linaschultzberg

Gårdagen på Bondi Beach med svenska tjejen Mia var en strålande dag som dessutom bjöd på strålande sol. Och värme. Om jag säger att jag dricker tio liter vatten om dagen överdriver jag minimaliskt. Och trots att tio liter vattenom dagen inte är allt för långt ifrån sanningen så är man alltid törstig. Den eviga känslan av uttorkning, no matter what. This is Australia. 

Trots törsten utforskade vi igår kväll området runt omkring vårat för några dagar boende, kring underbara Glebe point. Underbara, med starkt betoning. Ett starkt rekommenderat och dessutom prisvärt boende är Glebe Village, på Glebe point road. Precis intill hamnen vid Blackwattle bay, i gångavstånd till ännu två underbara favorit-i-Sydney-områden, Darling Harbour och The rocks. (Jämförs bäst med Strandvägen och Gamla stan i huvudstaden).vi har över 40 mysiga restauranger på våran gata, och jag bara älskar att strosa från början rill slut och kolla, försöka att välja, på alla menyer. Fredrik och jag är alltid lite oense om valet angående mat, så efter mycket vandrande fram och tillbaka från billigaste thairestaurangen till dyraste italienska fine dining-restaurangen valde vi att beställa på olika ställen och ta med oss maten tillbaka till hostelet. Mysig och mer mysig dag/kväll. 

Även dagen idag spenderades med Mia. Lite sådär varje sekund som vi har tillfälle, medan vi ändå är i samma stad, tänker vi. Vi möttes upp vid Bondi Junction och vandrade hela vägen från Bondi till Coogee beach efter havskanten. Passerade vackraste stränderna vid Tamarama, Bronte och Clovelly beach, drog för andan för att det var så vackert. Och för att det var många uppförsbackar och branta trappor, givetvis. Tog några tafatta kort med en Ipad eftersom att kameran alltid enligt Freddan anses för tung för att få följa med på dagsutflykter. Gör mitt bästa för att dokumentera denna resa och upplevelse, men antar att det inte funkar när man njuter bättre av vad man gör om man slipper tänka på att ständigt genom dagen fotografera, i syftet "för att minnas". Hur mycket av det man verkligen upplever tar man in och verkligen minns om man hela tiden är bakom kameran, egentligen? En obesvarad fråga som vi låter vara obesvarad. Funderar starkt på att hyra in en personlig fotograf till framtida resor dock. För bekvämlighetens skull. Och er skull.  

Lagom till solnedgång rullade vi igår in över Sydney bridge och jag har därmed och för många andra storstadstullars skull redan dragit på mig rejäla böter, såhär första dagen. Bilresan från Queensland till New South Wales gick för övrigt bra, med undantag för den lilla detaljen att Fredrik påstod att mina lår "dallrade likt en tsunami som slår in över landet" och jag var påväg ut ur både bilen och relationen oss emellan på nästkommande rastficka där Fredrik skulle behöva stanna och sträcka på benen. Jag skulle smita utan ett ljud så fort han vände sig om för att kissa, försvinna spårlöstmed min 50 kilos tunga packning. Det kom aldrig någon rastficka dock, så jag hann aldrig med att genomföra planen, och sen bjöd han mig på kaffe väl inne i Sydney när ilskan runnit av en aning, så jag antar att jag nöjer mig där. Vi bokade oss in på internetvärldens lägst rankade, men också billigaste, hostel för natten ochhamnade i en sovsal med 12 personer. Jag fick en känsla av att vara tillbaka till skolans omklädningarum när jag öppnade dörren. En vindpust av pojksvett rusade rakt in i mitt ansikte samtidigt som Fredrik kollade på mig med sina bedjande hundögon och sa "förlåt, jag visste inte att...." innan jag ens hunnit öppna munnen. "DET SKULLE LUKTA SVETT OCH BILLIG TONÅRSDEODORANT???!?!!?!!!!?" fyllde jag i. Jag insåg efter att ha inspekterat rummet att jo, jag är den enda tjejen här inne, därav den unkna lukten av som tidigare beskriven och slängda strumpor och kalsonger över hela rummet.

Jag vaknade nyss i samma underliga doft och fick några arga blickar av sänggrannen slängda efter mig efter att jag rört ett litet fnger så sängen gnisslade till, redan klockan sju. Jag undrar vad han tänker när jag strax hoppar in i duschen och väcker ännu några fler med min skönsång. Nej, jag skippar nog sången, för jag tycker synd om dessa vidrigt bakfulla, en del oberört nakna i sina sängar för tillfället, män. (Herregud kan man inte dra på sig lite täcke när en dam bor precis i sängen intill?)

