linaschultzberg

Okej, jag hade rätt. Tillslut. Damen på besök som skröt om hur pigg och icke jet-leg hon var efter att ha flyttat till andra sidan jorden och bytt tidszon totalt ligger nu utslagen på sängen utan ett minsta knyst. Ser mer eller mindre medvetslös ut faktiskt. Hade det inte varit för att våran air-condition ha gett upp och slutat fungera så hade jag inte ens vetat om hon fortfarande var vid liv eller ej. Om hon fortfarande andades eller inte. Men eftersom att våran air condition inte fungerar hör jag iallafall hur damen fortfarande sover djupt, (om än ganska ljudlöst) trots hettan som trycker på i huset. Hettan som ger en känsla av att man ligger under ett duntäcke och andas in sin egen luft, om och om igen. Hettan som ger dig mindre syre än du inbillar dig att du behöver.

På grund utav detta sitter jag i nuläge ute på altanen och njuter av en kopp kaffe och en fin dag. Mer eller mindre njuter, iallafall. Det är hemskt mycket för varmt, och jag funderar ärligt på om inte den svenska bitande kylan som jag hatade så innerligt inte var mer behaglig ändå, trots allt? Jag tror det. För även om de var iskallt och kripsigt utanför husen så fanns det ändå värme inomhus. Värme och tända ljus, värme och filtar, värme och lite småkalla fingar efter en promenad hem genom Stockholm stad. Här svettas man bara. Inne, ute, i köket, i badrummet, med kläder, utan kläder, på morgonen, på natten, på kvällen på dagen. Genom hela livet. Om jag ändå ha bott lite närmare ett hav så hade det säkert varit passande med en stekande sol och en vindstilla dag, tror jag det. Nej, jag sitter gärna här och tittar på medan gräser växer istället för att ta mig ett svalkande dopp. Gladeligen.

Om tre ynka timmar ska jag hämta upp allas våran Sandra ifrån busshållsplatsen i Goondiwindi stad. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon njuter av allt stoj och stimm, liv oxh rörelse på den fem timmars långa bussresan, för sen kommer hon inte se myclet utav mänskiligheten på ett tag. jag har gjort vad jag kan för att förbereda henne för den tuffa verkligheten på farmen, men märkte imorse att jag kanske även borde förberett henne på att vi har sommar här i Australien! Sms'et som trillade in i inkorgen på min telefon kl sju imorse var "Jag måste smörja in mig i solkräm, det steker här ute, och klockan är bara sju på morgonen!!!!!!!" Ja, Sandrus, solkrämen kommer behövas, för nu är det du och jag mot sommarsolen! Och det ska bli SÅ underbart att få rå om den här tjejen ett tag, det var allt för länge sedan nu! För att förbereda mig själv på stålbrudens sällskap har jag diskat och tvättat sedan kl 5.20 imorse. Hoppade, pigg som en lärka, upp ur sängen och släppte ut hönsen innan jag kokade kaffe och började riva omkring i huset så vilt att Fredrik vaknade cirka halv sex på sin enda lediga dag. Jag har de senaste dagarna passat på att göra sådana saker som jag gillar, men som är olämpliga att göra i andras sällskap, eftersom att jag vet att det kommer att ta ett tag tills att jag kan göra dem igen, nu när Sandra flyttar in. Det är inte så att jag känner mig obekväm i hennes sällskap eller så, nej tvärtom, och därför tänkte jag att det är nog för allas bästa jag passar på att tillfredställer mina konstigaste behov innan hon välkomnas hit. Jag har städat huset helt spritt språngande naken, och har hånglat upp Fredrik i köket utan förvarning, jag har borstat tänderna med öppen mun så det stänker tandkräm på spegeln, jag har övat på mina opera-tekninker i duschen och jag har lagt mina svettiga fötter på vardagsrumsbordet så att det efter bara några minuter har luktat snusmumrik i hela huset... En del andra underliga ovanor kommer hon däremot (och tyvärr) få lära sig leva med, men ändå, hon ska vara glad över att jag skonade henne från nakenstädningen åtminstånde. (För Fredriks smutsiga kläder över hela golvet kan man alltid låssas att man inte ser, men min nakna kropp som svingar omkring med en sopkvast och en disktrasa över hela huset, ja jag tvivlar på att hon skulle kunna blunda för en sådan syn lika lätt!)

