linaschultzberg

I väntan på Fredrik och regn dansade jag regndansen ute i trädgården. När jag tröttnade gick jag in och gjorde en smörgås som slungade mig 10 år tillbaka i tiden. Året blev 2001 och jag satt 12 år gammal på kökssoffan i min pappas kök, med en micro-macka framför mig. Mumsande. Smaskade. Detta eviga smackande. Micro-mackor (denna gång gjord i smörgåsgrill i saknad av micro!) med vitlökssalt har en otroligt underlig verkan på mig, det måste jag säga.. Denna resa bakåt i tiden hade aldrig tett sig så, om jag inte hade valt att slänga på lite vitlökssalt på brödet, innan jag värmde micro-mackan i smörgåsgrillen. Vitlökssaltat, myten, legenden, så att säga. Alla de frukostar jag ätit i min pappas kök har tydligten satt sina tydliga spår, o ja. Jag hällde ut resterande salt som fanns kvar i burken i papperskorgen, för att slippa längta hem, om jag vid senare tillfälle skulle få för mig att jag är sugen på micro-macka med vitlökssalt.

Efter att jag slängt ut saltet och därmed förstört smaksättningen på våran middag diskade jag. Genom fönstret ser jag plötsligt hur det gegnar, det bara öser ner. Öser som aldrig förr. Har gud för första gången på 22 år svarat på mina böner? Jag rusar ut genom dörren för att skynda mig att plocka in filtar och kuddar från gräsmattan där jag tidigare på dagen solbadat i min ensamhet och nakenhet. (Inte helt naken! Herregud vi har ju grannar! Om än väldigt långt borta!) Stannar blixtsnabbt, halvvägs igenom i ett gigantiskt språng nerför farstun, och inser att gud som så många gånger förr har struntat i mig och mina önskningar. Tänker att han kanske inte hör mig nu, när jag bor så långt borta. Tänker att Australien lär väl också ha en gud? Tänker att han kanske inte förstår svenska, guden som härskar här i krokarna. Tänker att gud lyssnar nog inte på folk som inte ber regelbundet utan bara i nöd. Sånna som jag. "Jag har nog aldrig varit så riktigt bortglömd" som allas våran Orup brukade säga. Jag inser att det inte regnar. Inte ens duggar. Jag undrar lite snabbt vem som har flyttat vattenspridaren såpass långt till höger att jag kan se vattnet genom köksfönstret. Jag är arg på gud för att han lurade mig med fusk-regn, men samtidigt lite glad. Kanske är det "han där ovan" ändå, som räddat mig ifrån att orsaka ännu en översvämmning på gräsmattan?

Vinter (faktiskt!), solgassa och döhetta. Jag storknar på den oglasade (tack gode gud!) altanen och dricker min för dagen hundrafemte liter vatten. Fräknar på näsan, hej och välkomna! För att sammanfatta denna torsdagseftermiddag kort. (Förmiddagen bestod av andra bullar minnsan. Jobbigare och svettigare bullar. Den beskrivs bäst genom att säga aj och suck. Jag krattade ända tills jag fick skavsår i båda händerna och vattnade potatisen tills, ja, tills den inte såg törstig ut längre. Sisådär 10minuter skulle jag höfta på. Krattningen var dock evig. Men ack så glad min gräsmatta är nu. En lyckans ost). Nu hoppas jag att det blir oväder och dunder snart, så jag slipper vattna allt, allt som jag vill ska överleva torkan iallafall, varje dag. Men nej, tittar jag upp mot den stora blå så verkar den inte riktigt vara med på noterna. Vitt jag vet så har den varit klarblå sen i april. Australien slutar aldrig att förvåna mig. (Jag menar, hej, hur många länder har molnlös, blå himmel i fem månader i sträck!?)

Det här var egentligen ingenting jag tänkte berätta, för det som snart kommer att printas ner i bloggen var egentligen inte jätteviktigt och superskoj, utöver att jag trivdes väldigt bra. Men låt höras. Lördagseftermiddagen/kvällen/natten spenderade jag med mina favoritungar: Nyah, Keely och Wyhley (och några fler kids, som deffinitivt inte är favoriter, men ändå helt okej!) Vi matade deras baby-strutsar med party-pajer, testade den nya milkshake-maskinen och dansade vilt till någon kids-song-CD i sovrummet. Vi skrattade ikapp till Fredriks påhittade Sverige- historier om polarbjörnar och jultomtar. Vi somnade nästan på den stora, lurviga mattan framför Tv'n och sedan ställde vi alla upp i en tandborstningstävling. 4åriga Keely vann, för hon borstadetvå gånger! En gång i smyg. Alla barnen stod på kö efter varandra, log brett och sa samtidigt som dem blåste en stor pust i mitt ansikte "smell my breath, Lina". Jag höll för andan så att jag inte kände lukten (utifall om någon hade borstat slarvigt) men sa ändå "good job brushing your teeth, kid" . Till alla. Tills kön med nyborstade knottar hade sprungit förbi. Lördagens barnvaktnng var inte speciellt ansträngande alls, barnen hade en fun night, och jag somnade i soffan efter att barnen och Fredrik hade börjat snarka i sovrummet. Sov tillhalv fem på morgonen och körde sedan hem. Easy peasy, done deal.

Jag fick en förfrågan om att komma tillbaka och ta hand om knottarna igen, på onsdagen. Igår. Det är gårdagen som ger mig anledning att berätta om lördagen. Igår när jag anlände kom mamma Peta springande, skrattandes, så mycket att hon knappt andades. Ville ivrigt berätta om vad som sagts vid frukostbordet dagen efter att vi hade haft barnvaktnings-kvällen sist. Citerar Peta, undviker att skriva med skrattanfallen som återkom genom hela berättelsen. "And at the table on sunday morning Wyhley said: Mum, guess what, our other mum, she lets us, bla bla bla bla bla... can you belive, he said "our other mum" when he talked about you, mohahhahaha, he really cracked me up, how fun, good impression, hahaahahhaha, and you have known him for a day!" Där ser ni! Deras andra mamma - det vill säga jag - såg till att dem hade en kul kväll. Så kul att dem började kalla mig mamma. Antingen tror dem att allla kvinnor som tar hand om dem, stoppar om dem och pussar dem i pannan när dem ska sova är deras mammor, eller så ville dem bara ha mig som en extra-mamma efter allt stoj och skoj! Vilket som, både och ger starka signaler på att jag har mer jobb hos dem familjen i framtiden. Under onsdagseftermiddagen framkom också det lilla missförståndet om "Linas pappa". Jag funderade länge och mycket noggrant om varför de tjatade så om min pappa stup i ett, hela onsdagen igenom, fastän dem inte kände honom och aldrig hade träffat honom. "Kan vi rita din pappa i båten, gillar din papppa milkshake, skjutsade din pappa hit dig idag?" med mera och flera. Strax innan jag skulle gå hem brast jag ut i veckans största skratt, samtidigt som jag och Peta fattade vinken om "min pappa"-tjatet. Lyssna här. Noga. Keely: "I don't want you to leave, ever! Can we buy another bunk bed and you and I can share room?" Peta: "No she need to go back to her house, and live with Fred, you know Fred." Keely: "Well, maybe her daddy can move in her too?". Hahahaha! THAT really cracked ME up. Fråga mig inte vad som gav dem intrycket utav att Fredrik är min pappa, och jag hans dotter. Ansvaret över tandborstningen och Fredriks mörka tonläge i godnattsagorna kanske.

Idag åkte vi til staden, för det är vad man gör om helgen. Det sorgligaste med att vara direktimporterad från Sverige, och har hunnit leva loppan i bland annat kaffestaden Stockholm, är att kaffet här är nästintill obefintligt. Det som kallas kaffe smakar inte kaffe, utam skit. När jag påstår att kaffet från McDonalds är det godaste kaffet i trakten känns det som att vi har dragit det lite för långt. Som att vi borde flytta tillbaka in i civilisationen, där man kan ta en kaffebeställning och sedan servera den utan att skämmas. Ibland vet jag inte varför jag är här.