Så fort Freddi fisk är redo ska vi traska iväg till bilen som står olagligt parkerat på någon mörk bakgata en bit härifrån, betala våra innestående tullavgifter och sedan brumma ner till Bondi Beach för en frukost och senare även en förmiddagskaffe med våran favorittjej Mia från Göteborg. Jag skriver hennes härstamning just för att jag längtar efter denna pratstund, då hon illa tvunget glänser med sin underbart charmiga dialekt som jag älskar. En stor del av dagen ska spenderas på stranden, för det har jag längtat efter oc dessutom tittar solen fram idag, efter en veckas tid med bara regn och rusk. Det ryktas även om att Svenska kyrkan i centrala Sydney är ett ganska hippt ställe, tro det eller ej, om man vill träffa lite svenskar eller bara få sig en kopp ordentligt, svenskt bryggkaffe. Nu står Mr. Skogbergs idörröppningen med skjorta och solglasögon, så jag antar att det betyder att vi är påväg. Hejdå.

Roadtripen startade, efter många om och men, igår eftermiddag. Med pirr i magen och lyckoruset i huvud, med blandning av förkylningshuvudvärk och halsont, lämnade vi en gång för alla en farm långt långt borta från verkligheten. Vi rullade efter stora förseningar på grund utav översvämningar på vägarna in i Toowomba strax efter att bilmekanikern stängt för dagen, och åter igen fick vårat försäkringsbolag så snällt ta upp trollstaven och vifta fram en lösning.  Jo, dem är faktiskt fantastiska vårat försäkringsbolag, för bara efter bara ett snabbt samtal hade dem förlängt våran gratis hyrbil med några dagar och bokat ett gratis hotell för natten.  Fredrik har blivit helt manisk på grund utav denna försäkringsvåg som vi har glidit på i några dagar nu, så plötsligt vill han skaffa alla försäkringar möjliga nu, för att alltid vara på den säkra (och i krissituationer otroligt sköna) sidan. Jag håller med om att det är skönt att någon alltid kan hjälpa dig när planen, eller kammremmen på bilen för den delen, spricker. Trots det tror jag att han måste begränsa sig lite, kanske plocka bort husdjursförsäkringen ur planen iallafall. Vi har ju ändå inga djur i nuläga, så det känns lite lagom onödigt enligt mig. "Tänk vad skönt det är med försäkringar ändå" menar Fredrik på. Skämt å sido, men tack för allt än en gång kära försäkringsbolag NRMA Australia. 

Med dunderförkylningen orvar somnade jag igår på Best Western Appelgum strax innan sju på kvällen, exkta trettio minuter efter gårdagens aningen sena lunch. Jo, det är sant, vi åt lunch kl halv sju, men lite så blir dagen ibland, när man är "on the road again", så att säga. Imorse kokade Fredrik te till min onda hals, och jag är glad att jag har honom. Underbara fina Fredrik. 

Jag är också glad över att han kör så stadigt, min underbara fina, när vi nu sitter i bilen på en motorväg mitt i ingenstans förutom mitt i spöregnet i och för sig. På väg ner mot Sydney och Australiens största stad. Med mina beräkningar bör vi hamna mitt i storstadstumultet kring kl 02.00 inatt om vi kör non-stop hela vägen, så möjligen stannar vi någonstans halvvägs genom natten, trots Fredriks suckande och uttalande om att det är synd att försäkringsbolaget inte lika smidigt kan boka och betala även den kommande nattens boende. 