Det har ar en paminnelse till min kara van och skona hona. En viktig paminnelse dessutom, sa hor upp(!) och du bor slippa fangelse: Deklarara aromaten nar du kommer till Australiens tullar, annars blir det dubbeltrubbel pa hog niva. Trubbel nr 1: Jag far inget aromat. Trubbel nr 2: Du hamnar i fangelse for att ha forsokt smuggla gods over gransen alternativt slapps fran din fangelsecell efter endast nagra fatal forhor, med en stor boteslapp i handen och givetvis aven indraget visum. Allt for mina smaklokars skull. Ring inte pa lordag och beratta att du har problem att komma in i landet, eftersom att du glomde att beratta att du bar pa kryddan aromat i din vaska, for isafall ar aromaten ditt problem. Jag hoppas du forstar vad du ger dig in pa nu. Packa pasarna med aromat i sakert forvar, men helst inte tatt inpa kroppen, for sakerhets skull. Det kan sakert se misstanksamt ut i tullkontrollen. Och klackspark i stjarten till dig som vet om dig att du flyger over till andra sidan jorden om endast tva dagar!

Idag sitter jag pa en stol och solar mig, samtidigt som jag jobbar lite emellanat, mest darfor att jag inte maste jobba pa mitt jobb. Och lite eftersom att ryktet "Australienare ar de lataste folket" ar sant som nagon har sagt det och jag har bestamt mig for att forsoka passa in i den nya kulturen, hur svart det an ar! "Ta seden dit du kommer", som vi alla sa manga ganger har hort, ar inte lika latt som man tror, tro det eller ej. Vissa dagar forstar jag hur invandrare i Sverige kanner sig som radjur i stralkastaren, for lite just som ett radjur kanner jag mig i Australiens skona land ibland. Kulturen krockar dagligen, australiensare har verkligen en underlig kultur, samtidigt som mycket ar valdigt likt ett svenskt samhalle. Jag tanker inte ens rabbla upp alla de ganger jag har tappat hakan over hur dumt australiensare tanker angaende vissa saker, och jag tanker inte ens specificera alla de ganger jag har skrikit ut min ilska over hur intrangda i sin egen lilla bubbla de flesta australienare otroligt nog ar. Jag ska inte heller rakna upp de ganger jag har sagt att jag inte kan forsta hur Australien ar ett av varldens mest valmaende lander ekonomiskt, nar de flesta faktiskt tanker som idioter och har over lag idiotiska asikter. For trots alla brister i Australiens folk, land och kultur sa finns det en skonhet, val gomd. Och det ar det som ger mig skal att stanna kvar. Det ar ett fantastiskt landskap, havet glittrar alltid och solen skiner nastan jamt. Det ar som taget ur en prinsessa-prins-bal-pa-slottet-drom. Och folk ar faktiskt vanliga. (Vanlig som i "Ah vad vanligt av dig att hjalpa mig att bara hem mina tunga matkassar fran affaren".)Vanligare an i sverige. Mer hjalpsamma. Mer oppna. Storre karaktar. Tack till befolkningen i detta vansinnesland, for deras vanlighet och hjalpsamhet.

Om jag tanker efter sa ar det faktiskt inte mycket mer an ett brusande hav, en vit sandstrand, vanligt folk och soliga dagar som jag behover i mitt liv just nu. Jag ar mycket nojd over att ha flyttat hit, om an jag saknar Sverige och det lilla hostkyliga ibland. (Vilket i och for sig borde vara over och ha ersatts med bittra vinterkylan i nulage?) Och tanker jag efter lite till sa ar det inte mycket som jag saknar i hemifran heller. Forutom foljande saklart: Min familj och mina vanner, filmjolk, skagenrora, falu ragrut, bacon, falukorv, gevalia bryggkaffe, polarkaka, kebab, graddfil, farsk jast att baka med, saltlakrids, herrgardsord och svenska julsanger nu nar juletiden borjar narma sig. Nar jag tanker efter ar det mesta jag saknar en del av matkulturen, och eftersom jag forsoker att passa in i den australiensiska kulturen sa rycker jag darfor pa axlarna och sager "sant ar livet baby". Hade jag inte bestamt mig for att forsoka vanja mig och passa in i den har galna kulturen sa hade jag istallet funderat pa att oppna en svensk importbutik, mest for att tillgodose mina egna behov, men aven for andra utlandssvenskars skull. Men nu ar det ett "No worries darlin" for "allt ordnar sig" har. Om man ska tro pa vad "the crazy people" sager.

