linaschultzberg

I förrgår natt blåse det storm. Storm så det stog härliga till i Sherwood. Ännu en gång knäppte jag mina händer och bad till Gud, utan att egentligen veta varför. Kanske hoppades jag att han skulle höra min önskan om att vårat hus skulle stå kvar på samma ställe när vi vaknade morgnen efter den stormiga natten. Det blåse så hårt att det skrek i ventliationen. Jag befann mig i mitt livs värsta storm, regnet bara öste ner. Det kändes som att glasdörrarna till altanen skulle blåsa in och landa i ett vackert kras i vardagsrummet. Det blåste så fasligt att fogen emellan golvplankorna i trägolvet lossnade. Det sorgligt i det är att det faktiskt inte är ett skämt som skulle verka kul, eller ett uttryck. För att förstärka berättelsen. Nej, det hände faktiskt. Tro det eller ej. Det blåse så hårt att fogen mellan plankorna lossnade, hur ofta får man vara med om det, unudrar jag nu? Säkert inte allt för ofta (så jag antar att jag får ta vara på skräcken jag kände den natten, då jag varken kunde andas eller sova)! Ja, för er som undrar: vårat hus saknar, precis som alla andra hus i Australien, isolering underifrån. Och ja, vårat hus står på pelare, i förebyggande syfte för översvämningar som här härjar, precis som alla andras hus. Men ändå. fogn knakade till, och lossnade. Haha. På vägen till jobbet, dagen efter stormen, kunde jag omöljligt hålla mig på vägbanan. Vägbanan bestod av två decimeter röd lera och var ordentligt hal. Lagomt hal för att slira av vägen inte mindre än fyra gången. Jag kan meddela att det var obehagligt, men också att jag vande mig vid avkörningar redan efter andra gången. Att bedömma från spåren i leran så var jag inte den enda som kom hem efter jobbet med en lerig bil. Åhnej. Att bedömma detta utifrån spår är det enda vettiga, då det inte finns tillräckligt med bilar, för att ha mötande trafik. Om man hade ringt polisen hade han arresterat varenda kotte, för rattfylla, på spåren kors tvärt över vägen att bedömma.

Så, då var jag inte längre Fredriks nummer 1. Jag har fallit ner till nummer 2 och tillhör numera andrahandssorteringen. Högst uppe på pallen har vi ingen mindre än - drrrr drrrr drrrrrrrrrrrrrr (alltså en trummvirvel) - den nya grannen Ben, aka Fredriks nya BFF (best friend forever!) Sanningen är hård som sten, som gjuten i betong. Min pojkvän hänger med våran medelålders granne efter jobbet, istället för att komma hem och pussas/äta/leva/sova/umgås. Jag är ganska säker på vad detta beror på: 1. Ben är gammal jägare och har en samling gevär. Om man är kompis med Ben får man följa med och skjuta kängru, räv, vildsvin och struts vid skymningen. Fredrik gillar uppenbart sånt, med tanke på att kvällarna jag spenderar ensam blir fler och fler. 2. Ben gillar både att dricka öl och att disskutera öl. Ölsorter, ölprovningar, ölutbyten, öltävlingar, ölhäng, ölkväll, efter-jobbet-öl, fotbolls-öl, vi-sköt-fem-kängrus-ikväll-öl. Alla sorters öl. Jag som varken dricker eller disskuterar öl faller därmed utanför öl-ramen ganska snabbt. 3. Ben är kille och Fredrik har nog saknat manliga vänner, efter att ha delat mitt och Mias umgänge under en längre pediod. Pedioden då vi bodde vid kusten. Det skulle inte förvåna mig om Fredrik har fått nog av brudar och plötsligt tar min hand och säger att han flyttar. Till grannhuset. Till Ben.