Idag äter vi middag sittandes i skräddarställning mitt på golvet, för åter igen är jag i flyttaget, därmed också utan möbler. Att det ekar högt mellan väggarna i vårt tomma hus är ett bra tecken, skulle jag tro. Äntligen, äntligen är vi på väg emot ett äventyr de flesta bara får drömma om, vilket gör mig lite extra lyckligt lottad, antar jag. I morgon bitti bär det av, med fullpackad bil och en ruggig förkylning, hå hå ja ja. Och självklart, man blir förkyld i Australien trots dess sinnessjuka klimat. Jag sitter i 45 graders värmebölja klockan åtta på kvällen och dricker en kopp hett te, hur dumt det än låter. Fredrik putsar sitt 18e fönster för dagen. Efter många om och men har vi låtit våran granne Ann-Marie bli huvudansvarig över våra älskade hönor, på obestämd tid. I morgon ska vi säga hejdå med tårar i ögonen. Till hönorna såklart. Inte till höns-ansvarige grannen. Jag kan inte förstå hur höns kan vara så fina och fantastiska djur, men jo, det är våra små. Jag trodde höns var dumma, lite korkade sådär, men nej, för våra höns lyssnar till sina egna namn och hoppar när man säger hoppa (om man håller en vindruva högt upp samtidigt som man säger hoppa, i och för sig). Med huvudvärk, halsont och lycka kryper jag nu ner inför sista natten i "outback Australia". Kanske ska vi inte kalla det "krypa ner", för så vitt jag vet har jag inte sovit en natt under ett täcke på snart fem månader. Hur som helst, godnatt och önska mig dundermycket lycka till att bilens golv inte brister imorgon med våran tunga men ack så välpackade last.

Så, det gick inte riktigt som planerat när jag skulle lämna in bilen på verkstaden över dagen i tisdags förmiddag. Det spöregnade när jag lämnade huset vid sex på morgonen, så fina Fredrik gjorde mig sällskap på resan istället för att jobba. Vi lämnade in bilen, och var beredda på att hämta upp den några timmar senare, efter att vi glatt strosat genom staden och bilen fått det den behöver, blivit ompysslad med extra kärlek och omtanke inför den stora resan som börjar imorgon (lördag). Men nej, vi åkte inte hem i bilen. Vi åkte hem i en vrålsnygg ford, lika snabb som charmig, istället. När vi fick veta att bildelarna som behövdes bytas ut skulle behöva beställas från landet långt bortom svor Fredrik i trettio minuter, sen ringde vi försäkringsbolaget som berättade att vi kunde hämta upp envhyrbil utan hyra på närmaste biluthyrning. Då skrattade iv i trettio minuter som kompensation till den tidigare gråtfärdiga halvtimmen, och hämtade sen ut en gratis Ford Falcon av finaste sportmodell, innan vi brummade hemåt. Vi bråkade om vem som skulle få äran att köra pärlan hem, (som vi för övrigt funderar på att köpa nu!) och beslutade att 30minuter mitt i storstaden var lika mycket värt som tre timmar på en ödslig motorväg i mörkret. Jag fick stadskörningen.

Väl hemma började jag flyttlådepackningen, som jag trodde skulle ta en evighet. Det mesta åkte i soporna, allt från brödrostar och prydnadskuddar till oöppnade mjölförpackningar och blommor, med krukor och allt. En annan del packades in i bilen, och jag insåg ganska snabbt att våran hyrbil är väldigt mycket mindre än den normala bilen vi har. Jag slängde lite skedar och sånt där man ändå inte behöver såsom elvispen och ungsformen, i förhoppning om lagom mycket utrymme. Vid lunchtid märkte jag att ja hade slängt en mer änvälbehövlig kastrull, och tvingades koka potatis i en stekpanna. Med mycket krångel och ett beslut om att potatisen måste skäras i mindre bitar för att få plats under vattenytan bubblade den på, låga kanter på mitt kokkärl eller ej. Därefter bestämde jag att jag kan nog slänga allla andra kökssaker också, medan jag tänkte att "stekpannan är det enda vettiga att ta med, den funkar tydligen till det mestaoch tar inte allt för mycket plats imin redantill brädden proppade bil. Det sista smusslet ska packas in idag, möjligen i framsätet eftersom det är det enda utrymmet som fortfarande är relativt tomt. Nu ska jag föra Fredrik in i duschen, så jag utan tjaffs kan packa ner hans rakgrejer i det enda lediga utrymmet därefter -handskfacket. Jag kommer att få stapla kuddar och täcken under min egen stjärt för att ens få dem med mig, så passagerarsätet är inte längre det man drömmer om, trots sina 164cm från topp till tå. Precis som vanligt ser det ut som att familjen taikon är på genomresa när jag flyttar. Det bästa med Fredrik är att det rör honom inte det minsta att hans flickvän samlar på snäckor och kaffekoppar med fina mönster, som givetvis ska med i packningen, oh nej. Det värsta med Fredrik är att han försöker få plats med ett utav våra höns, mitt ibland denna redan för stora packning. Han har testat ut en fågelbur och allt, klappat och klart skulle man kunna säga. Vi får se hur det blirmed allt, imorgon bär det iallafall iväg, halleluja och prisa gud. Önska oss lycka till på vansinnesresan.

