 100 år sedan. Hämtar vatten i brunnen och tvättar kläderna i floden. Nej. BIG NO NO.

Jag minns så väl när jag fick min första mobiltelefon, en blågrå Nokia 3310, en sådan som alla hade. Det som var populärt, fråga mig inte varför. Jag minns hur jag växte upp med mobiltelefon, hur jag blev tonåring med en telefon, en egen telefon. Jag minns hur jag och alla andra tonåringar skickade sms till alla vi kände och inte kände, hur vi knöt nya kontakter över sms och hur vi kunde uttrycka både glädje och sorg i sms. Jag skrev mina "jag älskar dig"-sms med min första telefon, och jag skrev mina första "jag hatar dig, du är dum i huvudet, hör aldrig av dig mer"-sms med samma telefon. Jag levde med min telefon, den var nyckeln till ungdomen, för oss från 80-talet. Jag har så mycket minnen från när jag var 15, och en hel del av dem innefattar en mobiltelefon. Konstigt nog. Lycka, glädje, kärlek, svek, nyfikenhet, förälskelse. Allt som en tonåring ska känna och uppleva. Allt kom som ett paket med telefonköpet. Jag skrev mina "jag tror jag är kär i dig"-sms och jag fick mina "hur känner du inför mig?"-sms. Jag fick "du är sötast i världen"-sms som gjorde mig glad. Jag fick mina "jag känner inte samma sak för dig"-sms som gjorde att jag grät floder. Jag fick "vill du ses"-sms från någon snygg gymnasiekille när jag gick på högstadiet, vilket ledde till både lycka och förälskelse. (Och ilska, i ett senare skede!) Jag fick "vi-fick-MVG-på-religionsprovet-ska-vi-fira-med-en-pizza-ikväll?"-sms, som gjorde mig förvånad. Jag upplevde alla stunder i mina tonår med en telefon, och jag älskade det. Mobiltelefonen spelade en stor roll i mina tonår, avslöjade saker som annars inte skulle ha avslöjats, fick människor att uppleva känslor som annars aldrig, i verkliga livet och ansikte mot ansikte, skulle ha upplevts. För det är jag innerligt tacksam. Jag skänker nu en tanke till Olivia och Madeline Hall, som aldrig kommer få uppleva detta, i brist på mobiltelefontäckning. Flickorna som har hela sin tonårstid framför sig, men som kommer att gå miste om den smaskigaste delen i tonåren: den pirriga känslan i väntan på att den snyggaset killen i skolan ska skicks ett svar till din telefon....