Pluset i att Fredrik uppehåller Ben är att ingen uppehåller Susy. Bens hund. Därför uppehåller hon sig nu hos mig. Imorse irrade Ben omkring utanför huset, runt, runt, runt, letade efter hans hund som rymt. Ingen hade någon aning och ingen visste vart hon var, så pojkarna gick förkrossade (nästan) till jobbet. Strax efter att de hade åkt lufsade Susy fram till min ytterdörr oc puffade lite på den så den öppnades, som om ingenting hänt. Hon lufsade mig hack i häl hela förmiddagen. Tävigt. Tätt. Hon sitter när man säger sitt och skäller när man säger skall. Och hon är definitivt inte människoätande, även om första anblicken ger det intrycket. Hon är mysig och vill ha sällskap, precis som jag. När jag skulle ut på en löptur fick Susy följa med, hon är ju ändå en jaktjund. Vi höll ett snabbt tempo och jag var glad över att Susy sprang precis intill mig hela tiden, så jag slapp oroa mig för att hon skulle rymma igen. Efter 45 minuter i stekhet sol kände jag mig matt, mins sagt. Susy sprang raskt vidare. Då jag hakade efter stannade hon snällt och väntade in mig. Fint uppträdande, fint beteende, fin hund. Efter löpturen hade vi dricka-vatten-tävling. Susy vann med 4 liter. Efter dagens äventyr är jag mindre ledsen över att Fredrik har övergett mig för "den nya grannen", och är nu redo att förhandla: Pojkvännen mot hunden.

Igår fick jag och Fredrik en ny granne. Ben är hans namn, och 27 är hans år. Ben har krulligt hår och en hund som ser livsfarlig och människoätande ut. Hur som haver, eftersom australiensare är lite speciella på alla sätt och vis så bjöd granne Ben, inte överraskande, över sig själv till oss första kvällen i Sherwood. Trillade smidigt över stakeket och in på gården runt klockan tre och berättade att han hade tänkt dricka öl och kolla på ruggby hos oss runt klockan fyra, halv fem. I chock över hans framfusiga beteende nickade vi (Tusse och jag) i samspel, och bestämde att jo, ikväll visas finalspelet i ruggby i vårat vardagsrum. Och det gjorde det. För att vara denna händelse sanningsenlig så gjorde detta att Fredrik blev riktigt överlycklig. Att vi har en granne som älskar att prata skit, dricka öl och kolla på sport har min älskade inget emot. Tvärtom. Och om jag också ska erkänna sanningen oangående detta faktum så är det riktigt trevligt att ha en granne i sina bästa ( fortfarande unga!) år här i krokarna. Våran närmsta granne dessutom. Knappa 500 meter, mätt dörr till dörr. (ingen panik, jag mätte innan han flyttade hit, jag smyger inte omkring med måttband utanför hans hus!) När Ben och Fredrik hade druckit okänt antal öl alutade matchen och långt in på kvällen fortsatte småpratetom allt mellan himmel och jord. Fredrik har fått en bästa vän, och det är jag glad för. Att jag fick den som blev över, den hungriga hunden, gör mig mindre uppspelt, men ändå glad. Nu har våran by ökat befolkningen från fyra till sex (inräknat hunden) individer.

I denna stund sitter jag vid mitt nya matbord och pillar i mig apelsiner till lunch. Igår förmiddag när vi var på utflykt hittade vi ett övergivet skjul, innehållande överblivna prylar. Jag räddade ett urgammalt (och ack så rangligt) bord, tre röda stolar, en verktygslåda i plåt och en rostig pillerburk ifrån det dystra livet i skjulet. Mot Fredriks protester. Jag fortsätter att intala mig att han bara inte ser skönheten i gammal skrot. Jag slipade bort den ruggigt ruggiga färgen från stolarna, och vips så har vi världens finaste matsalsmöbler, även om bordet vinglar rätt rejält imellanåt. Man kan inte kräva för mycket av ett gammalt avdankat bord, som tillhört någon som befunnit sig flera generationer bort, och som övergetts i en gammal lada. Bara sådär. Dessutom är det ihopfällbara ben på bordet, ihopsatta med gångjärn och hasp, så jag har inte hjärta att skylla vinglet på bordet i sig, utan själva snickaren. Och egentligen så är det vinglet i bordet, som ser till att man måste fylla på en mindre andel kaffe i kopparna för säkerhets skull, som ger möbeln charm. Verkligen. Och det ska jag försöka förklara för mannen i huset senare idag, för numera är detta bord husets käraste ägodel. Mitt hem är mitt rike. Så är de bara. För övrigt så har snickarlådan börjat tjäna som kryddställ i mitt kök. Jag hoppas att den medelrostiga och väldigt skeva verktygslådan njuter av sin nya syssla, för både mina kryddor och mina ögon njuter. Jag får för en gångs skull vara glad över att min pappa inte är i närheten av mig, för hade han varit det så hade han med största säkerhet länsat hela mitt hus och sålt på Ebay. Plötsligt har han fått en Ebay-mani, och säljer allt antikt som kommer i hans väg. Underligt. Hade jag haft mer antikt än vad jag själv behöver så hade jag utan tvekan börjat samla på hög. Kanske i ett antikt garage?