På vägen hem, efter en kopp uselt kaffeblask, var det kolsvart. Tiden då kängrua härjar som bäst. Vi lade hastigjeten lågt, för aäkerhets skull. Fredrik påstår att han kör saktare för atthan tänker på miljon iförata hand, men jag vet attäven han har respekt för Australiens väglag vid kvällstid. Max 95 hela vägen. Likförbannat lyckas vi. Fredrik ställer sig på bromsen och jag slår pannan i frampanelen. Det smäller till rejält under bilen sekunden efter att en känguru springer fram framför oss. Ett jättelikt gupp, som om vi skulle ha kört över något riktigt stort. Sagt och gjort, vi har kört ihjäl våran första kängru. Att vi har klarat oss i fem månader utan att köra på en enda är för andara osannolikt, medan vi höll tummarna och hoppades att vi aldrig skulle behöva göra det. Någonsin. Vi hade inte turen med oss denna gång. Vi stannar bilen några meter fram, betraktar skadorna på vänster kofångare och går sedan för att kolla till kängrun, se till så att den inte ligger efter vägen och lider av skador. Stendöd. Jag blir ledsen, av någon anledning mer ledsen än jag hade trott. Jag ser någonting ligga längre bak på vägen och ber Fredrik köra dit så vi kan kolla vad det är. Det är ett ben, bekräftar Fredrik. Ett kängruben som slitits av. Jag är inte så säker. Vi kör fram. Det är inget ben. Det är en kängrubebis. Död. Jätttedöd. Blodig. Måste ha flugit väldigt långt när den slungades ur mamma kängrus pung. (Inge snusk nu, den som sitter på magen på kängrumammor!) Nu börjar jag nästan att grina. Minikängrun som ligger framför oss och är lika stor som en PET flaska fick bara några ynka dagar livet. Tills mamma kängru tog sig ett skutt ut i vägen en fredagskväll. Då vi åkte hem. Hela vägen hem är underlig. Jag har en underlig känsla i magen. Känner mig som en mördare. Snyftar till. Somnar i sätet efter en stund. Snyftandes.

Väl hemma på farmen tycler Fredrik att vi ska svänga förbi grisarna och kolla hur dem mår, nu när mamma gris är gravid och allt. När vi svänger in och stannar bilen märker vi att vi inte längre har tre grisar i hagen, utan tio. Sju små, nyfödda rackare, piper i kör. Trängs i en stor hög, försöker komma åt maten, försöker klamra sig fast vid mamma gris (Även kallad "Gris-gris" på grund utav Fredriks dåliga fantasi!!!!), när syskonen puttas. Några så otroligt vackra kultingar. Ljusrosa och lena som silke. Små, små, små trynen, helt skrynkliga. Åh, vilken lycka. Vi får lyfta upp vissa små knyten, som hamnat på fel sida om mamman sin, för att visa den vägen till maten och värmen. Ser till att alla får sig lite mat och mys. Dem äter och sover om vartannat. Jag ler. Mamma gris är tacksam när Fredrik hjälper henne att lägga sig till rätta i sitt för dagen nybyggda revir och näste. Nöffar tack för all hjälp när vi vandrar hem med en varsin grisunge under armen. Nej, det där var lögn. Vi stal ingen, även om jag gärna hade haft en liten griseknoa i famnen ikväll. Även den lika stor som en PET flaska. Lika liten som en PET flaska. Det är underligt hur liv kommer och går här på jorden. Vi såg två liv slockna illa kvickt, medan sju andra liv precis påbörjades. Jag antar att det är aå livet fungerar. Död och födsel. Slockna och tändas. Ikväll är jag ledsen och glad i samma stund. E herrans blandning av känslor. Godnatt.

Mr Fredrik i komradion, strax innan lunch: "Mayday, mayday, Lina, hör du mig? Är du där? Ta en fyrhjuling och susa ner till betesmarkerna bortanför landningsbanan så fort du kan! Lammen han rymt, vi måste valla tillbaka dem in i hagen! Skynda dig, jag håller ett öga på dem tills du är här". Jag åkte så fort att jag fick tårar i ögonen. Allt för mina lamm. Och min panikslagna prins.

Jag har väntat på denna dag, ack som jag har väntat. Och fruktat. Fruktat att dagen, då jag vrider igång vattenkranen och endast ett littet fnysljud kommer ur den, skulle komma. Nu är den här. Vattnet är slut. Torka och svält. Kranen gav mig några deciliter innan den bestämt fnös till och slutade rinna. Vad gör vi nu? Vad dricker vi nu? När kommer det regna och fylla upp våran vattentank? Ska jag inte dricka vatten tills den dagen då regnet faktiskt faller igen? Och när det väl kommit en skvätt, ska jag dricka väldigt pyttesmå mängder då, för att förebygga återkommande fnysljud ur kranen som annars skvalpar glatt? Kaotiskt läge när jag och Fredrik brottas på vardagsrumsgolvet, för att göra upp om vem som verkligen är mest törstig i nuläge, och därmed får första klunken på flaskan som står färdigfylld i kylskåpet. Hade det inte varit så förbannat varmt i vårat hus ikväll så hade jag kunnat överleva iallafall några veckor till utan vatten, men så flitigt som Fredrik eldar i braskaminen så vet jag inte om jag ens klarar fem minuter till utan en klunk eller två. När han i morgon bitti upptäcker att någon har druckit upp allt vatten medan han sussade sött kommer han få skylla sig själv över att han försökte överhetta vårat hus med hjälp utav gummiträ. (Vilket är det vi faktiskt eldar med, inge björkved i sikte här, nej nej). Nu måste jag fortsätta att fajtas för min rätt till störst delen vatten ur den kvarvarande mängden i kylen. So long.

Kvällens skratt framkallades utav följande fakta: Staden där jag växte upp och spenderade mina första 20 år (nästan), Borlänge stad, är mindre till yta än våran farms ägor. Inte staden, för vi har knappt någon. Farmen. Bara farmen. Borlänge är 3435 hektar. Sherwood (döpt efter Robin Hood, fast ingen vet varför - jag menar - man tar knappast från de rika och ger till de fattiga här i farmvärlden!) är 4600 hektar. Mannen som ägen dessa 4600 hektar är säkerligem både stolt och rik. Även fast han inte delar med sig speciellt givmilt av sina rikedomar är vi lyckliga, för här i Sherwood lever vi luftigt. Har en stor gård att leka på, så att säga. I sherwood bor det 0,0004 personer per hektar. Med det menas Fredrik, jag, Ray och Ann-marie. Totalt fyra människodjur. I borlänge bor det dryga 12 personer på samma yta. Trångt kan man tycka. Men för den delen så har vi ju inget köpcenter. Inte ens en ynka butik, faktiskt. Bara en bensinstation som slog igen dörrarna för sista gången för 50 år sedan. Luftigt, som sagt.