Så sant som någon har sagt det, för en morgonstund har visst alltid guld i mund, (förutom för den som vaknar på fel sida, givetvis) har jag märkt lagom så här in i vuxenåren. Och klockan slår tio strax efter jag påbörjar min tredje, och absolut sista, kopp kaffe för dagen. Jag pustar ut och ler i min ensamhet. Jag är tillbaka till mina ensamma mysmorgonstunder, med frukost allena och bloggning i pyjamas till nära inpå lunchtid. Sista dagen är jobbad i fredags, sista veckan på farmen är påbörjad idag (måndag) och första äventyret på en lång lång tid är nu så nära att man nästan kan ta på det (med start lördag).

Vi kom till Australien för tio månader sedan, med en varsin ryggräck proppad till både brädden och höjden, men lämnar destination "farmen" med så bra mycket mer än ni någonsin kan inbilla er. Jag har packning av ett hus med fyra rum och kök som högsta prioritet denna vecka, medan Fredrik tjänar sina sista dollar för en lång tid framöver. Vi har lyckats sälja allt vi har som är av större värde, det vill säga extrabilen, tvn och digitalboxen, jippi. Vi är lika nöjda med dem där extra dollarna i reskassan som Baloo i djungelboken är nöjd med allt som livet ger, så att säga.

Idag sitter jag och funderar på om det är någonting viktigt vi har missat i våran planering angående den framtida resan, med start om exakta 5 dagar. Jag kan inte komma på en enda utebliven detalj. Kanske för att planeringen inte alls är en planering, utan innehåller mest en resrutt och inget mer. Vi kommer kunna ta livet precis som det kommer, inte ha några som helst krav eller tidsplaneringar att följa eller rätta oss efter, bara njuta av att vara tillsamman på denna underbara resa vi valt att göra. Den planerade resrutten är Goondiwindi-Sydney genom inlandet. Från Sydney till Melbourne, hela vägen efter kusten. Melbourne till Adelaide, fortfarande efter kusten. Och sista slutspurten från Adelaide till Perth när den dagen kommer. Ett par månader i bil ungefär, det ska nog räcka för att kunna se det mesta av allt det vackra som Australiens kust erbjuder däremellan. Hoppas jag. Kritvita sandstränder, snorkling i turkosa vatten, papegojor i träden, delfiner i vattenbrynet, ostbricka och kex på en filt vid en solnedgång, med någon du älskar mer än du trodde det var möjligt att älska en annan människa. Lite så ser min framtid ut, och jag klagar inte det minsta över vad jag gör och vem jag är i detta läge. Nej, nu lever vi livet på riktigt. Tänjer alla gränser och njuter lite extra.

Igar hade jag lilltjejen (10 ar) for mig sjalv, da storasyster sov over hos en kompis inne i stan. Vi hade en urmysig dag, med bakning, simning, bradspel i massor och pratstunder i mangder. Vi spelade Wii (baseboll, golf, konstakning, slalom, bowling, frisbee, allt du kan tanka dig tammefan) i flera timmar, sa nu kan jag knappt lyfta en vattenkokare fylld till bradden pa grund utav traningsvark i de stackars armmusklerna. Men det gor ingenting alls, for gardagen var min basta dag som nanny. Utan tvekan. Ingen skrek eller grinade pa hela dagen, vilket far mig att le. Och fundera. Hur kan systrar ga varandra pa nerverna sa otroligt mycket att hela varlden gar under sa fort den befinner sig i samma rum? Hur kan denna trista, jobbiga och svarta varld bli himmelriket sa fort man splittar pa systrarna, om sa bara for en dag? Beror denna eviga fajt, dem emellan, pa uttrakade barn? Beror detta eviga brak pa att dem har trottnat pa att gora ingenting, har ute dar dem bor? Jag minns mitt sommarlov som den basta tiden pa aret, det roligaste veckorna i livet, sa jag blir forvanad over hur dessa tjejer kan hata det sa mycket. Samtidigt vet jag varfor dem hatar det, brakar pa varandra for att ha nagonting att gora, vill tillbaka till skolan sa snabbt som mojligt: det finns inte mycket att underhalla sig med har ute. Inte ett helt sommarlov, iallafall. Det gar att leka pa garden, men det finns ingen att leka med. Det gar att baka, men sen finns det allt for mycket kakor i kylen att nagon masta satta stopp for masstillverkningen. Det gar att aka fyrhjuling, men det ar inte langre intressant, efter 12 ar har ute. Det gar att simma, fiska kraftor, spela spel, pyssla och bygga kojor, men efter 10 veckor av dagar som ser exakt likadana ut kanns till och med det urtrist. Utan vanner att leka med blir livet trakigt och sommarlovet langsamt, den saken ar saker. Harmed lovar jag att mina kommande barn aldrig i hela sitt liv ska behova bo sahar isolerat i fran omvarlden. Nagonsin. Mina barn ska fa njuta av sina sommarlov, precis sa som jag gjorde. Leka med alla sina kompisar, och kanna att dem har den basta tiden i sitt liv nar solen gar ner och dem sitter och viskar hemlisar till varandra i ett talt uppslaget langst bort i tradgården. (For inga smatjejer vagar talta pa egen hand langt hemifran, really).