Samtidigt som jag sitter och spiller kaffe över mitt vingliga bord så kommer en del funderingar krypande. Kryper långsamt uppför ryggraden och etsar sig fast i hjärnan. Framtidstankar. Tankar om framtiden. Det jag menar är att tankarna om det fortsatta livet är allt bra underliga ibland. Fastän nästan alla jag älskar eller tycker om bor på andra sidan jorden så kan jag inte slita mig, ifrån mitt nya och totalt främmande liv, för att styra kursen hemåt. Fastän jag saknar tryggheten i att kunna känna mig helt "hemma" och fastän jag saknar glädjen i att ha familjen i närheten, så kan jag inte förmå mig att byta tillbaka till det jag hade en gång förut. Livet i landet jag föddes till. Ibland funderar jag på vad som skulle ha hänt med mig om jag hade gjort andra val i livet. Om jag hade tackat nej till USA, tackat nej till Australien, tackat nej till allt som format mig till den jag har blivit. Vem hade jag varit då? Hade jag varit samma som nu, fast utan vilja och nyfikenhet? Eller hade jag varit någon helt annan, kanske färdigutbildad och redo för andra utmaningar? Jag blir helt snurrig när dessa tankar sätter fart. Jag blir ännu mer snurrig när jag inser att jag oftare och oftare refererar till huset i Australien, när folk pratar om "hemma" . Fast å andra sidanså har jag ju inget hem i Sverige, så det är inte konstigt. (Om man inte räknar mamma eller pappas hus, men det gör man inte om man inte bott där på flera år.) Jag har ett par kartonger stående på en adress i Sverige, en adress som jag inte ens minns. Och det är allt jag äger. Innehållet i kartongerna, och kartongerna i sig. Inte mycket att kalla "hem" om du frågar mig.

Wikipedia har precis bekräftat för mig att jag inte kommer att dö, även om jag blev stucken av den i särklass giftigaste skorpionen i världen. Så länge jag inte är för gammal, för ung eller för allergisk kommer jag klara mig helskinnad ur detta lilla trauma. (Och så vitt jag vet så är jag bara ruggigt allergisk mot djur som bär päls?! Eller? Mamma, pappa, nån?) Wikipedia kan sin grej. Nu kan jag lugnt googla vidare på skorpioner, som är det mest intressanta att googla på numera, utan dödsångest. Ps. Jag har börjat skaka alla skor igen. För säkerhets skull. Kände att detta var mer än nog, i förgiftningsväg. Jag menar, hur kul är det med en förlamad arm i tre dygn?! Jag svarar på den frågan själv, eftersom att jag nu råkar vara 1 på 45 personer om året i Australien som får uppleva detta: Inte jättekul.

Wikipedia.se säger sitt om saken: Alla arterna har två körtlar som producerar gift, vilket mynnar i en gifttagg längst ut på svansen. Körteln producerar en mängd olika sammansatta gifter, bland annat neurotoxin och nefrotoxin, men också signalsubstanser såsom histamin och serotonin.[8] Cirka 50 arter har ett gift som är farligt för människor, och hos ungefär 25 arter är giftet så rikligt och/eller kraftigt att det till och med kan vara dödande. Farligheten är dock kraftigt överdriven. För en vuxen frisk person är ett skorpionstick aldrig dödligt, inte ens av den giftigaste arten Leiurus quinqestriatus även kallad "Deathstalker". Det är barn, allergiker, åldringar och personer med hjärtsjukdomar som riskerar att dö. Däremot gör sticken från de giftigaste arterna mycket ont och såren som blir efter sticken kan vara svåra att läka, två tillräckligt starka skäl till att trots allt vara försiktig med dessa djur.

