Äventyret fortsätter
Här sitter jag en regnig tisdagsmorgon och känner mig lycklig i själen, fastän kroppen tar det hela väldigt tungt idag. Igår hade jag min personliga träning och efter 45 minuter med slit, styrketräning och övningar som jag aldrig har bemästrat förut känner jag min nästan gråtfärdig, både psykiskt och fysiskt utmattad. Och spyfärdig. Jag vaken grät eller spydde, after all, men det var nära till båda. Idag, dagen efter, känns det som att den psykiska utmattningen har lagt sig, medan min kropp inte kunde säga detsamma. När jag vaknade imorse frågade min kropp mig om jag var okej, och så fort jag vände mig om för att dricka lite vatten kände jag att nej, jag mår fan inte okej! Det känns som att jag har blivit överkörd utav en buss. En skolbuss med tjocka mellanstadiebarn som dricker chokladmjölk rakt ur förpackningen påväg hem från affären. En skolbuss med en chaufför som inte riktigt är van vid alla dessa skrikande barn i bussen, så han förvirrat kör fram och tillbaka över lilla mig som ligger där under, krossad och mosad, innan han kommer på hur han ska göra för att svänga ut från den lilla skolgården. Krossad och mosad, det är så det känns. Min rygg är så trött att jag har svårt att bära upp min egen överkropp, no kidding. Mina armar släpas mot marken och benen, ja benen är inte ens med oss in i köket denna morgon, dem ligger kvar i sängen för dem kan inte resa sig upp, än mindre gå några steg. Så idag ska jag lyxa till det med 90 minuters massage hos en Thailändsk dam inne i stan som Mia är stamkund hos, oberoende prisklass! Det är jag värd. Ps. I förrgår insåg jag att min viktminskning var ett faktum och dessutom att dessa kilon har tagits oavkortat från mina bröst, som innan detta inte var gigantiska men som efter detta snarare börjar likna man-boobs! Jag kanske får offra en BH-storlek för att få till min resterande drömkropp, antar jag. Game on princess säger jag!
För att ta detta till andra bredgrader, höhö, så har ni säkert hört att min flytt till min nya lägenhet inte riktigt gick som den skulle. Planen om ett eget rum i en liten, mysig, gosig lägenhet gick inte riktigt i lås, om vi säger så. Hela planen låste sig, rättare sagt. Jag skrev på ett falskt kontrakt, blev av med dryga 5000 svenska kronor, och står fortfarande utan rätten att få dem tillbaka. Återigen påminns jag om att detta inte är lilla trygga Sverige, utan att jag är ute och fladdrar runt i stora vida världen nu. Kanske är jag mer blåögd än vad som är blåögt nog för mitt eget bästa, kanske är vissa människor bara vansinnigt idiotiska. Här står (sitter, min rygg klarar inte av att stå upp) jag iallafall idag med en betydlig summa mindre pengar, som jag hellre hade slängt i sjön än på hyresvärden, och mamma får gång på gång påminna mig om att pengar är ju bara pengar, när allt kommer omkring! Tack mammsing, du är bäst på pepp-talk, det vet du! (Jag älskar och saknar dig) Tack för att jag har andra människor omkring mig också, som får lyssna på mina elaka historier om hyrevärdar och ta emot mig med ett "I'm so sorry it didnt work out babe, let me make you a cup of tea" när jag faller. Jag förstår att du som kallar mig just "babe" inte kommer kunna läsa detta jag skriver ändå, men jättestort tack iallafall!