Sa, jag har fatt klagomal. Igen. "Nar du inte skriver varje dag glommer vi bort att lasa". Sa jag har lovar mig sjalv och darmed ocksa er att borja uppdatera dagligen, sa fort jag kommer i fran det har forbannade och isolerade livet med begransad internettillgang, som inkluderar pest och pina. Ja, det lovar jag er, for en liten smygtitt in i mitt liv kan man behova om man ar en halv varld bort.

Och nu kanns framtiden sa otroligt nara helt plotsligt. Idag (mandag) borjar jag pa slutet och jobbar min sista vecka innan flytten. Fem dagar till hos Halls, ytterligare fem med packning (nar Fredrik jobbar sina fem sista nasta vecka) och sen ar jag sa redo som man bara kan bli. Redo att lamna farmlivet bakom mig for alltid och komma tillbaka till den vanliga stadstjejen som jag alskar att vara. Sa, mycket noga raknat - den 27e januari gar flyttlasset. Pirrigt och fantastiskt underbart.

Nu saljer jag och Fredrik allt vi ager och har (forutom varandra, aven om Fredrik ar bra sugen pa att salja mig och fa lite lugn och ro i stugan for en gangs skull!) pa internet. Tvapparater, digitalboxar, tva bilar, massa skrap och skrammel och varan sang. Istallet inforskaffar vi ett redigt talt (som man spanner fast pa takracket sa man slipper sova pa markniva med ormar och spindlar!) och ett kylskap, infor aventyrsresan som kommer inom kort. Fran farmen, raka vagen ner till Sydney pa ostkusten, vidare till Melbourne, genom Adelaide och slutligen upp till Perth pa andra sidan landet. Mer an sa ar egentligen inte planerat, och vi later det vara sa. Det blir nog bast sa.

Mina (lånade) fina flickor älskar att gå på bio, så här sitter jag ensam igen, medan de skrattar ikapp till löjliga covers av relativt fina orginalsånger i Alvin and the chipmunks, Eftersom tecknade barnfilmer är mitt största hatobjekt så sitter jag istället och svettas utanför Mcdonalds, och slurpar i mig resultatet av McCafes dåliga kaffeförsök. Men lite vattnigt blaskkaffe får man kanske leva med, så länge som McDonalds bjuder på gratis internet, ja lite så tänker jag.

Förmiddagen spenderades i poolen, för det är högsommar och fantastiskt fint väder varje dag. Lite för fint, om du fråga mig. Iallafall om man ska se det ur svettperspektivet. Hur kul är det, egentligen, att gå runt och svettas dygnet runt? Att vara fuktig i hårfästet och torka svetten från nästippen stup i ett? Att tröjan fastnar mot din rygg, klibbar sig fast, fastän du baragått till postlådan? Inte alls kul. Dagtid är väl trots svetten ändå okej, det funkar medelbra att slänga sig i poolen varje halvtimme för nerkylning. Nätterna är däremot hemska, eftersom jag bor i ett ej luftkonditionerat rum. Det är oftast så varmt i rummet att man inte ens kan andas normalt, och dessvärre blir det då att försöka somna. När svetten sakta kryper ner för benen, fastän man ligger spritt språngande naken under takfläkten hatar man klimatet i Australien mer än vad man hatat någonting annat någonsin förut. Om man har tur lyckas man ändå somna vid ettsnåret, eftersom nätterna (tack och lov) är aningen kyligare (36 grader igår natt) än dagarna. Om man har otur vrider man sig i sina svettiga lakan tills solen går upp igen, utan en blund, men med många svurna svordommar.