Solen hade legat pa sedan kl 5 imorse, graderna hade sedan lange natt over 40 celcius, och jag kunde skymta sma svettparlor i harfastet strax ovanfor oronen pa varenda javel. Det var minst sagt en svettig dag, en dag precis som sig bor i Australiens sommarland. En fin dag trots detta, ingen tvekan om saken. For att kunna anvanda airconditionen i matsalen pa GrainCorp maste man forst koppla kylen for att kunna anvanda det enda kontaktuttaget i hela rummet. Sa det gjorde vi. Nar vi insag att aven micron gar pa strom tog vi ett snabbt beslut - alla varmer maten snabbt och sen kopplar vi i airconditionen igen. Sa det gjorde vi. Sen vill nagon rosta brod, en annan ladda sin arbetsmobiltelefon, och en tredje ar orolig over att maten i kylen ska bli forstord. Vi bestammer att aircondition ar for mesar och later den darfor vila for dagen. Ett beslut som jag inte riktigt kunde forsta, i denna varme.

Hursomhelst, lunchen fortsatter och jag dricker en kopp varmt kaffe efter en varm lunch, och kanner hur svetten plotsligt borjar floda. Flode varre an tidigare, for att vara korrekt. Rinner langs min ryggrad och klibbar i min svank. Jag ar glad over att jag tvingas bara en orange reflexvast dagligen, for darmed kunde ingen se hur blot av svett min troja borjade bli. Efter enstaka minuter klarar jag inte en sekund till och kutar ut, for att motas av en annu varre hetta. Tanker snabbt pa hur jag ska kunna kyla ner mig sjalv. "Drick vatten, det hjalper alltid att dricka kallt vatten" ropar dem innifran koket nar jag har forklarat varfor jag star pa garden och viftar med armarna framfor mitt ansikte. Jag hamtar vatten men ser sanningen i vitogat - vattnet i kranen ar inte ett dugg kallare an jag ar. Jag later vattnet rinna i flera minuter, kollegorna tittar nyfiket pa. Jag undrar varfor alla stirrar, men sager inget. Efter ett tag brister hela matsalen ut i ett gapskratt och jag star som en idiot vid kranen med ett finger under det rinnande kroppstempererade vattnet i hopp om att det ska bli kallare inom kort. En gammal ser nog pa mig att jag inte fattar ett jota, for han forklarar det hela: Vattnet blir inte kallare an sadar hjartat, for vattentanken star ute i solen dygnet runt, som du kanske har sett? "Justfan, skit da!" svar jag hogt pa svenska och far minst lika konstiga blickar pa mig igen, men viftar bort dem med handen.

Jag tar ett par stora kliv till kylskapet, det enda stallet jag vet med sakerhet ar kyligt (om dem hade latit kontakten suttit kvar i uttaget, vill saga!) och raffar snabbt at mig tre av mina bananer. Jag klammer fast tva bananer mellan halsen och axeln, en pa varsin sida. Den sista bananen stoppar jag innanfor trojan, later den ligga och ge ifran sig kyla pa ryggen, medan jag star framatlutad 90 grader for att fa bananen att inte trilla av ryggen. Jag ar mycket nojd med min uppfinningsrika ide, som dessutom ger resultat, om an valdigt langsamt. Mina kollegor skrattarnastan ihjal sig nar dem upptacker min nittiograders position med bananerna mitt pa grasmattan. Jag ler lite tafatt, och ar glad att kunna ge nagon ett gott skratt medan jag sjalv kanner mig dodligt overhettad. Jag stannar i den givna positionen tills nagon plotsligt haller en hel flaska vatten over mitt huvud. Varmt vatten, givetvis. Den gesten ger mig en fulltrafflig ide och jag ber genast chefen, mest pa skamt, om en pool att svalka mig i pa lunchrasterna, dem dagarna da jag kanner pa mig att mitt blod har borjat smakoka innuti mig. End of discussion, imorgon kommer poolen att sta pa grasmattan. Antingen sa ar jag urgullig, eller sa ar min chef urkonstig. Jag vet inte vilket, men nu har jag iallafall en pool pa jobbet. Med tilltrade endast pa lunchrasten dock.