Den som berättade för mig att brunormen inte härjar omkring den här tiden på året ljuger, för idag såg jag en. Å ena sidan död, delad i mitten, efter att Fredrik råkat köra över den med grävmaskinen, men ändå. Å andra sidan, ändå en brunorm, som levde loppan på gräsmattan, kort innan. Dödsångesten kom tillbaka, så jag bestämde mig för att gå in och koka kaffe istället för att stampa runt i gräset för att måla huset. Och nu är jag här. Det blåser storm ute, så lik bra var det. Eftersom att väggarna i husen enligt Australiens arkitektur bara är en tiondels tjocklek av vad svenska ytterväggar är (på grund utav klimatet) så låter det som att det blåser minst lika mycket storm här inne. Om våra fönster inte blåser bort idag så ska jag köpa något fint och ställa i dem till helgen. På brädan, givetvis. Inte i fönstret. För övrigt, fönster här består bara av en ytterst tunn och vek glasskiva, inte alls som våra maffiga, med dubbla glas och persienn i mitten. Nej nej. Detta betyder att persiennen sitter utanför glaset, men innuti huset, för den som äger en persienn. Där jag jobbar finns det hundratals. Att damma svajiga persienner är inget Lina-göra precis. Efter fem minuter var jag så frustrerad att jag funderade på att säg upp mig och åka hem till Sverige. Sen ryckte jag mig själv i kragen och dammade persienner ytterligare sex timmar. Jag avslutade gårdagen med att mata grisarna med päron. Det tycker jag att mamma gris är värd. Hon blir mamma denna vecka, förhoppningsvis. Då ska jag äntligen få mig en efterlängtad hund. Kind of "hund" iallafall. Nöff nöff. Hoppas "hunden" inte äter upp min nya kuddar och filtar. Det vore förargligt, som mormor skulle ha uttryck det. Minst sagt. Trots att dem var på rea.

Ända sedan jag flyttade till Australien har jag varit livrädd för att bli biten av en orm. Om man blir biten av den giftigaste, brunormen, dör man inom en timme om man inte får motgiftet. Om man andas i normaltempo och behåller pulsen normal så blodet pumpar lagom fort, vill säga. Andas man fortare och låter pulsen stiga över normalgränsen går det fortare än man ens hinner säga "brunorm". Nästan iallafall. När jag fick den här informationen på en in-case-of-emergency-kurs var jag på väg till flygplatsen igen, i ovilja över att behöva leva i skräck under hela min vistelse här. Som att få ett dödsbesked visste jag att jag skulle dö, men den turen jag har med mig 500 dagar om året. Jag var minst lika rädd för spindlar, dödliga som odödllig. Jag visste inte vilka som var vilka, för att vara ärlig. Kände att det var onödigt att lära sig vilka som var farliga och vilka som var husdjur. Jag bestämde mig för att förakta dem alla, vända ryggen mot dem alla. Jag lovade Fredriks mamma, Kerstin, att skaka skorna ordentligt varje gång innan jag satte på mig dem, ifall det skulle ligga någon spindel och trycka nere i tån. Jag skakade och skakade, våldsamt, hela första veckan. Under följande tre veckor skakade jag sporadiskt, ett lite mer lättsamt skak, ungefär varannan gång. Efter fyra månader kom jag plötsligt på att jag inte hade skakat skorna på hela tre månader. En enda gång. Jag gick raskt iväg och skakade ett gäng skor i hallen. Sen glömde jag bort det igen. Nu var det fler än tre månader sedan jag först glömde skak-regeln, och jag lever än. Australienare är minst nervösa, slänger med handen och säger "äh, baby, det är ingen fara" fast det betyder livsfara ibland. Tydligen blir man bara sjukt sjuk av de flesta spindlar, man dör inte av så många arter, men det vore ändå skönt att inte bli dödligt sjuk, trots att det är en garanti på att man blir frisk igen. Tycker jag. Så, ormarna hotade mig mer, enkelt sagt. Nu är det vinter pch 25 grader varmt, men tydligen duger inte det för ormarna. Det är för kallt, så dem har gått i ide. Ja trodde brunbjörn i snöiga sverige gick i ide, men det är tydligen fler som följer samma spår. Hur som helst, om en månad börjar sommarhalvåret. Men tanke på att vi har mer än en timmes vild ambulansfärd till närmsta sjukhus OCH till råga på det bor mitt i en skog (ormnäste x1000!) närmar sig döden, sakta men säkert. Trodde jag. Tills idag. Räddningen är nära. Och kvick. Bor man såhär lantligt som jag gör får man specialbehandling. Minst sagt. Ringer jag SOS efter ett ormbett (eller något annat allvarligt, som hjärtattack eller spindelbett) skickas en specialambulans. Ett ambulansflygplan. Jag har hört en del om Australiens flygdoktorer, åh jo, men kunde aldrig för mitt liv tänka mig att jag skulle hamna så helskotta snett i landet att det skulle röra sig om mig och akutflygplan. Det finns en doktor-flygbas relativt nära (5 mil) så inom några minuter efter mitt nödrop kommer det landa ett flyg på min gård. Skön information och skön service. Så slipper vi lantbor dö utan vidare, för att ambulanserna inte hann fram inom tidsramen. Jag fick även förklaringen till varför det finns landningsbanor titt som tätt, ungefär varje kvadratmil, i detta område: det finns mycket brunorm i trakterna. Landningsbanorna behövs. Betryggande eller ej, jag vet inte riktigt längre. Skratta eller gråta. Jag behöver iallafall inte oroa mig längre. Nu är det country-style-living som står högst upp på listan. Hell yeeeeeeah (eller nått!)

Pyssel som i att gräva upp halva tomten med grävmaskin och fylla i med grus istället. Pyssel som i att kratta löv. Pyssel som i att bädda rena lakan i sängen. Pyssel som i att planera framtiden. (Ja, damer och herrar, den ser för tillfället mycket ljus ut). Sen pysslade vi inte mer utan bestämde oss för att njuta av resterande söndag. För det är det söndagar är till för, egentligen. Vi åkte som tidigare lovat på fyrhjuling-safari i Australiens vildmark, och visst var den vild, min fyrhjulingstur. Vildheten kanske berodde på att jag förlorade lottningen och därmed fick lov att kämpa mig fram med fyrhjulingen utan bromsar. Till viss del också på vildmarken. Jag körde rakt igenom en flock med vilt hoppande kängrus, och aldrig i livet har jag varit så nära djuren i naturen, utanför bilens dörrar. Aningen rädd, aningen exalterad! Vii susade fram över farmarens ägor, (som för övrigt sträcker sig flera mil åt alla håll), genom hage efter hage, genom grind efter grind, på smala små och röda grusvägar, över stora tomma fält, genom skog och djungel. Jag blev till och med tvingad att klättra upp för ett berg med fyrhjulingen, och oj oj oj vad jag svor på vägen ner, när jag påmindes om mina bromsars kapacitet. Och skrek. Denna gång bara rädd, inte exalterad alls. Vi upptäckte några få vattenhål i ödemarken, och en hel del gröna mini-papegojor. Vi hittade ett gammalt läger med hyddor och eldstad, och där satt jag förundrad och funderade på vem sjutton som hade slagit läger där. Där av alla ställen. Förmodligen någon som ville leva ensam, för det var verkligen in the outback, så att säga... Jag knäppte mina händer och hoppades att benresterna som låg där och skräpade tillhörde ett föredetta djur och ingenting annat. Mitt på en kulle gjorde vi ett fynd i mina ögon: en gammal, rostig plåtlåda med handtag och lock. Funderande spännen framtill och riktigt fin/antik pryl. Jag var nöjd. Mer än nöjd. Börjsde fantisera om vad den kunde användas till. Jag trodde det var någons verktygslåda, som kanska hade blivit bortglömd där, sedan sisådär 100 år tillbaka. På sidan var det stämplat "40mm MK55" med gul text, så Fredrik var snabb på noterna och rättade mig angående min verktygslåde-tanke. Det är en låda för ammunition. Kanske inte sådana lådor vi förvarar våran ammunition till våra vapen i nu för tiden, men absolut för länge sen. Jag tyckte den var fin, så jag tvingade Fredrik att spänna fast den på min fyrhjuling så jag kunde ta den med oss hem. And we did. Nu står den i vardagsrummet, med veckotidningar om inredning i. Om tidningarna hade förstått vad dem förvarades i hade dem blivit stolta. Dem är ju ändå inredningstidningar. Dem förstår sig på sånt som andra kallar kraffs av andra. Och den där plåtlådan för ammunition är nu en del av min inredning. Kraffsig eller ej. Vi googlade för övrigt på 40mm MK55" för att se vilken sorts ammunition som rymts där i, innan jag lade beslag på den, och det var inte några småsaker precis. Jag förstår plötsligt varför det stod att det hade varit "nio stycken" där i, trots sin medelstora verktygslåde-storlek.. Fler hade omöjligt fått plats! (För den som egentligen inte ville veta, eller för den som bara inte orkar googla, det var en jättestor kulspruta, så stor att den står på stativ/ben!) Efter att mina fortfarande stadsvana händer hade vecklat flera onda blåsor i handflatorna åkte vi hem. Fort. Vinden blåste i mitt hår. När vi kom hem visste jag inte ens om jag fortfarande hade några kläder på mig eller inte, med tanke på antalet grenar som hade slitit i mina kläder nerför sista branten. Weeeeewhoooo! (25km/h, givetvis). Tack för idag. Brum brum.