Med lite tur får man en inbjudan till "tjejkväll" i småflickornas rum, som håller exakta 17 grader dygnet runt. Har man inte sovit ordentligt på grund utav värme på nästan en vecka så tackar man mer än gärna ja till allt som heter "sanning eller konka", sminktävling, hemlighetsavslöjning och godiskrig. Mer än gärna. Så, igår natt hade vi (tre 10-12åringar och jag) kuddkrig hela kvällen, tills vi alla somnade i en stor hög på golvet. När jag kunde försäktamig om att alla småglin sov ordentligt och väldigt hårt smög jag snabbt upp i en säng precis brevid och sov som en ängel hela natten. HAHA. Tjejkväll, hurra!

Gårdagen spenderades i Goondiwindi town pool, med picknick och glass. Lek och mys. Och givetvis allt för många timmar solsken, för idag skriker barnen av smärta så fort man nuddar dem. Faktiskt till och med innan man hinner nudda dem, i förberedelse och kanske varning om att man bör låta bli om man inte vill bli en högt hatad barnflicka. När man tittar på deras solbrända ryggar förstår man varför, och jag har på eget bevåg bestämt att det är slut med solskyddsfaktor 30+ för mina kräftliknande aussie-knattar. Vi införskaffar solskydd 100,och det med baska. Finns det ens att få tag på lagligt? Vi får hoppas så, för att ha samma färg (rosa/röd) på baddräkten som på huden måste vara både pinsamt och smärtsamt.

I nuläge sitter jag på altanen och njuter av nytvättat hår och en kopp jättestarkt (för alla är vi trötta efter åtta timmars simning igår!) kaffe. Och angående håret som är nytvättat och luktar ljuvligt - jag kan med gott samvete sitta kvar här ett tag och just NJUTA, för att få håret rent när man bor här ute på landet är ingen dans på rosor precis. Jag kan förklara: vattnet i duschen är vatten från en lortig och väldigt brun damm, då det tillhör ovanligheten (och dessutom överklassens folk) att pumpa upp vatten från berggrunden i Australien. Folket här ute verkar inte bry sig det minsta över att vattnet stinker kobajs när de duschar, men invandrare som jag är är jag lite missnöjd över just det faktum att det inte finns lika mycket vatten under jord att tillgå här i Australien, som i Sverige. Så, vi duschar i brunt vatten, och dem är nöjda medan jag känner mig lite extra fin i kanten när jag nästan spyr av lukten och suckar åt att behöva tvätta mig med vatten som inte ens är rent. För vad är meningen med att försöka bli ren, om man inte har rent vatten? har jag frågat mig själv (och andra för den delen) många gånger dem senaste sex veckorna... Hur som helst, den extra lilla detaljen med detta är att man inte kan tvätta håret i vattnet från dammen. Inte ens urbefolkningen gör det, så att säga. (Det stinker och blir konstigt, nästan geleaktigt, om man vill trotsa urminnestiders fakta och testa själv) Så, du tar din lilla hink med uppsamlat regnvatten om du önskar en hårtvätt. Och givetvis en kopp. Tvättar håret som vanligt och öser med koppen ur hinken för att skölja skummet bort. Klar. Ren. Det funkar, men det tar sin lilla tid och är besvärligt. På vintern är denna taktik iskall men genomförbar.

Men inte ens nu verkar befolkningen höja ett ögonbryn i förundran eller förvånan. Nej, det här lever dem med, och tycker att rent vatten i duschen/tvättmaskinen/kranen/ är överklass och rena rama lyxen. "Toughen up, Lina" (Var inte så mesig/tuffa till dig) hörde jag hela min första vecka här ute på landet, och visst får man go with the flow och anpassa sig här ute, absolut. Jag badar dagligen i en damm där man inte kan se sin egen hand ens en centimeter under vattenytan, och jag duschar givetvis i lortvatten också. Trots det, jag är inte den där stålbruden än. Hon som älskar livet in the ourback. Jag tycker i ärlighetens namn att det är bisarrt att behöva stinka mögel när man kliver ut ur duschen, jag tycker verkligen det. Med glädje räknar jag nu ner till flytten. 16 simpla (och lortiga) dagar kvar.