Jag vandrar sakta tillbaka till kontoret, fortfarande med dem kalla bananerna tatt emot kroppen. Tanker att bananer ska val anda inte forvaras i kylskap sa det var nog lika bra, och konstaterar att lite varme ska nog inte skada dem varre an dem ger mig nytta i nulage. Nu maste jag sluta skriva, det droppar fortfarande vatten fran mina klader och jag kommer forr eller senare att halka i polen som bildas nedanfor min stol om jag inte skyndar mig att torka upp den genast.

Att utga fran rubriken, det har ar mest riktat till Sandra. Inte vilken Sandra som helst saklart, utan till sjalvaste Sandra Nordkvist, som vi med oppna armar valkomnar till Australien och varat lilla hus pa prarien om exakta 8 dagar. En fagel viskade i mitt ora igar att vaskan ar packad och att hon med spanning raknar ner dagarna tills att flyget lyfter. Jag kanner med henne, hon ar lite som mig, jag vet hur hon alskar att bara slanga sig ut i det okanda. Jag vet hur mycket hon langtar efter det har aventyret. Hon har samma langtan till det nya och aventyrliga som jag. Jag ar glad att hon ar en sadan manniska som gor verklighet av sina drommar. Hon ar olik mig pa ett satt dock - hon ar aldrig radd nar hon gor det. Slanger sig ut, chansar, hoppas pa det basta. Hon ar den tuffaste tjejen jag vet, och snart ar hon hos mig, hos oss, i Australien. Helt allena. Och som sagt, det ska bli helt underbart att fa spendera lite kvalitetstid naste vecka. Med en av varldens baste vanner.

Jag har fixat iordning ett rum till dig i varat hus, gjort det sa fint jag kan med det lilla vi har, for att fa dig att kanna dig sa hemma som mojligt. (Om man kannner sig hemma medfor det oftast att man antar sig nodvandiga sysslor som matlagning, diskning och tvattning har jag hort!) Jag har baddat en alltfor smal sang, lyxat till med massa mjuka kuddar, slangt dit nagra Ikea-filtar for sakerhets skull, om du skulle ha rakat fatt med dig en liten del av den Svenska kylan hit i resvaskan. Jag har utrustat dig med en handduk ocksa, om det skulle vara sa att du gjorde tvart om och lamnade kylan dar hemma och istallet skulle kanna dig svettig nar du anlander. Jag forsokte vika den till en fjaril, precis som man far sin handuk levererad pa hotellrum, men efter manga misslyckade forsok ar den nu istallet ihopvikt som en vanlig handduk sig bor. Vi ar ju inget egentligt hotell, sa det lar val inte spela nagon storre roll, tankte jag i besvikenhetens stund. Jag gav dig ett nattduksbord och en liten laslampa, for mysighetens skull. En hel dros bocker ligger vid sidan av din sang, eftersom att min erfarenhet sager mig att du ar en galen lasnarkoman inom dig. Du har fatt en mysig matta och hemskt fula och dessutom genomskinliga gardina ocksa. Som tack for hjalpen far du fran och med den 19e november helt och hallet ansvar for mina sex hons, som lever utanfor din dorr och skriker efter mat runt kl 4 pa morgonen, strax innan solen gar upp. Hamta dina agg och laga dig en frukost, enjoy.