Sååå, med min utflytt får min bästa rumskompis Mia vidga sin umgängeskrets vare sig hon vill eller inte, för hon har nu fått en ny rumskompis, som för tillfället bor i vårat vardagsrum på ett tvåsitssoffa i väntan på sängen där min ben fortfarande ligger kvar och värker! (Jag flyttar ut på torsdag, och är väldigt exalterad över att få flytta in med min bästa kollega Wiona) Den ryska strippan Olga är kaxig och oförskämd och inte alls våran typ, och min lilla Mia har redan konstaterat helt sanningsenligt att "jag tycker då inte om den nya tjejen för fem öre". Och ja, ni läste rätt; hon är en rysk strippa. En rysk strippa som jobbar på en av de mest berömda strippklubbarna inne i Sydney. Inte en strippklubb med bara lite naket, kanske en liten miniatyr-bikini med pärlor och paljetter, nej nej nej, nu pratar vi helt spritt språngande naken. När vi frågade om hennes framtidsdrömmar svarade hon att hon vill jobba som frilansande journalist, men att det är för dåligt betalt. När vi frågade om hennes mamma visste vad hon jobbade med i Australien svarade hon "Min mamma var också dansare när hon var yngre". När hon frågade mig vad jag jobbade med svimmade hon på plats, och jag fick fånga denne 180 cm långa, pinnsmala, skitsnygga, men aj aj aj så dumma strippan i mina stackars uttröttade omuskulösa armar! Sen fick hon lov att rusa, hon hade ett nattskift att genomföra. Ja juste, hon jobbar 8-5 (nattetid alltså), så Mia slipper ju se henne 23 av 24 timmar på dygnet. Den går om varandra där vid soluppgången, när min bästa personliga tränade kilar ner till gymmet för en lång dag på jobbet, och vår strippa Olga kryper ner i sängen efter en säkert ännu längre natt på jobbet. Och ja, jag tycker kanske det är lite komiskt att Mia nu bor med den andra strippan sedan hon kom till Australien för två år sedan, men jag tycker faktiskt lite synd om Olga också, som drömde om ett liv som journalist i Australien men som jobbar som "dansare" på en strippklubb som är mest populär för att sälja prostituerade bakom ryggen på polisen. (För jo, det är faktiskt där hon jobbar, på den värsta strippklubben av dem alla!)
SLUTA OROA ER!
Hej där hemma! (Refererar Sverige som hemma ännu!) Jag ville bara börja med en sak, så vi kan lägga det åt sidan sedan: Jag svälter inte mig själv här borta, på andra sidan jorden! Min mamma, pappa, moster, mormor, mammas vänninnor, pappas bekanta, gamla grannar, lågstadievänner, barndomsvänner, svagt bekanta, bortglömda vänner och vänner jag har djupt i mitt hjärta - ENOUGH NOW! Sluta oroa er, jag skulle aldrig i mittliv göra så mot mig själv. Jag vet att ni har sett nyutlagda bilder på armar och ben, som är slankare än när ni såg mig sist, men det beror inte alls på att jag slutat äta. Inte alls. Det beror på att jag lever i en annan livsstil nu än tidigare. Jag skulle aldrig i mitt liv stoppa i mig ett halvt kilo godis på fredagskvällen så som jag lätt har kunnat göra tidigare utan att blinka. Jag kom nyss hem från ett morgonpass på gymmet med min personliga tränare, men jag strävar inte efter viktminskning. Vi jobbar mot styrka, inte smalhet. Jag äter fisk, inte bröd. Jag äter rätt, inte fel. Jag kommer inte krympa ner till en obefintlig och onaturig kroppsform för att jag tränar rätt och äter ännu mer rätt. Jag kommer överleva, och dessutom leva väldigt lyckligt, tro mig. Så från och med nu, glädjs åt hur jag har kunnat förändra mitt liv istället för att oroa er över att jag ska bli "för" smal och leva osunt nyttigt. Punkt.
Med det sagt vill jag tillägga att det minnsan inte alltid är en dans på rosor med detta liv. Nyligen, igår tror jag det var, gjorde jag lax i ugnen (precis som alla andra sju dagar i veckan!) med chili och vitlök och sånt där annat gottigt och när jag skulle plocka ur laxen ur ugnen efter en stund hittade jag ingen grytlapp och valde därför att lite snabbt sträcka mig efter den lilla svetthandduken som stack upp ur träningsväskan som jag lite slött slängt på köksgolvet när jag kom hem. Sagt och gjort, laxen var ljuvlig och jag insåg att mina matlagningskunskaper är på bättringsväg. Imorse, när jag gjorde mitt morgonpass, fick jag dock sota för gårdagens lathet, när jag torkade bort lite svett på näsan med den lilla svetthandduken ala grytlappen och fick en hel del röd chili i ögonen!!!! Aj aj aj aj aj! Aldrig mer chili på maten, eller aldrig med lathet i köket!