Hör och häpna! Idag, när jag som bäst höll på att måla huset, började någon spela dragspel högt och tydligt, precis runt husknuten. En visa som jag bestämt kände igen, även om jag inte riktigt kunde placera det. Sen tänkte jag, "hur många spelar dragspel på min gård." och förstod ganska snabbt att det var min musikspelare som stod för skönsången. Det finns inget som får mig att skratta så hjärtligt som äppelbo gånglåt mitt i vintern i Australiens land. Den välkända och eländiga midsommarlåten, som har spelats varje år, varje midsommar och av varje spelman i trång folkdräkt. Jag kunde inte för mitt liv förstå varför äppelbo gånglåt hade hamnat i min spellista döpt "Australien". Sen fick jag svaret. Det är Fredriks favoritlåt. Nej, skämt och sido, han hade lagt den där för att spela in den på våran svenska kompis i Australien, miss Mias, telefonsvarare på midsommar. Vilket jag faktiskt minnsatt vi gjorde, nu i efterhand. Och där blev äppelbo gånglåt kvar, så idag fick jag mig ett rejält skratt. Den gjorde mig så glad att jag började dansa midsommardans för mig själv i köket, medan den trallade vidare. (ps, ingen trallar i äppelbo gånglåt, det är äkta spelmansmusik från Dalarna, och då trallar man inte, minnsan). Hör sen. Detta fick mig att tänka på vad ni i Sverige gör denna sommar, och hur eran midsommar, med denna låt, var. Den fick mig också att göra ett löfte med mig själv. Lyder: ingen mer midsommar utomlands. Jag kan spendera alla mina resterande dagar utanför Sverige, bara jag får midsommarafton på hemmaplan. Löfte.

Något mer som gjorde mig glad idag, utöver äppelbovisan, var mitt nya fritidsintresse. Fyrhjuling. Eftersom vi har ett okänt antal fyrhjulingar stående här passade jag på att låna en, och utforska närområdet. Det började dock annorlunda. "Ska jag starta den åt dig, så du kan köra hem?" frågade mr Fredrik. "Jag kan själv" testade jag. Men jag kunde inte ens hitta en växel som tog mig framåt. Eller bakåt, för den delen. Fredrik visade mig lite snabbt att "man måste faktiskt trycka här för att få ur neutralen, bla bla bla bla, lyssnar du, lina, hoho?" jag lyssnade delvis. Tittade på resterande knappar delvis. "Jaja, jag fattar, nu åker jag hem" sa jag. Bara hem, ingen annan stans, för det är farligt, enligt honom. Bla bla bla. "Kör inte fortare än 25km/h och använd bara ettan och tvåans växel" lyckönskade Fredrik oroligt. "Hur många växlar finns det?" frågade jag och susade utan att vänta på svaret iväg. Inte i 25. Inte på tvåan. Wiiiihooooooo. Sen vände jag om för att hämta en hjälm, när jag märkte att jag nog inte skulle hålla varken 25-gränsen eller körsträckan som jag blivit tilldelad! Wihooooo. Jag upptäckte att den hade fem växlar, och att den går långt över 25. Imorgon är jag ledig. Kanske borde jag smyga upp innan Fredrik vaknar och åka på äventyr ensam, lagom långt äventyr för att hinna hem innan han misstänker något, så han slipper oroa sig. Annars får han ta sig en egen leksak, så kanske vi kan åka på picknick tillsammans. I 25 km/h. Tjoho!

Härmed meddelas det och ni att jag inte avslutar bloggen, trots omständigheterna. Ansökan om att avsluta bloggen fick avslag, utan ytterligare förklaringar och skäl. Tydligen. Jag antar att jag inte fick "ytterligare förklaringar och skäl" på grund utav pappa inte hade tid att skriva ut dom. Förklaringarna och skälen. Men hur som helst. Back on track. Idag fick jag min första lön, sedan jag flyttade till farmen, så nu ska jag strosa ner på staden och shoppa loss! Eller skulle ha gjort, om det hade funnits en stad, och om "strosen" till stan hade varit kortare än 9 mil sisådär. Det finns i och för sig en liten hörnbutik i närheten. 4 mil härifrån. Good enough. "Om man glömmer köpa mjölk eller bröd eller så, när man är i stan" säger grannarna. Aldrig i hela ljuva livet att jag skulle åka 8mil tur och retur, på grusväg, för en liter mjölk. Eller en limpa. 1. Det är grusväg de första fem milen härifrån=inte en lek. 2. Det är inte säkert att det är öppet när man väl kommer dit ändå, fastän det är inom öppettidernas tider. Landsbutikerna stänger när de känner för att stänga, och när det ändå inte kommer så många kunder.. Jag begriper inte varför dem ens besvärar sig med att öppna, för ärligt, kommer det någonsin någon? Och vad räknas som "för lite folk" för att kunna stänga igen för dagen? 1, 2, 5? Jag tvivlar på att det ens kommer in fem kunder om dagen. Låt mig förtydliga: fem kunder skulle betyda 1/4 av alla människor som bor inom en 5 mils radie. Och inte kan väl 1/4 av byn ha glömt mjölken i stan? Varje dag?! Nej. Inte möjligt. 3. Om man kommer för sent (alltså inte försv av alla) är brödet ändå slut, så får man nöja sig med någonting annat ur deras generösa sortiment: mjölk, ägg, smör, kex, ketchup eller bindor (vilket man ändå inte kan äta), fastän man åkte dem där förbaskade 4 milen för brödet som man glömde köpa i stan. Jag undrar vad Fredrik skulle säga om han öppnade lunchlådan en dag och hittade 50 små kex med smör och ost på, istället för en stor och mumsig tonfiskröra-macka. Sjävlvklart med en lapp nerstoppad, för attförklara situationen. "Brödet var slut på våran corner shop, men, var glad över att dem hade kex, anars hade din lunch blivit än mer chockerande: bindor med smör och ost. Enjoy." Mitt råd lyder: stäng våran corner shop. Ni gör min ingen tjänst. Storhandling 1 gång i veckan, välkommen in i mitt liv. Välkommen. Varmt välkommen. Verkligen.