Varning! Om du tycker att det ar jobbigt att lasa en text pa svenska, utan alla svenska bokstaver sa bor du dra dig ur redan nu, for har kommer en upppdatering fran Australienskt tangentbord, och som sagts sa manga ganger forut: engelska spraket glomde bort dem tre mest alskade bokstaverna i sitt alfabete. Oturligt nog. Stackars sjalar. (Inte en sjal man virar runt halsen en kall hostdag, utan en sjal som lamnar kroppen nar man dor, got that?) Lassas att ni ser prickarna och ringarna over mina a och o sa gar det sakert battre att lasa. Ok.

For tillfallet sitter jag pa jobbet och viftar pa tarna. Mer an sa kraver inte min chef, och det tycker jag ar underligt. Jag uppdaterar min blogg, laser en medelmattigt rolig men valdigt tjock bok och viftar pa tarna for att fa dagen att ga. Veckorna att ga. Och anda trillar kosingarna in. Det ar mycket jag annu inte forstar med Australien inklusive deras kultur, och hur deras arbetsmoral fungerar (eller INTE fungerar kanske vi ska saga!) ar absolut en av sakerna jag fortfarande funderar over dagligen. Hur som helst, det ar val pa ett satt bra att jag inte behover ta mig vatten over huvudet pa mitt nya jobb - att ha sa lite som jag har att gora ger mig mycket tid att fundera pa framtiden. Mycket mer tid an jag behover att fundera pa framtiden faktiskt. Men eftersom jag anda sitter pa den overflodiga tiden sa funderar jag. Om inte allt for langa ar jag redo att lamna "country Australia" och slanga mig ut i ett annat sorts aventyr -men mer om det snart.

Som sagt sa sitter jag pa jobbet, och nar jag val jobbar sa ar jobbet i sig helt okej. Jag jobbar pa ett foretag som hanterar spannmal, och min specialite ar vete och durumvete. Kanske lite havre ibland. (Sidnotis: ordet havre paminner mig om hur mormor sjunger julsangen "skara skara havre" varje jul, medan hon tvingar alla slaktmedlemmar att halla varandra i handerna och dansa lite tafatt runt hennes plastjulgran i vardagsrummet. Det gor mig full av skratt. Hon ar den goaste mormorn i varlden). Jag ler ett brett leende och halsar alla lastbilschaufforer godmorgon/goddag/godkvall (beroende pa tid pa dygnet) och trycker pa en knapp pa min dator. Pillar in lite testresultat och signerar en hel dros med papper. Ler lika brett nar chaufforen har dragit sina dagliga men ack sa daliga skamt och lamnar kontainern som ska forestalla mitt kontor. Det ar latt. Lite for latt for att vara sanningsenlig. Men jag gor ett bra jobb och far som beloning isglass av min chef med ojamna mellanrum (vilket gor mig extra glad och jag trycker da pa den enda knappen jag behover trycka pa extra duktigt resten av dagen?)Sen jag borjade pa GrainCorp (det heter sa, min sloa arbetsplats) har jag borjat tanka alla viktmatt i tonn, istallet for i kilo och gram. Nar jag staller mig naken pa vagen i mitt badrum konstaterar jag glatt att "jo, visst tusan vager jag fortfarande 0.06 tonn, sa bra". Man skulle kunna kalla det arbetsskada, men man kan ocksa se fran en annan vinkel - jag har blivit valdigt bra pa att omvandla alla tankbara matt till ton, vilket kanske kommer vara nodvandigt nagon gang senare i livet. I och med mitt jobb pa GrainCorp har jag ocksa utvecklat en annan formaga: Jag kan namnge alla 97 olika sorters lastbilar genom att bara rakna antal dack och vagnar. Jo, det ar sant. Jag kan dessutom i mitt huvud skrapa fram informationen om hur mycket som ar den lagliga maxlasten. I tonn, givetvis. Vem har sagt att det har intelligensbefriande jobbet jag har inte okar min intelligens? Jag marker nu, det stammer ju inte. Jag lar mig massvis varje dag, aven om det jag lar mig sakerligen inte kommer klassas som en viktig kunskap om man ser pa vad som klassas som viktig och oviktig information i samhallet. Men med det undrar jag: Vem i hela vida varlden vill inte kunna veta hur mycket en lastbil med 10 axlar och tva slap far vaga, utan att behova kolla pa en fusklapp? Svar: Alla vill. Iallafall alla hillbillies har ute pa landet.