I can feel the sun whenever you are near
Så, senaste veckan slutade jättefint, och denna fina måndag började jättefint så något säger mig att även denna vecka kommer att bli fantastisk! Med solsken i blick, som mors lilla Olle sa. Denna vecka fyller min pappa år och jag skrev dessutom nyss på ett nytt lägenhetskontrakt - två finfina anledningar till att fira med en tjobäng! (Jag vet egentligen inte vad en tjobäng är, men det är i sammanhanget ett passande ord tycker jag!)
I skrivande stund sitter jag på tåget, påväg till andra sidan staden, från mitt boende sett. Middag (med mera) ska det bjudas på, har jag hört en liten fågel viskat i mitt öra. Jag vet inte än om jag trivs i den delen av Sydney, den delen på andra sidan Sydney bridge (bron), men jag antar att om man trivs i sällskapet så får det gå. För den här gången. Nu måste jag snart hoppa av detta småtattiga tåg för att kunna spendera kvällen i mindre tattiga North Sydney. Tack och bock och ja, önska mig lycka till. Haha.
Livet
Jag inser varje dag nuförtiden vilket fantastiskt liv jag har. Vilket kanske är bra, om man tänker efter. Att man förstår hur mycket livet är värt, att man uppskattar varje dag. Det har jag aldrig gjort förut, men idag gör jag det. Var eviga dag.
Gårdagen spenderades i klänning och tillsammans med ett gott gäng tjejer och killar. En liten lätt start med middag ala lax och vin hemma hos våran mästerkock Hanna. Också gott, givetvis! Två glas vin, it easily knocks me off my feet. Sant som någon har sagt det. Har man varit strikt alkoholfri fram til 23 blir två glas vin en myckt större mängd än vad man skulle kunna tro. (Det värsta här är att jag till och med pratar om otroligt lågprocentig viner, dem som benämns som "light" på hyllan!)
I alla fulla fall (men inte så full dock) tog vi oss till Double bay och dansstället strax innan midnatt, fastän vi missade tåget hela två gånger. Den lilla pojkgruppen anlände och vips så flög tiden iväg. Plötsligt tändes taklamporna (ja, precis som på minidisco på lågstadiet!) och vakterna ville ha ut oss. Inte oss som i mina vänner speciellt, utan oss som i alla människor i hela lokalen. Tack och lov! Så vi gick och kön till taxin var hundra miljoner meter lång så vi väntade, helt enkelt. Vi skickade iväg pojkarna i första taxin, in mot vidare party, men bad vår egen chaufför, han i taxin bakom, köra oss hemåt istället. Här sitter jag nu, klockan åtta, och undrar varför man kan må så bra och vara så lyckli, när man bara har hunnit sova i max 3,5 timmar. Och jag tror jag vet svaret: om någon i din närhet vid uprepade tillfällen nämnt "I like you just the way you are, please dont ever change" så vet du att du duger. Att folk uppskattar att du inte är som alla andra. Att någon håller dig kär. Mer om detta senare, nu måste jag småjogga till jobbet inom kort, för att inte komma sent denn vackra söndagsmorgon. Halleluja och prisa gud, ellr liknande. Hej.
You spin me around, I dont wanna go home.