På tal om tonfiskmackor, igår märkte jag att jag hade mixat och trixat så mycket i köket att jag hade råkat ge mig själv Fredriks tonfisk-lunch, och Fredrik min ost-och-gurk-lunch. På bröd, givetvis. (För vi handlar på storaffären, där det alltid finns bröd i hyllorna, så man slipper alternativa alternativ när brödet är slut!) Eftersom jag inte är så förtjust i tonfisk efter att ha sett ett fiskeprogram (av misstag- dosan var tillfälligt försvunnen) om just tonfisk, så bestämde jag mig för att dela med mig av min lunch till någon som uppskattar den mer. Nej, inte Fredrik. Mina go-grisar. Grisarna äter direkt ur handen. Gulligt tyckte jag, tills att jag såg deras tänder. (Underligt att jag inte har sett dem förut, dem är ju ändå ganska stora och synliga!!!) Mums vad dem smaskade i sig Fredriks tonfisk. Blev helt uppspelta, sprang runt, knuffade varandra, slickade på gallret, och skrek om mer. Tror jag. Idag när jag gick förbi svinstian, på väg till tvättlinan för att plocka ner tvätten som har hängt ute i regnet inatt, visslade en gris på mig. Jag gick närmare för att kolla om det verkligen var så att hon hade visslat. Kan grisar vissla, liksom? Hör och häpna, men då viskade en gris till mig att "snälla kan vi få en tonfiskmacka idag också?" Sen blinkade hon med ögat, som i ett försök att få mig på fall. För att få mig att mjukna. För att få mig att gå och göra en tonfiskmacka till henne. Jag skrattade mig hem. Högt. Mina grisar kan viska. True story. Partly.

Idag sänder jag live från jobbet, minnsan! På kafferasten, såklart! Tro inget annat, nej inte är jag en latmask inte! Som sagt, jag har kafferast nu, och bör med största säkerhet inte pilla på denna manick, så som mina händer se ut. Krämvita, aningen beiga nästan. Precis som alla väggar inom kort. Jag målar ett hus. Ett stort hus. Gigantiskt. Idag har jag rollat alla tak och är mer eller mindre prickig på hela kroppen. Imorgon ska jag fortsätta med alla väggar, en andra gång, eftersom att jag slet med första lagret dagen innan igår. Där emellan, igår, putsade jag fönster i nära på nio timmar. I ännu ett slott, med många glasdörrar. Gårdagen innehöll många vingliga moment, och dem är inte färre idag. Om någon frågar mig hur mina armar mår i nuläge kommer jag inte svara, utan istället brista ut i ett stort gråt som förklaring. Eftersom ni inte kommer få chansen att höra detta grin ger jag er det i klartext istället: aningen ömma. Nu ska jag upp på stegen igen, wiho. Och för övrigt funderar jag på att slänga ner bloggen tills vidare (absolut inte för gott!) för detta enformiga liv på farmen är inte ens värt att anteckna. Resterande dagar en mycket lång tid framöver kommer innehålla samma sak vilket också kommer leda till att inläggen kommer att bli mer och mer lika och snart flyta ihop till en enda stor gröt. Geggig gröt. Jag ska ge den en sista funderare, och händer det något riktigt kul och ruggigt pännande i eftermiddag så får det vara ett tecken på att jag måste fortsätt skriva, för att berätta om allt fantastiskt roligt som farmen erbjuder och som händer oss här borta. Om resten av dagen är skittråkig och precis som alla andra eftermiddagar så är det ett tecken likväl. Att sluta med bums. Slurpar nu upp det sista kaffet ur termosen och avslutar med en skål. Skål.

Jag insåg nyss ett litet och hujedamig så roligt stavfel, i föregående inlägg. Fåren hade stått och betat i hagen i kvällsregnet och pälsen var nu dygnsur. Jag vet med stor säkerhet att det heter dyngsur. Sur av dynga. Inte dygnsur, som 24-timmars surmulenhet. Hihi. Little miss fix it. Jag har gett många notiser om felstavningar och särskrivningar genom mina skolår, speciellt riktat till allas våran Mandana, som varken vet ut eller in i svenska språket. (Vet hon ut och in på sin iranska, undrar vi nu, men får aldrig svaret eftersom att vi inte förstår den iranska grammatiken ändå) Idag ger mig min petighet backfire. Fire back on me. Jag hoppas att Mandana får sig ett gott skratt. Skadeglatt skratt, säkerligen! Men på tal om dygn(24 timmars)sur så har jag haft ett surt dygn. Ett tårfyllt och löjligt känslosamt dygn. Vid niotiden, efter att ha skickat 400 får med slaktbilen/fraktbilen, beslutade jag att aldrig, aldrig, aldrig mer peta i mig en endaste bit av lammkött. Någonsin. Klarade inte av tanken på de gulliga keldjuren. På tallriken. Med sallad och hasselbackspotatis. En lördag. Fy. Vid lunch fick jag reda på att vi på gården skulle slakta några stycken redan samma eftemiddag, för att äta gott de närmsta veckorna. (För gratis är gott, oavsett gulligt eller ej, anses det här). En timme senare fick jag reda på att Fredrik skulle hjälpa till, och strax därefter fick även Fredrik reda på den informationen. Igenom telefonluren såg jag hur hans ansikte bytte färg från normal tiill vitare än normal. Han är en duktig farmare, men absolut ingen tuffing, en tuff farmare som dödar djur utan vidare. Kanske inte ens för gratis-principens skull. Sen, ja, sen kan ni lista ut resten på egen hand. Jag flydde fältet så fort jag kunde, men kunde inte undvika att höra hur lammen började stampa i panik i stallet, trots att jag höll för öronen jättehårt. Jag kröp upp i soffan och grät en skvätt, sen ringde jag mamma för medhåll. Stackars små. Nu är frysen fylld till brädden, jag vågar absolut inte öppna dörren och kika in. Orsak: ja orkar inte torka spya från köksgolvet. Jag trodde att jag var tuffare än jag är. Mer hårdhudad än jag någonsin kommer att bli. Hemskheternas afton. Jag kommer garanterat drömma mardrömmar om får inatt. Och jag kommer inte kunna krypa upp i Fredriks famn för lite trygghet och omhåll heller. Han luktar får. Levande får, dött får. Ulligt får, gulligt får. Får. Bää.

Helgen har varit fantastisk, jag och Fredrik har varit på äventyr i storstaden! (Och det är fortfarande bara enstaka människor som vandrar runt på gatorna, trots helgledighet. Detta kan med största sannolikhet bero på att storstaden inte är så folktät, trots allt!) Vi drack kaffe på något mysigt cafe, kaffet smakade skit och pannkaka, men betydligt myckett bättre än pulverkaffet jag trilskas med vareviga dag här hemma, så jag är mer än nöjd. Vi strosade i det minimaliska antalet afffärer som var öppna, av det redan fattiga utbudet av affärer över huvud taget. Vi köpte blommor och tjafs, trädgårdstjafs, så nu jäklar odlar jag potatis som en dåre. Jag har hört att potatis inte kräver så mycket speciella kunskaper, som jag för övrigt inte heller besitter, och att det är lätt att odla potatis även om man lutar mer åt hållet "stadstjej", så jag ger det nu ett försök. Cross your fingers for me, det här kan sluta hur som helst.