Pa tal om hillbillis, lite sa lever jag mitt liv just nu. Som en hillbilli i ett samhalla som liknar High Chapparall. Med det menar ajg att allt ar lite upp och ner, lite hur som helst, att ingen riktigt bryr sig i lagar och regler, att alla gor lite som dem vill. Australien i stora hela ar ganska civiliserat, ungefar som ett vanligt land, kanske kan man dra en parallell till Sverige och det svenska samhallet. Men sen kommer man till de odsligare delarna av landet, den sa kallade landsbyggden, och plotsligt far man en kansla av att man befinner sig i ett annat land, langt ifran sjalva landet vi befinner oss i. Har ute pa landet rycker cheferna pa axlarna och sager "ta med dig en bra bok" nar man fragar om nya arbetsuppgifter. Har ute sager man ratt och slatt "bara du stanger av lyset pa bilen sa du inte syns i morkret sa haller du dig ifran polisen nar du har alkohol i blodet men maste ta dig hem", vilket ar nagot av det dummaste jag hort. Att kora alkoholpaverkad mitt i natten utan lysen pa bilen, nej, det kan inte vara halsosamt minnsan. Men kan du undvika polisen pa ett eller annat satt och darmed kunna kora dig sjalv hem efter barbesoket, ja, da funkar det alltid. Allt funkar har ute pa landet. Har ute klammer man in minst fem stycken av ordet "fucking" i varje mening. Det brukar lata ungefar sahar: Today I fucking hit a kangaroo on my way to my fucking work, and the fucking animal just jumped out right in front of my fucking car, I can't fucking catch a break, can I? Stupid fucking roo! (Mening tagen ifran samtalen pa morgonens fikarast). Jag kanner inte av "du blir som du umgas"-syndromet annu, men jag ser hur Fredrik blir tuffare och tuffare, sager "fucking tvatt" till tvattmaskinen ibland och undrar "varfor vara fucking hons skiter fucking overallt?" Jag tror harmed bestamt att vi maste flytta. Det med baska! Ett fucking liv som det har ar inte min fucking grej, for att uttrycka sig ratt. Eller fel, beroende pa vem man talar med.

Och pa tal om att flytta ifran denna landsbygd, som jag nu har forsokt att lara mig att leva med i over fyra manader utan storre framgang, vill jag meddela att dagen ar inne snart. Jag forsokte plantera blommor men jag glomde att vattna, jag forsokte alska mina grisar men dem luktar for illa, jag forsokte njuta av att kunna hamta agg i tradgarden istaller for att kopa agg pa affaren, men aggen smakar konstigt och hons ar verkligen dumma djur. Jag forsokte ata lammkott efter slakten pa garden, men bara tanken gor mig spyfardig. Med det sagt sa tror jag ni forsta att jag har fatt nog. Det enda bekymret nu ar att vi inte riktigt har en plan. Ska vi ta varat pick och pack och bara flytta till en stad for att soka nya jobb, eller ska vi kopa ett boende pa hjul (jag kan inte ens saga vad det ar, for det ar for pinsamt och kanns lite for medelalders for min smak)for att kunna aka pa en hejdundrande resa runt i landet forst? Jag ar mycket spand pa att fa sa vilda krokodiler och klappa vilda delfiner, men vill jag slosa bort alla mina pengar och leva loppan ett taf for att sen vara tillbaka pa ruta 1, utan pengar och utan jobb igen, nar resan ar over? Jag forsoker att disskutera saken med mannen dar hemma, men eftersom att han numera mest sager natt i stil med "fucking husvagn vore bra, men har vi nan fucking dusch da eller ska vi fucking lukta som fucking apor?" sa tror jag att jag maste flytta forst, lara Fredrik prata fint igen, och sen disskutera saken pa nytt.