Det är en strålande vacker dag här i Coogee Bay idag, och jag har den där varma känslan av lycka långt ner i magen. Jag har ställt klockan på min lediga dag idag till halv sju, 6.30am, med flit. Jag har börjat förstått att jag snart är på hemgång nu (räknade till 161 dagar exakt igår!), och vill och ska därför ta vara på min tid här i solskenslandet extra noga från och med nu. Man vet ju aldrig när man kommer tillbaka nästa gång, eller ens om man kommer tillbaka någonsin. Det får dig att tänka till. Att drömma större, chansa vildare, älska djupare, men framför allt stiga upp ur sängen tidigare! Jag har laddat för en härlig långpromenad efter kustpromenaden som vi är lyckligt lottade att ha strax intill, men först är jag påväg till en mycket efterlängtad och uppskattad frukostdejt med två av Sydneys absolut bästa (på alla tänkbra sätt) tjejer, Hanna och Mia. Jag inser nu att jag glömde ta reda på viktig information angående vilket av alla cafeet vi skulle mötas på om en halvtimme, men det löser sig nog. Med lite magkänsla i magen kommer jag nog gå till rätt cafe, och om jag känner de där två fröknarna rätt så hamnar vi nog på samma lilla cafe som alla andra veckor ala frukostdejter. Black pony, på Coogee bay rd. Jag vet att muesli bara ar muesli, men dem har tammetusan den bästa mueslin på jorden! Testa den om ni någonsin är i krokarna. Nu ska jag sörpla upp mitt kaffe (ja, jag dricker en kaffe precis innan jag ska ner och dricka kaffe, annars är min morgon ganska säkert förstörd) och slänga upp mitt oroligt vildvuxna svall i en liten toffs, så jag kan traska ner till vattnet och få mig mitt fredagsmys fullbordat en gång för alla!
En sista liten rad för denna gång är ett tack till er som aldrig gav upp hoppet om bloggens återkomst. Från noll läsare (eftersom det inte fanns ett enda ord att läsa under väldigt lång tid!) till 121 stycken på gårdagens, och säsongens första, inlägg. Jag kan inte be om en bättre omstart. Jag bugar och bockar. Och magen den kurrar. Hejdå!
Too fast, heart first. Som vanligt.
Oh my goodness I can't hide it. I'm rolling downhill, no brakes. I'm going too fast, heart first. You got me dreaming of a life that anybody else would die for. (My head just don't slow me down). Olly Murs vet vad han snackar om. Eller rättare sagt sjunger om. Tack för hjälpen att sätta ord på det kan själv inte kunde hitta ord till.
Ett statement till er där hemma
Hej på återseende, och välkomna tillbaka till mitt liv, säger jag till er där hemma, ni som bor och lever på andra sidan jorden men som gärna har ert lilla öga på mig här borta ändå. Jag vet, jag vet, jag vet (förlåt mig mina synder!!) att ni har legat på sträckbänken alldeles för länge denna gång, och jag vet att jag borde skämmas (och det gör jag också) ordentligt för att jag inte inkluderar er och introducerar er till mitt liv här borta i Australien numera. Jag ska skriva en lista senare på varför det har blivit som det blivit, varför jag droppade ur bloggningen redan för ett helt år sedan och vad som skulle kunna räknas som en ursäkt och en bortförklaring. Men inte nu, för nu ska jag ge er en uppdatering. Med råge. Först vill jag bara göra en enda sak klart för er, så vi slipper ta den diskussionen senare, om samma sak skulle uppstå vid annat tillfälle: Jag kan inte lova att det inte kommer hända igen. Blogg-försummandet alltså. Såja, nu kör vi!
Fast mitt senaste år, eller iallafall mina senaste nio månader, får vi nog ta i snabbspolning, så jag inte missar allt solsken som min enda lediga dag denna vecka ska bjuda på. Och förresten så har mina senaste nio månader varit mindre intressant än resten av mitt liv i Australien, ändå.
Vi får väl börja någonstans efter att vi landade i Melbourne stad efter en hel del semester och äventyr (!!!!!!!) utefter den sydöstra kuststräckan av Australiens vacka land: Vi (jag och Fredrik menat i denna stund) föll pladask för Melbourne så fort vi kom dit, och skrev kontrakt på en lägenhet relativt fort. Jag började jobba på ett halvdant cafe med halvdana ägare efter ett par dagar, och gick dit med ett halvdant leende för att tjäna min halvdana lön under ett par halvdana månader. Medan vi knöt nya kontakter i landet långt borta försummades kanske kontakter i Svea riket, och plötsligt inser man vilka vänner och bekanta som verklign betyder någonting för dig. Människorna som man inte behöver ringa varje månad, men som alltid kommer stå vid din sida och försvara er vänskap ändå. Tack gode gud för alla dem fina vännerna som jag har välsignats med.