Nu vill jag berätta om min ulliga morgon, som till största del bestod av bää bää vita lamm. Jag och resterande farmare på farmen vallade får. Jajjemän, vallade får. Inte 1, inte 10, inte ens 100 - utan 400 stycken. Ulliga gulliga lamm, mindre ulliga men ack så gulliga får. Bää. Att valla får är, uppenbart, en easy peasy syssla för får är (också bevisat!) väldigt dumma djur. Mer eller mindre korkade, så att säga. Även fast dem är korkade är dem kvicka i sina små hovar. Och starka som djur. Kanske för att dem är just djur. Efter två timmars hårt slit och en hel del smitare så hade vi placerat exakt 400 ullbollar på ett lastbilsflak med fyra våningar. Vi sålde dem. Detta är lite av en snyfthistoria, för dem är så mulliga och tjusiga nu, efter att jag har matat dem dag ut och dag in, att dem ska bli lammfile. Kanske kommer dem säljas på min egen matvaruaffär. Jag ryster när jag tänker på att jag snart kanske sätter tänderna i Kajsa, Berit eller Arthur. Åh.... Plötsligt förstår jag grejen med att inte namnge sina får, så som stor-farmaren berättade för mig första dagen: det är lättare att äta upp dem om det bara var får. Inte vänner. Men dem är ju så söta. Jag kunde inte låta bli att tycka synd om dem små stackarna när dem rullade iväg i lastbilen, påväg till slakt. För att iallafall ge dem en fin sista stund i livet klappade jag alla, varenda en av 400, lite snällt på huvudet, kliade dem bakom öronen och såg deras glädje i att någon älska dem. Iallafall nästan älskar. Det är svårt att verkligen älska någon sm stinker ulltröja. Det regnade inatt, (jippie!) och fårens decimetertjocka ull var dygnsur. Minst sagt. Klappade man får hårt skcätte det vatten. Detta resulterade i att mina händer nu stinker får och blöt ull. Jag undrar verkligen när denna lukt ska försvinna, för fy, den är inte gemytlig! Mitt kaffe, som jag avnjuter (försöker avnjuta) i denna stund smakar nästan som Fredriks tröjor luktar nytvättade, allt på grund utav denna morgon. Det är svårt att njuta av kaffet när man placerar världens mest illaluktande hand under näsan samtidigt som man dricker en klunk. Sugrör nästa. Vem har bestämt att man inte får dricka kaffe ur sugrör, va? Ibland behöver man hålla händerna så långt ifrån näsan som man kan, för att inte tuppa av. Jag skulle aldrig få för mig att be om ett sugrör till mitt kaffe på ett civiliserat område, men åh andra sidan hade ja aldrig haft det här "lukta-illa-som-fan-problemet" om jag bodde i en befolkad stad heller. Här ute på landet råder inga jag-är-coolare-än-dig-lagar, sådeså! Nu ska jag gå och måla ett hus. Förhoppningsvis luktar jag målarfärg ikväll. Och förhoppnngsvis är den lukten starkare än ullukten.

När jag (relaterat till tidigare inlägg) hade sopat upp efter min lilla chipskatastrof tidigare idag gick jag genast vidare till nästa kaosmoment. Jag kikade ut på framsidan av gården och upptäckte att jag hade gjort ännu en liten miss. Jag hade, i bloggandets hetta, helt glömt bort att jag var mitt uppe i att vattna gräset. Vattenspridaren som tyvärr inte ändrar position på gräsmattan på egen hand hade orsaket en mindre översvämning. En 2 decimeters översvämning, rättare sagt. Förhoppningsvis behövde gräsmattan vatten, ja jag tror verkligen det, så gul och torr som den är. Förmodligen lite mer utspridd bevattning än den fick, dock. Det verkar som att jag inte riktigt vet när det är nog, när jag ska sluta vattna. (Eller börja, för den delen, för mina kökskryddor ser hemskt trötta ut, märkte jag nu!)

Till råga på detta blev det även kaos i köket, när jag tänkte vara sådär speciellt snäll, så snäll som flickvänner bara är på fredagar. Diskproppen var borta. Jag vände upp och ner på allt, men icke. Vad fan tänkte den som stal diskproppen på? Tänkte den inte på att jag faktiskt inte kan diska under rinnande vatten, då vi har begränsade vattentillgångar här på landet? Om jag diskar i rinnande vatten kanske jag inte har tillräckligt med vattem för att kunna duscha, men diskar jag inte lär jag inte ens kunna ta mig förbi disken och fram till duschen, så stort diskberg som vi har samlat på oss. Jag var i valet och kvalet, disk eller dusch (för kanske kunde jag hoppa in genom badrumsfönstret om disken blockerade min väg till badrumsdörren!) samtidigt som jag funderade på om vattenbehållaren på taket hade någon volymmätare. Kanske, kanske inte. Jag klättrade inte upp för att kolla. Kanske är vi inte ens i närheten av slutet, men OM vi skulle ha varit det så hade det varit bra att få en förvarning eller så. Helst innan man har tvålat in hela kroppen i duschkräm och det plötsligt, med ett litet pys, slutar rinna ur kranen, och man får stå där och vänta helt tvålig i flera veckor tills det börjar regna igen... Om det regnar snart kan jag istället sluta oroa mig, men det ser inte ut som att det kommer regna på ett bra tag. Fastän det vore lämpligt, på flera sätt, om det kom en skvätt. 1. Duschvattnet fylls på, och då kan jag diska, även fast proppen är på vift. 2. Jag behöver inte vattna gräsmattan, vilket säkert skulle orsaka färre översvämningar i min trädgård. Hm. Jag ska fråga gud snällt ikväll, angående lite regn. Gud. Stor bokstav i Gud. Skit också. Förlåt. Amen.

Precis alldeles nyss hällde jag ut en hel chipspåse på min (igår) nystädade matta i vårat helt nystädade vardagsrum. Mattan är precis sådär fluffig och luddig som man vill att alla mattor ska vara, den känns nästan som ett lurvigt djur. En gullig kissekatt med kattungepäls. Nja, iallafall i närheten. Huvudsaken i mattans beskrivning var att ni ska förstå hur mycket chips som har gosat in sig rejält mellan luddet, redan innan jag ens rört den i ett försök att ta bort chipsen. Man kan fråga sig, om man är beredd på olika alternativ till svar, om jag rörde mig i ett allt för högt tempo som jag vanligtvis gör, när jag skulle rensa upp lite i myshörnan i förbifarten, eller inte(?) denna gång. Men den egentliga frågan faller väl ändå på Fredrik. Varför har han lagt en öppnad chipspåse i soffan? I soffan. Fastkilad mellan filtar och kuddar. Hans placering av saker har jag aldrig förstått mig på, och skulle han ha haft fler fruar skulle alla vara på min sida. 1. Reglerna i Australien är lika som i Sverige, fler fruar är emot lagen, och därför kommer jag aldrig få mitt medhåll angående hans oreda. 2. Ingen kommer kunna svara på om det var mitt eller hans fel att jag nu måste sopa (ja, sopa - här på landet har vi inga dammsugare!) upp alla små saltiga och krispiga bitar för att återfå sinnesfrid Ett rent hem ger min frid i hela själen. Nu, cirka 5 år efter att jag flyttade hemifrån, är jag ledsen att jag inte dammsög trappan lite oftare åt min mamma, fastän hon bad mig. Oftare än jag faktiskt gjorde som tillsagt. Bad, alltså. Dammsög, herregud, det är ju rena lyxen! Annat är det nu, när jag står på alla fyra och torkar upp den ihopsopade lorten med en blöt trasa, eller diskar i regnvatten som samlats i en behållare på taket. Säkert med massa fågeöskit och gröna slajmgrodor i. Hm.

Nu ska jag slurpa i mig dagens första kaffe. Pulverkaffe. Det är en stor grej i Australien med pulverkaffe. Alla här försöker vara så smidiga. Behändiga. Smarta. Pulverkaffe är ju så enkelt, en fin lösning, anser dem. Personligen saknar jag bryggare.(Vi har en, köpte en, som beter sig som en skrothög. Den brygger, men den värmer inte kaffe. Mycket underligt. Vem vill dricka fisljummen skönhet? Inte jag. Därför, pulvetkaffe nu! Att klockan är strax efter två och första kaffekoppen smyger sig på är också underligt, nu när när tänker på det. Kanske beror det på att jag har suttit i soffan nästan hela morgonen (förutom två timmar i det otroligt tråkiga grönsakslandet, blä!) och varit som uppslukad av alla möjliga inredningsbloggar. Jag hann även med en del läsning i Beautiful Homes, jag sitter som förstenad när jag uppslukas av alla underbara hem och hushåll. Mitt hem är mitt rike, ingen tvekan om saken. Proppfull av ideer och inspiration hoppas jag nu att Fredrik tar med mig på lite second hand shopping i helgen. Kanske om jag skyndar mig att sopa bort alla spår av chips. Jag ska ge det ett försök. Tjing.