Mitt jullov är för denna gång över, och jag är nu tillbaka på plats hos familjen Hall. Två fina flickor och jag, när dem är på humör. Två vansinniga flickor med en vansinnig barnflicka, om vartannat. Jag antar att det är lite så som livet (och jobbet i mitt fall) ska vara - en bergochdalbana mellan himmel och helvete. Den mesta delen av min arbetsdag ligger jag på en luftmadrass och skumpar i vattnet, medan barnen leker "haj äter delfin" med varandra. Jag är solbränd och skriker i smärta så fort något tar mig vänligt på axeln. Trots vattenfast solskyddsfaktor 30+ för barn. Och det är hett. Hett i solen, hett i skuggan, hett på dagen hett på natten, hett under min hud. Det är så varmt att vattnet i dammen har värmts upp till över normal badkarstemperatur och barnen klagar över att vattnet är för varmt. Och det är det. Det är onormalt varmt, och om det inte ens svalkar att bada känns hela poängen med att bada förstörd. Men eftersom att jag får betalt för att säga "Nu nuddade hajen delfinen, du är uppäten" från min position på luftmadrassen antar jag att jag får nöja mig där. För tillfället sitter jag på McCafe och använder gratis wifi för att kunna blogga, samtidigt som jag dricker en kaffe och väntar på att barnen ska komma ut från biografen. Ja, jag lämnade dem ensamma på barnfilmen "Happy feet" eftersom att jag vägrar att betala för en värdelös animerad film om pingviner som sjunger. Självklart efter att ha gått igenom listan med "var tyst under filmen, stäng av mobilen, sitt still hela tiden, bla bla bla bla". Både ansvarigt och oansvarigt på samma gång, så jag antar att det jämnar ut sig. (Mamman gav faktiskt sin tillåtelse innan, så jag är ännu inte på en bad-list) Nu måste jag hämta upp mina kids, stoppa dem i den svinvarma bilen, lyssna på deras gnäll angående föregående faktai över en timme och sen somna under min blöta handduk i min säng inför natten. (Och ja, det är den enda lösningen på hettan när man ska sova. Att slänga på sig en blöt, kall, handduk istället för täcke, för att hålla nere kroppstemperaturen för en kort stund då det inte går ner tilllängre än 30 grader som bäst om nätterna...)

Nyår 2011/2012 blev en fullständig succe, med mer eller mindre förändringar i en allt för planerad plan. Tältning, fiskning och grillning i världens minsta lilla by stod på schemat, och lät för all del ganska mysigt om än inte speciellt nyårsaktigt. Det slutade trots detta i storstad, världens finaste fyrverkerishow i hamnen, högklackat, snorkling, och dessutom en dag på Australiens största vattenpark.

I sista sekund, på självaste nyårsafton faktiskt, susade vi i våran lilla buse till bil iväg mot kusten, med drömmar om sandstrand och turkosa vattenbryn. 6 timmar senare kunde vi med leende på läpparna blicka ut över havets vågor som rullade in. Som jag har saknat sanden mellan mina tår. Som jag har saknat lukten av tång och saltvaten. Som jag har saknat fullproppade strandpromanader.

Eftersom klockan redan hunnit blivit ganska mycket när vi kom fram till Brisbane checkade vi snabbt in, bytte om till finklänningen på en parkering och slängde på klackskor och slips i farten, påväg ner mot hamnen. Restaurangbesök med utsikt över vattnet, där båtarna lade till eller lättade ankar om vartannat. Folkmassor med spänning och förväntan i blicken. Gästlistor, finklädda människor, skål här, skål där, hurra. Vi promenerade i drottningsparken när skymningen smög sig på, lyssnade på livemusik som ekade perfekt mellan klipporna från andra sidan hamnen när klockan närmade sig tolvslaget. Mitt på en gågata klev jag med den sylvassa klacken på en vilsen orm, som snabbt kastade sig upp mot mitt ben och skrämde livet ur både mig och resterande folk på samma gata. Människor i restaurangen brevid, med glasvägg ut mot gatan, slickade sina nyårsvackra ansikten mot rutan för att se stadsslingraren som förvånat oss alla och slingrat sitt kalla skinn mot mitt smalben i ilska. Inget bett, allting gott. Jag tror dock inte någon någonsin varit så nära en giftorm i det fria förut utan att ha blivit biten. Jag spillde ut Fredriks kaffe i ett vålsamt sving när jag insåg att en orm slingrade över min fot, men Fredrik var bara glad över att vi inte behövde spendera nyårsafton på akuten.