Jag bytte jobb ganska strax därefter, och både arbetskamrater och pengar flödade in. Jag skrattade dagligen medan jobbet tuffade på, och snabbt som attan hade jag ställt mig i samma position som så många gånger tidigare- positionen då man gör ett bra jobb på jobbet och på grund utav folks förväntningar tar på sig både mer jobb och mer ansvar än planerat. Jag jobbade som assistent manager vid sidan av min manager och vi var ett riktigt radarteam, minst sagt. Och vi hade roligt, 99 av 100 dagar! Jonny C, född samma år som min mamma och tog hand om lilla mig som en extra Australiensisk pappa när livet rasade samman efter cirkus ett halvår på Nacional Vino som det så fint hette.
Sammanraset i sig berodde inte på jobbet utan på det faktum att jag och Fredrik hade nått vårat utgångsdatum. Efter närapå tre hela år tillsammans tog vi skilda vägar i livet, och att våga släppa taget och stå helt ensam i ett nästintill främmande land var inte det enklaste jag gjort, så att säga. Hela resan till Australien fick en ny mening, och hela livet tog en ny vändning. Trots hjärtesmärta tog jag mig i kragen, när jag stod i valet och kvalet om att lämna Australien bakom mig och bege mig hemåt igen eller att stanna kvar ensam, och stannade. Jag inser idag att du förstår aldrig hur stark du egentligen är förrän att vara stark är ditt enda val.
Jag sa upp mig från jobbet, vi sa upp kontraktet på den gemensamma lägenheten och jag sa upp framtiden med mannen jag trodde jag en dag skulle gifta mig med. Sen bokade jag en enkel flygbiljett, köpte en gigantisk resväska och packade ner hela mitt liv. Veckorna efter stod jag på Melbourne flygplats med destination Sydney på biljetten, och tårar som brände i ögonen. Att packa ner allt jag ägde och hade och flytta ifrån det enda jag älskade var en utmaning större än alla tidigare utmaningar i mitt liv, men det dödade mig inte och därför levde jag i tron om att det gjorde mig starkare när jag väl landade i min nya stad. När jag ser tillbaka på det hela vet jag att jag hade rätt- det gjorde mig faktiskt starkare. Och jag dog inte.
Idag bor jag med Mia, den svenska tjejen jag lärde känna för över ett och ett halvt år sedan i Mooloolaba, i ett litet hus i Coogee. Den östra delen av Sydney innerstad, strax intill Cooge beach. Jag fick ett jobb som är fantastiskt, och ännu en gång får jag jobba med ett gäng helt underbara människor.
Till råga på allt har jag även lärt känna massvis med andra människor, utöver mitt jobbumgänge alltså, och trivs så förbannat bra med hela livet. För första gången sedan jag flyttade till Australien trivs jag så bra att jag nästan funderar på att stanna för evigt. Skämt och sido, (för annars skulle jag väl få en otroligt vansinnig mormor på mig!) fast tanken om en framtid i Australien faktiskt slår mig lite då och då. Tacket för denna lycka går till dem i min nutida närhet, ni som gör att jag skiner lite extra och ler från öra till öra. Och givetvis ni på andra sidan, ni som förstår innebörden av livslång vänskap fastän avståndet är långt och eländigt ibland.
Fast mitt senaste år, eller iallafall mina senaste nio månader, får vi nog ta i snabbspolning, så jag inte missar allt solsken som min enda lediga dag denna vecka ska bjuda på. Och förresten så har mina senaste nio månader varit mindre intressant än resten av mitt liv i Australien, ändå.