Igår var jag på arbetsäventyr i grannbyn, 4 mil österut. Ja, jag jobbar som hushållerska, och nej, det är inte världens glassigaste jobb, men det är definitivt ett jobb som ger en smaskig lön. För tillfället får jag faktiskt högre timlön än bonde-Fredrik, moa-ha-ha-ha (ska helst skrattas med elak ton i långsamt tempo, för att göra susen!) och det är inte illa pinkat för att torka lister och putsa fönster i ett stort, luftigt och godluktande hus åt en bondefru med för många krullhåriga småflickor att ta hand om. I bilen på väg till jobbet förstår jag sammanhanget Sverige-Australien. Skillnaden och sammanhanget, borde jag säga. Att jag lever i en omgivning som i Sverige bara är ett naturprogram på SVT1, men som också är Australiens verklighet och vardag. Låt mig förklara detta. Vägen till mitt jobb är varken asfalterad eller skyltad. Fyra mils krokig grusväg med rödorange sand på båda sidorna sträcker sig från mitt hus till mitt jobb. Kaktusar växer i varje krön och på varje slätt. Det finns inte en enda vägskylt så långt du kan se, så hastigheten får man höfta lite på. Du chansar att hastighetsbegränsningen måste ligga någonstans kring 70' men höjer till 80 efter 2 mil, eftersom du inte har mött en enda bil 20 minuter. Det hoppar stora röda och medelstora grå kängrus ikapp med bilen, på vad som skulle ha kallats väggrenen, om det hade funnits någon sådan på grusvägar. Plötsligt hoppar en kängrufamilj rakt ut framför bilen, du får ställa dig på bromspedalen. Bokstavligt talat. Andas ut och funderar, "snuddade jag den sista kängruns svans, eller hann den precis?". Tuffar vidare och är glad över att du inte körde ihjäl någon kängru idag heller, så som dom hoppar kors och tvärs över gator.

Efter 40 minuter på denna ensamma grusväg möter jag min första bil. Det dammar så mycket i gruset att precis när vi kört förbi varandra får båda bromsa in till 30 km/h tills vi kommit ur rökmolnen som bildas efter bilarna på icke-alfalterade vägar, och kan se ut genom rutan igen. Vägbeskrivningarna du får av lokalbefolkningen lyder "rakt fram, snett höger, head north, (hur fan vet jag vart norr ligger åt för håll, bara sådär!????!?!!!?) första höger, förbi familjen Wilkins åker, över Mr Smiths ägor, ner i en dal, passera en asfalterad väg (den enda asfalterade i området, den dom kallar "main street" men som är så smal att två bilar inte ens kan mötas på den utan att en stannar bilen i diket och lydigt väntar på sin tur), fortsätt fram, resten av vägen kan du fråga om vid skolan till vänster". Jättekonstigt, men sant. Jag hann bara stanna bilen utanför skolans byggnad, när det kom en dam springande. Miss Jane. Byns lärare. "Åh, godmorgon. Du måste vara Lina, inte sant? Jag väntade dig. Välkommen till Gioma. Emely bor precis runt hörnet. Höger där, förbi fyra kohagar, 3 km rakt fram, vänster, 5 km till, framme. No way you can get lost, so easy, almost there". Precis runt hörnet, jo tjena. "Precis runt hörnet" visade drygt en mil på min mätare. Jag antar att det är deras bemärkelse av "precis runt hörnet" eftersom att deras land är så mycket större än vårat. Runt hörnet i Sverige är max några hundra meter, runt grannens hus ungefär. Men i och för sig så finns det inte så många grannar här.

Jag jobbar och jag åker hem. I bilen hem tror jag att jag ska börja koka i mitt eget svett. Det är så varmt att jag svettas i knävecken och på näsvingarna. Aircondition, no way, märkte jag. Den funkar prima, är inte trasig, men ger mig vissa andra problem. När den är igång drar den in så mycket damm från grusigaste grusvägen att man knappt kan andas. Man kan iallafall inte andas luft, bara damm. Svänger ut på gräset och drar igång kalluft på högsta tempo. Kyler ner bilen, måste kyla ner kroppen. Svetten droppar. Får smärre hjärtattack när det rusar förbi hundratals tjurar precis utanför dörren. Väntar ytterligare tio minuter tills de stora djuren susat förbi och dammat in lika mycket dam i min aircondition igen. Vinkar till bonden på häst som lyckligt vallar sina kor till nya grönmarker samtidigt som jag drar slutsatsen att min aircondition kan ta sig i baken. När jag svänger in på våran uppfart svettas jag så mycket att ratten glider i mina händer och när jag reser mig ser jag ett svettavtryck på sätet från mina lår. Jag tackar Australien för sitt underbara väder och för att jag får chansen att uppleva detta i verklighet, istället för igenom ett naturprogram på TV, när jag inte har råd att betala för andra kanaler än SVT.

Jag har längtat till denna helg under hela veckan nu, och äntligen är vi här. Nu kommer jag få ha Fredrik för mig själv i två fina dagar, och ingen traktor, inga får, ingen veteskörd och ingen tidig morgon ska få störa! Det har varit fullt ös sedan vi flyttade hit, jag börjar nästan länna mig yr av allt stoj. Kanske, kanske börjar allt gå i normaltempo nu? Tummarna i hårt grepp, håll era tummar ni med. Helgen började fint. I morse vid frukosten pillade Fredrik på Ipaden, och plötsligt strömmade "fredagsmys" ut ur högtalarna. En mycket löjlig låt, men ack så fina minnen. http://open.spotify.com/album/3YeElDxouXGSen2OiukOxq. (Om man vill lyssna på den får man kopiera adressen själv, för jag har glömt bort hur jag formaterar en klickbar länk, förlåt. Men jag ska ta reda på, inom kort) För över ett år sedan, då vi fortfarande bodde i Stockholm, spelade vi denna låt varje dag innan vi sprang till tunnelbanan och där skiljdes åt, en till skolan, en till jobbet. Den förklarade "helg", ett par lugna andetag efter en hel vecka av panik i skolstress med tentor och examineringar. Även fast fredagen var en hel dag till "to go"6 innan helgen kunde ta vid så kändes det bra, vi gick runt hela dagen med en bubblande lycklighetskänsla i magen, tills att vi slutligen kunde dimpa med i soffan fram emot eftermiddagen. Stockholmslivet ger mig en speciell känsla, en otroligt vacker känsla på något sätt. Fastän universitetsstudier nästan tog livet av mig vissa dagar var livet i Stockholm enkelt. Ett sådant liv som alla borde testa på. Massvis med nya kompisar medföljer i ett studentpaket, framför allt Lina Marcella satte sig fast i mitt hjärta. Massvis med sena kvällar inför tentor. Massvis med kaffe, både på favoritcafeet på söder och take awaykoppar på centralstationen. Otaliga gånger på Stockholms bästa grekrestaurang "Sonjas grek". (ligger på Bondegatan 54 på söder, precis brevid Vitabergsparken för den som har vägarna förbi. Ps, detta är ett "får inte missa" ställe, precis som "Jockes cafe" på Swedenborgsgatan 25' 100 meter från Stockholm Södra station. För övrigt heter det inte Jockes, egentligen. Officiella namnet är Baresso, så vitt jag minns det.) Fönstershopping, stadsdelsstros, till och med turistäventyr. Väldigt, väldigt snålt om pengar (eftersom att hyran var i höjd med våran vän Anders Lif, och han är ändå nästan 2 meter hög. Lång. What ever). Ändå väldigt enkelt. Lätt. Vackert. Bra. Om jag någonsin flyttar tillbaka till Sverige så vet jag vart jag vill hamna. Jag vet var mitt hjärta hör hemma.