Vi vandrade med folkströmmen över bron, nådda andra sidan hamnen (South bank parkland) och insåg att vi hamnat mitt i mittpunkten och därmed också nedräkningen till fyrverkerishowen som lockade miljoner (till antal) människor varje ny invigning av varje nytt år. Fyrverkerishowen som pågick i minst 20 oavbrutna minuter var de finaste (och förmodligen mest påkostade) jag sett under mina 22 år. Även fast mina fötter hade domnat av i mina high heels redan innan tolvslaget så var jag glad i hjärtat och pirrig i magen. Jag fnittrade hela promenaden hem, av lycka och av upprymdhet. Av tanken på att 2012 skulle bli ett fantastiskt år. Av tanken på att vi inom kort skulle kunna flytta tillbaka ut till kusten och livet, folket, staden, rörelsen igen. Av tanken på att jag hade världens finaste man vid min sida, i min hand, i mitt liv. Och konstigt nog också på grund utav tanken på att det var myggfritt på kusten, i skillnad till kryllet av insekter (både krälande, krypande och flygande) på landet.

Vi spenderade två dagar till utmed kusten. En dag på fantastiska Stradbroke Island (goggla den ön) där vi snorklade i turkosa vatten från morgon till kväll. Jag fick äntligen använda mina sprillans nya simfötter, cyklop och snorkel från Mares, och det var fantastiskt. Vi simmade runt och lekte i vågorna som små fiskar, lika spända på äventyr som barn är förväntansfulla på julaftonens morgon. Vi testade flera fina stränder runt hela ön, och vid dagens slut var både tår och fingrar minst sagt russinliknande. Dagen efter spenderade vi i vattenparken, utanför Brisbane, vid namn Wet and wild. Det var vattenruschekanor I hundratals, människor i tusentals och leenden i miljontals. Det var ett paradis för vuxna, så jag bara undrar vilken himmel barnen befann sig i. Kanske hade vi lika roligt som barnen vi såg, kanske hade vi till och med roligare. Det var givetvis köer som vissa varade i tmmar. Enligt mig var det trots allt värt det, enligt Fredrik mindre värt, eftersom han beslutade sig för att "nästa gång vi är där" ska han köpa plastringarna av småungarna för tio dollar styck när dem är påväg upp i trappan, istället för att köa för en egen ring att åka i. Alla har vi våra metoder, o ja. Efter ännu en dag med russinfingrar tuffade vi hemåt igen. Bort från havet, hem mot myggen. Den dagen började jag räkna ner till att vi flyttar tillbaka ut mot kusten. Exakt den 28e januari är vi på resande fot igen. Hurra.

Fredrik avslutade sitt 2011 med en polisutredning, tro det eller ej. (Jag slutade mitt minst lika våldsamt, men det får ni höra om i senare inlägg) Dagen innan nyår, när vi var påväg hem från mataffären, körde en polisbil upp bakom oss med blåljus och sirener. Fredrik kunde inte se någonting som han hade gjort fel, så vi fortsatte köra, svängde lite in mot kanten för att polisbilen skulle kunna komma förbi och ta upp jakten med den han verkligen jagade. När han inte körde om fastän det fanns plats för en extra bil i sidled med stor marginal började Fredrik fatta vinken och stannade därmed bilen. Jag hoppades i den stunden att polisen skulle köra om oss, men istället stannade den hastigt strax bakom oss. En kvinnlig polis klev raskt ur och bad Fredrik göra detsamma. "What's your name sir?", "I need your license sir." "Why is your car not registered sir?", "Have you been drinking alkohol sir?" och "Is this really your car sir?" följde. Fredrik svarade nervöst. Jo, jag är nykter, nej du kan inte få mitt körkort för det har inte kommit med posten än, och jo, bilen är registrerad på mig men i en annan delstat tyvärr, och ja jag har ett ägarbevis i handskfacket. Efter ett alkoholtest och massa papper påskrivna önskade hos oss gott nytt år och bad Fredrik sätta igång lamporna på bilen innan han åkte vidare, eftersom de var mörkt och det hade varit anledningen till att hon stoppade oss från början. (Lamporna på bilen startas inte automatiskt här som på svenska bilar, så han hade helt enkelt glömt att sätta igång dem när vi åkte ifrån affären strax innan). Att han sedan hade ett sprillans nytt australiensiskt körkort påväg på posten gjorde inte saken bättre, för hela historian om försenat körkort, bil registrerad på andra sidan landet och nytt bilköp lät som en stor fet lögn även om de var en ren och klar sanning. Hon valde att utreda körkortsfrågan senare genom polisens databas. Fredrik pustade ut och vi åkte hem. Att han stoppades tre gånger till på de två kommande dagarna i alkoholkontroller var bara komiskt och lite löjligt men ack så sant.