Vi får väl börja någonstans efter att vi landade i Melbourne stad efter en hel del semester och äventyr (!!!!!!!) utefter den sydöstra kuststräckan av Australiens vacka land: Vi (jag och Fredrik menat i denna stund) föll pladask för Melbourne så fort vi kom dit, och skrev kontrakt på en lägenhet relativt fort. Jag började jobba på ett halvdant cafe med halvdana ägare efter ett par dagar, och gick dit med ett halvdant leende för att tjäna min halvdana lön under ett par halvdana månader. Medan vi knöt nya kontakter i landet långt borta försummades kanske kontakter i Svea riket, och plötsligt inser man vilka vänner och bekanta som verklign betyder någonting för dig. Människorna som man inte behöver ringa varje månad, men som alltid kommer stå vid din sida och försvara er vänskap ändå. Tack gode gud för alla dem fina vännerna som jag har välsignats med.
Jag bytte jobb ganska strax därefter, och både arbetskamrater och pengar flödade in. Jag skrattade dagligen medan jobbet tuffade på, och snabbt som attan hade jag ställt mig i samma position som så många gånger tidigare- positionen då man gör ett bra jobb på jobbet och på grund utav folks förväntningar tar på sig både mer jobb och mer ansvar än planerat. Jag jobbade som assistent manager vid sidan av min manager och vi var ett riktigt radarteam, minst sagt. Och vi hade roligt, 99 av 100 dagar! Jonny C, född samma år som min mamma och tog hand om lilla mig som en extra Australiensisk pappa när livet rasade samman efter cirkus ett halvår på Nacional Vino som det så fint hette.
Sammanraset i sig berodde inte på jobbet utan på det faktum att jag och Fredrik hade nått vårat utgångsdatum. Efter närapå tre hela år tillsammans tog vi skilda vägar i livet, och att våga släppa taget och stå helt ensam i ett nästintill främmande land var inte det enklaste jag gjort, så att säga. Hela resan till Australien fick en ny mening, och hela livet tog en ny vändning. Trots hjärtesmärta tog jag mig i kragen, när jag stod i valet och kvalet om att lämna Australien bakom mig och bege mig hemåt igen eller att stanna kvar ensam, och stannade. Jag inser idag att du förstår aldrig hur stark du egentligen är förrän att vara stark är ditt enda val.
Jag sa upp mig från jobbet, vi sa upp kontraktet på den gemensamma lägenheten och jag sa upp framtiden med mannen jag trodde jag en dag skulle gifta mig med. Sen bokade jag en enkel flygbiljett, köpte en gigantisk resväska och packade ner hela mitt liv. Veckorna efter stod jag på Melbourne flygplats med destination Sydney på biljetten, och tårar som brände i ögonen. Att packa ner allt jag ägde och hade och flytta ifrån det enda jag älskade var en utmaning större än alla tidigare utmaningar i mitt liv, men det dödade mig inte och därför levde jag i tron om att det gjorde mig starkare när jag väl landade i min nya stad. När jag ser tillbaka på det hela vet jag att jag hade rätt- det gjorde mig faktiskt starkare. Och jag dog inte.
Idag bor jag med Mia, den svenska tjejen jag lärde känna för över ett och ett halvt år sedan i Mooloolaba, i ett litet hus i Coogee. Den östra delen av Sydney innerstad, strax intill Cooge beach. Jag fick ett jobb som är fantastiskt, och ännu en gång får jag jobba med ett gäng helt underbara människor.
Till råga på allt har jag även lärt känna massvis med andra människor, utöver mitt jobbumgänge alltså, och trivs så förbannat bra med hela livet. För första gången sedan jag flyttade till Australien trivs jag så bra att jag nästan funderar på att stanna för evigt. Skämt och sido, (för annars skulle jag väl få en otroligt vansinnig mormor på mig!) fast tanken om en framtid i Australien faktiskt slår mig lite då och då. Tacket för denna lycka går till dem i min nutida närhet, ni som gör att jag skiner lite extra och ler från öra till öra. Och givetvis ni på andra sidan, ni som förstår innebörden av livslång vänskap fastän avståndet är långt och eländigt ibland.