Strax innan sex varje morgon stiger jag upp. Fort därpå stiger också solen upp, sakta men säkert. Jag vinner varje morgon. Jag älskar den orangefärgade soluppgången som sträcker sig så långt min blick kan uppfatta minsta lilla träd. Jag har aldrig varit specellt facinerad av soluppgångar förut, men jag har i och för sig aldrig bott i ett paradis förut heller. Kaffekoppen i ett fast grepp i handen, Fredriks mysigaste Marco Polo kofta i kombination med pyjamasbyxor, and off she goes. Jag går ut och matar mina grisar. Mina älskade fina, små (eller stora, beroende på hur man ser på saken), rosa och grymtande grisar, som precis vaknat till liv av mitt vilda godmorgonrop från andra sidan gården! Jag frågar lite snabbt om dem har sovit gott, varför dem är täckta i lera och om dem är sugna på frukost. Mamma gris svarar oftast med ett högljudt grymtande. Jag antar att det betyder "skynda på med maten förfan, vi är (svin)hungriga! Haha. Svinhungriga. Nöff nöff. (Jag älskar att jag alltid skrattar högt åt mina egna skämt, fast jag sitter här ensam). Innan jag går pratar vi lite till. Rättelse: Jag pratar, dem äter. En vacker dag kommer mina små knorrar att grymta ren svenska, allt beroende på våra dagliga morgonkonversationer. I nuläge säger dem mest ouuh uuh uuh och smask, smask, smask. Jag kan inte för mitt liv förstå varför folk envisas med att säga "vad säger grisen? Nöff, nöff, nöff!" Jag har då aldrig hört en endaste gris säga så. Om någon har tid att fundera en extra gång på detta, redogör gärna svaret för mig vid senare tillfälle.

När jag sitter här och skriver om mina käraste vänner, grisarna, funderar jag plötsligt på hur i hela friden jag hamnade här. Här som på en bondgård, inte här som i köket i mitt vackra hus. (Ja, jag bor i ett hus med fem rum och kök, inglasad altan och vedkamin, hihi. Mitt i absolut ingenting förutom åkermark och träd). Mitt land heter Australien, mitt distrikt heter Queensland, min by heter Bungunya och min gård heter Sherwood. Googla på den ni! Jag menar, jag är ingen bondflicka. Jag är en stadstjej. Jag kan varken plantera grönsaker eller bygga hönsburar. Jag kan inte koppla om vattenledningar eller köra en skördetröska. Jag kan bedömma om cappuccinon på ett av innerstadens cafeer håller kvaliten eller inte. Jag kan ta en surfingbräda och småjogga ner till havet om vädret tillåter. Jag kan fönstershoppa när jag vet att jag måste spara pengar. Men jag kan rakt inte alla bonde-grejer. Grejer som är viktiga att kunna när man bor här. När stadstjejen för första gången högg ved på egen hand skrattade pappegojorna i takt med mina svordommar. Grannfrun tror att ett blomsterland kommer blomma vackert i mina rabatter om några veckor, medan jag sitter och skakar på huvudet åt fröpåsarna på köksbänken. Jag kan plocka citroner från mitt citronträd och göra citronpaj, fine, men strax där efter tar bondefrukunskaperna slut. Jag rensade ogräs hela förra veckan men är livrädd för dödliga spindlar. Det tar hemskt lång tid att rensa tiometersland om man har dödsångest under hela tiden, oja. Jag kanske kommer lära mig en hel del här ute på vischan, jag kanske rent utav kommer bli totalt frälst av allt lugn här på landsbyggden att jag bosätter mig här för alltid. Förmodligen inte. Lite fart och fläkt, annars får det vara för min del.

Trots detta så är jag här, och i vissa stunder trivs jag otroligt bra, fastän jag blir rastlösast i världen på några få timmar ensam i huset. Därför har jag- bam, bam, bam, bam, bam, bam, bam, drrrrrrrrrrr (det där var en trumvirvel) - skaffat mig tio kacklande höns att umgås med i framtiden. Dem levereras nästa vecka, wiho. Om min älskade mamma hade varit här nu hade hon med retsam ton garanterat påstått att "Då kan ni kackla ihop, du och hönsen" det svär jag på! Om hon någonsin kommer på besök hit så tänker jag låsa in henne i hönsburen, för hon kan minnsan också det där med kackel, mor min! Hihi. Ägg kommer vi att få överblivna mängder av, men vad gör man inte för lite liv här på gården! Fredrik påstår att det är just äggen som är poängen men hönsen, men jag tror honom inte. Han vet inte hur det är att vara rastlösa mig, bosatt på en vetefarm- tio mil ifrån närmsta stad och civilisation. Jajjemän! (Igår var vi där och handlade, eftersom det är där närmsta affär ligger, och när jag tänker på att det är samma sträcka som att åka Borlänge-Gävle för att handla matvaror blir jag mörkrädd!) På tal om mörkrädd så fick jag en nattlampa av Fredrik igår, för att våga gå igenom hela vårat stor hus för att kissa mitt i natten, som jag borde gå och slå av genast, för nu lyser solen för fullt genom fönstren. Vacker dag, ingen blomplantering ska få förstöra den, no way!

I morse slog mig tanken: here we go again. Jag tror att det är dags nu. Att fortsätta med bloggen. Bloggvärlden betydde en gång för länge sen mycket för många nära och kära till mig. Dem dagarna då jag inte närvarade vid födelsedagar och midsommarfiranden, eftersom att avståndet till Sverige var allt för långt. Dem dagar då jag trodde att New York var mitt nya hem och nya liv. Dem dagar då jag ville berätta för omvärlden att jag hade det bra och var lycklig i tillvaron. Dem dagar då jag ville säga att det var fullständig kaos i helvetet, men att det gjorde mig starkare. Kanske även idag kan det skänka en del skratt och glädje. Eftersom att min adress rör sig runt om hela världen så vill jag ge mina anhöriga detta. En liten inblick i hur livet idag ter sig. Efter Amerikavistelsen tröttnade jag på att resa runt, ville stanna hemma, vara med människor jag älskar. Tröttnade på att lära mig nya saker, på att alltid vara i en helt ny omgivning, på att alltid lära länna nya människor, på att alltid börja om och att alltid känna mig lite vilsen. Jag älskade Sverige och tryggheten med allt vad Sverige för mig innebar. Jag hittade i hela staden. Jag visste vilka affärer jag gillade bäst. Jag visste vad olika banker hade för service. Jag visste hur jag kunde hitta ett jobb. Jag visste vilket cafe som hade bäst kaffe. Jag visste vilken väg som var snabbast hem från jobbet. Jag visste var dem bästa badställena låg, jag visste till och med vart sjön bröt från grund till djup. Jag kunde visa turister vägen och frågade aldrig var jag skulle gå av bussen någonstans. Jag visste nästa allt. Jag kände mig överlägsen i min lilla hemstad. För ett ögonblick trodde jag att Sverige var min framtid för evigt. Ett riktigt hem. Raslösheten som annars spökade var som bortblåst, eller så vilade den bara väldigt djupt, i min annars så äventyrliga kropp. Någonstans djupt inne visste jag dock alltid att jag inte var klar där och då. Rastlösheten greppade efter ett drygt år tag om mig igen, visade mig allvaret i att verkligen göra vad man drömmer om, och här står jag idag. På andra sidan jorden, full av glädje och hopp om framtiden. Australien behandlar mig väl och jag trivs för första gången bättre än någonsin tidigare. I följande inlägg kommer ni så småning om att förstå varför. Kanske lever jag min dröm just i denna stund. Kanske har jag fel. Det är just det som är skönheten med livet; du vet aldrig riktigt vart det tar dig om du är beredd att följa med dess vind.