Latest news är att jag har blivit stucken utav Australiens farligaste skorpion. Death Stalker Scorpion. (Dödförföljare-skorpionen, för er som är nybörjare på inom engelska språket och precis lärt er säga hund, katt och godmorgon på engelska). Även kallad Yellow desert scorpion, vilken är rankad som nr 5 av världens mest giftiga djur. (Av alla de 1000+ sorterna av skorpioner har endast 25 gift som är giftigt för människan. Dessa 25 tillhör familjen Buthidae, och ja, däribland hittar vi även min lilla parvel. Aj aj aj,) Men jag lever. Nätt och jämnt, om jag får analysera smärtan jag kände och fortfarande känner. Hela den här skorpionhändelsen är underlig. Spännande men hemsk på samma gång. Det började igår eftermiddag, när Fredrik kom hem från jobbet och bad mig följa med och hugga ved. Jag traskade ut i trädgården och letade reda på mina trädgårdshandskar, för att jag villle skydda händerna i storskogen. Hoppade glatt in i bilen. Sträckte mig ner på golvet för att plocka hansken som ramlar ner. Hoppade, mindre glatt denna gång, en decimeter rakt upp i luften när något högg tag i mitt pekfinger. Skrek till och fläktade med armarna medan smärtan ökade drastiskt. Trodde jag hade stuckit mig på en kniv eller något annat spetsigt, som kanske hade kunnat ligga på golvet i bilen. Tittade på golvet. Konstaterade att det inte fanns någon kniv där.. Tittade på fingret. Inget blod. Började fatta aningar om att vi hade ett aggressivt djur i bilen, skrek åt Fredrik (som tyckte jag var löjlig som skrek som en barnrumpa på grund utav någon liten sticka i fingret) att stoppa bilen. slängde mig ur. Fredrik hörde nog paniken i min röst när jag tyst darrade fram ett "mitt finger har domnat av", för plötsligt hade han tjockhandskarna på sig och letade igenom passagerrarsätet efter misstänkta bovar. Inom kort hörde jag ett "Åh fyfan, hoppa in i den andra bilen Lina!" samtidigt som han plockade fram en gul, nästan genomskinlig skorpion från utsidan av mina trädgårdshandskar. Susade iväg till våra grannar, Ann-Marie och Ray, för lite Australiensisk experthjälp. Dem nekade bestämt till att det fanns skorpioner i området, trodde att det måste ha varit något annat. En geting, en fästing, hade jag ont, sved det? Jag svarade att hela min hand dunkade i takt med pulsen och att jag inte längre hade någon känsel i den, och jo, visst gjorde det ont, jag hade aldrig förut kännt en liknande smärta. Fredrik visade den döda skorpionen som han förvarade i matlådan och Ray drog för andan. Djupt. Då vände sig Ann-Marie utan ett ljud efter telefonen och ringde SOS. Inom några minuter var jag redan påväg till akutmottagningen där läkare redan stod och väntade på mig. Jag upprepade under hela bilfärden för mig själv "Andas lugnt, andas lugnt, andas lugnt, ingen panik, ingen panik, ingen panik" fastän paniken var ganska tätt inpå just då. När vi kom fram till sjukhuset hade jag domnat av i hela armen, i iallafall upp till armbågen, och hade knappt någon känsel över huvud taget i fingrarna. Efter okänt antal värktabletter, blodprov, sprutor, och tryckförband kvarstod bara en observationstid. Och där låg jag på en bår i ett tomt sjukhus och funderade på hur det kunde gå som det gick. När jag hade rätt blodvärden fick vi åka hem igen. Jag hade en kompress på handen, som skulle pressa ut giftet åt rätt håll. Jag hade sticksår och plåster på hela armen, efter nålstick och stelkrampssprutor. Jag var illamående och otroligt trött. Jag hade inte längre panik utan skrattade nästan (log) åt upplevelsen. Armen var fortfarande utan känsel, men jag hade blivit lovad förbättring. Dem sa att domningarna skulle avta och att känseln skulle komma tillbaka inom tre dygn. Så fort giftet var borta från kroppen helt. Jag somnade igår kväll med en känsla av hjälplöshet, då jag varken kunde röra vänsterarmen som var förgiftad eller högerarmen där jag hade fått stelkrampssprutor. Idag är jag ledig från jobbet, utav samma anledning. Min vänsterarm lyder inte alls, och det känns som att en stor stark man har sagit mig med knyten näven på den andra överarmen. Jag har svårigheter att öppna toalettdörren, hålla i böcker, och vrida på vattenkranen i köket när jag vill koka kaffe, men det är bara att gilla läget. Om tre dagar kanske jag kan koka kaffe på egen hand igen. Det är en omöjlighet att knäppa med fingrarna (jag provade nyss, det funkar inte alls, haha!) och ännu mer omöjligt att klä på sig kläder utan att se ut som en fullfjädrad dåre. Detta inlägg har skrivits under en mycket långdragen period, och med endast höger långfinger. Därav avslutar jag nu och återkommer då alla armar och ben mår bättre. Kram.